13 maj: Duvorna i Fatima, Attentatet i Rom

I dag flyger duvorna i Fatima!
Det berättas att en gång hände det under den traditionella vandringen med Fatimastatyn mellan Bomberai och Lissabon i Portugal, att tre duvor kretsade kring statyn hela vägen.
En stor skara människor följde med och jublade åt den vackra synen.. När duvorna satte sig på sockeln till statyn slängde man blommor över dem men duvorna satt kvar. Ännu när statyn bars in i Lissabons katedral fanns duvorna med !
Detta är inget ovanligt fenomen när det gäller Maria. Den 5 maj var årsdagen av uppenbarelsen i Zeitun utanför Kairo. Där var det alltid en flock duvor som annonserade Jungfru Marias ankomst till den koptiska kyrkan på vars tak hon visade sig nattetid i en lysande aura.

I Fatima den 13 maj 1916 inleddes den serie möten med Maria, som skulle få stor betydelse för världen, kanske den viktigaste av alla uppenbarelser.
Tidigt denna morgon begav sig de tre kusinerna Lucia, Francisco och Jacinta upp till betesplatsen Loca de Cabeco någon kilometer bortom byn Fatima. De var lika uppsluppna som fåren och lammen omkring dem. Lucia har berättat att de sjöng och dansade alldeles ensamma i den steniga trakten, där deras lilla hjord letade efter gräs. Plötsligt började det regna, barnen sökte skydd under några stora stenblock och började leka med småstenar, när de med ens upplevde något märkligt.
Ner från himlen kom en lysande , lång och vacker ung man som ställde sig framför dem.
”Jag är Fredens Ängel”, sa han och barnen tyckte inte det var konstigt att Portugals skyddshelgon, Fredens Ängel kom till dem.
De såg fascinerade på den strålande gestalten, när han böjde sig ner med pannan mot jorden:
”Så här ska ni be”, sa han och dikterade orden i en bön de aldrig skulle glömma:
”Min Gud, jag tror på dig, jag tillber dig , jag hoppas och jag älskar dig.
Jag ber om förlåtelse för alla som inte tror, inte tillber inte hoppas och inte älskar dig.”
Ni ska be den med pannan mot marken och be den tre gånger ofta, fortsatte Ängeln.
Jesu och Marias Hjärtan lyssnar på era böner.”

”När den ljusa gestalten försvunnit bland skyarna satt barnen kvar i grottan under klippan, fast solen lyste. Det var som om de blivit omslutna av någonting mystiskt – en tystnad som var så ljuv och underbar att de inte kunde säga ett ord, inte röra sig. De var som bedövade. Fåglar sjöng, lammen bräkte, blommorna doftade, vinden smög in under klippan och smekte deras kinder. Men de satt kvar.” (ur ”Undret i Fatima.” Sankt Eriks Bokförlag, 1997)

Den 13 maj minns vi också något annat. Det var skottet mot påven Johannes Paulus II. Ett skott med en kula som kunde ha dödat honom men som mirakulöst fann vägen förbi de livsviktiga organen i hans kropp .
”Det var Maria som hejdade kulan,” försäkrade påven och lät hämta Fatimastatyn från Portugal till Sankt Petersplatsen för att tacka henne som räddade honom. Och den kula som fanns kvar sitter nu i Madonnans krona i Fatima!

Den salige påven Johannes Paulus var en stor poet.
Två år före sin död gav han ut en sista diktsamling:”Romersk Triptyk Meditationer.”
Den var skriven inför Michelangelos målningar i Sixtinska kapellet och är illustrerad
med detaljer från Michelangelos skisser. En vacker bok.

Den förste som såg

”Ty i honom är det vi lever, rör oss och är
till”, säger aposteln Paulus i sitt tal till
atenarna på areopagen.

Vem är Han?

Han är lik den ogripbara rymden som
omfattar allt –

han är Skaparen
som omfattar allt och kallar allt att vara från
Intet,

inte bara begynnelsen
utan i evigheters evighet.

Allting består, allt är i beständig rörelse.

”I begynnelsen fanns Ordet och
allt blev till genom det”
Begynnelsens mysterium föds med Ordet,
Kommer sig ur Ordet.

Ordet – det är det eviga seendet som tar sig
evigt uttryck.

Den som skapade, Han såg – såg ”att det
var gott”.
Han såg men det var på ett annat sätt än vi
ser.

Han – den förste som såg –
Han såg, och fann i allt ett avtryck av sitt
Väsen,
av sin fullhet –

Han såg och Omnia nuda et aperta sunt
ante oculos Eius” (allt avslöjades och blev
tydligt inför Hans ögon)

Avslöjades och blev klart –
blev äkta, sant och gott.
Gud såg men det var på ett annat sätt
än vi.
Eviga syn, eviga uttryck;

”I begynnelsen var Ordet, och allt blev till
genom det.”

Blommande sköna dalar

Jag såg en magnolia i blom när jag körde genom Gränna. Då mindes jag det magiska ögonblick när Britta och Folke visade mig den blommande magnolian i Lund.Det var som att bli presenterad för en kunglig höghet som välkomnade oss i sin fulla skönhet.
Nu fylldes jag av ljuva blomsterminnen: tåget som drog genom det ruinerade Tyskland åren efter andra världskriget.Det var vår och mitt i ruinerna reste sig blommande vita körsbärsträd - livets seger över död och förintelse!
Snart var vi i Schweiz och från Montreux stånkade den lilla funiculairen upp mot alpängar, vita av narcisser. Doftande som den finaste parfymbutik. I den lilla butiken i Caux kunde man köpa avlånga askar och bädda in narcisserna i bomull,skriva adress och skicka iväg till familjen hemma i Sverige!
Och här i Ölmstad bjuder maj på gullvivor i tusental,medan vi väntar på både körsbär,äppel och päronblom att slå ut.Vitsipporna håller än! Tack vare kylan kan jag fortsätta att smycka madonnorna med friska blommor.Ja, jag har flera och alla ska vara blomstersmyckade för maj månad är Marias månad.Detta ser man över hela Europa, där Mariaskåpen vid vägkanterna prytts med extra mycket blommor.Så var det naturligtvis förr på den katolska tiden i Sverige.

"Du drottning över Nordens land
vi hälsar dig,Maria
Välsigna med din milda hand
ditt folk som förr, Maria.
Då Norden korat Jesus Krist
Din Son, till drott, Maria
Du Nordens drottning blev förvisst
till evig tid, Maria".
Ansgar Meyer

En gudomlig söndag

Det var en söndag då "Gudomlig nåd" skulle strömma ner från himlen. Och söndagen fick ett nytt namn. Från att ha varit Andra söndagen efter påsk kallas den sedan 11 år "Den Gudomliga Barmhärtighetens söndag." Ett underbart namn.
Och just denna söndag valde påve Benedikt för att saligförklara den förre påven Johannes Paulus II i Rom!
Det var nämligen han som den 5 maj jubelåret 2000 gav söndagen dess nya namn. Det var från hans hemland Polen som uppenbarelsen om den gudomliga barmhärtighetens flöde av nåd hade kommit. Man kan läsa om det i den heliga Faustina Kowalskas dagbok.Hon var en ung nunna, som hade en stor kärlek till Jesus, en mystiker som levde ett stilla undangömt liv. En dag fick hon i en vision se hur strömmar av blod och vatten flödade från Kristi sida. Hon har beskrivit synen och den av en konstnär målade bilden har blivit spridd över hela jorden.
Samtidigt inspirerade Jesus henne till en bön som också den har blivit spridd bland tusen och åter tusentals troende. "Evige Fader, vi offrar Dig Din högt älskade Sons, vår Herre Jesu Kristi dyrbara kropp,själ och Gudom som gottgörelse för våra och hela världens synder."
Och som eko upprepas:För ditt smärtfyllda lidandes skull förbarma dig över oss och över världen."
Under fastans korsvägsandakter i Sankt Franciskus bad vi denna bön.

Det blev en dubbel högtid denna söndag! Se på bilden. Där är tavlan med bilden av Kristus i den heliga Faustinas vision. Där är den saligförklarade Johannes Paulus som med en glimt i ögatser på vår multinationella församling, där hans landsmän och kvinnor från Polen utgör en mycket stark grupp.
Blomsterprakten var överdådig, liljorna från påsken hade slagit ut och doften blandades med ljuvlig rökelse.

Han var en medial påve,en man med stark utstrålning och gränslös energi. Från det ögonblick då han trädde ut på balkongen inför de tusenden som väntade på Sankt Petersplatsen och förklarade: "Jag kommer från ett land långt borta", fick han en plats i folkets hjärtan.
Sedan erövrade han det ena landet efter det andra.Hans budskap var tydligt: "Var inte rädda.Stå upp för sanning och rätt. Tro på Kristus. Han är sanningen". Och murar föll, försoning skapades, de unga flockades kring honom.Jubelåret firade han med en resa i Abrahams och Moses fotspår. På Sinai berg talade han om de tio budorden, som först skrivits in i människornas hjärtan och sedan på sten av Moses. Han kom till Jerusalem och stoppade in en bön i Davids mur,han kom till Aten och bad de ortodoxa biskoparna om förlåtelse för katolikernas skövling av Konstantinopel vid korståget på 1200-talet!
När han kom till Norden formulerade han denna bön till Maria Nordens drottning :
Maria
Du de kristnas hjälp,
Du vet hur innerligt folken i Norden
ropar till dig i stunder av glädje, sorg och oro:
Fiskare ropar till dig, du Havets stjärna!
Vägfarande ber om Din förbön, du Vår Fru av Vägen!
Föräldrar ber dig att beskydda och leda deras barn,
du Det goda rådets Moder!
Soldaterna från Nordens länder, som tjänstgör i FN:s
fredsbevarande styrkor anropar dig,
du Fredens drottning!

Heliga Maria,se på varje hem med Din
kärleksfulla blick.
Utverka för familjerna den glädje och endräkt
som uppfyllde hemmet i Nasaet!
Förena föräldrarna i trofast kärlek och
välsigna alla barn.
Hjälp de unga att med storsinthet och trofasthet
svara på Kristi kallelse.
Lär var och en inse värdet av förlåtelse
och broderlig kärlek.

Barmhärtighetens Moder, trösta de gamla
och de sjuka.
Hjälp de skadade och handikappade.
Bistå dem som drabbats av cancer, aids
eller andra obotliga sjukdomar.
Ge hopp och nytt mod till alla som är rädda,
nedstämda, övergivna och ovälkomna.
Rör vid allas deras hjärtan som förlorat tron.
Kalla dem tillbaka hem!
Säg att Fadern älskar dem och väntar på dem
med öppna armar.
Säg dem att Kyrkan behöver dem!

Vår Fru av Norden, styrk biskoparna, prästerna
och ordensfolket i dessa länder.
Må de uppfyllas av iver och medkänsla
och må de alltid vara sanna vittnen för Guds rike.
Se med kärlek på alla våra kristna bröder och systrar.
Läk splittringens sår. Hjälp oss, så att vi en dag
får glädjas över enheten.

Guds Moder, du är människosläktets krona!
Bred ut Din kärleks mantel över oss,
så att vi med Dig som förebild i allt kan säga:
"Må det ske med mig som du har sagt"
- Ske Guds vilja.Amen

Johannes Paulus II
Reykjavik 4 juni 1989

Ja, det är en lång bön,men jag kunde inte låta bli att ta med den, därför att den innehåller all den realism,människokunskap, värme och vision som Johannes Paulus ägde.

Sabina.