lördag 31 oktober 2009

Allhelgonadag

"Ditt tempel är mörkt och lågt är dess valv
Allhelgonadag!
Där slocknar sommarens hymn som ett skalv
av klämtande slag.
Sin mantel river den svarta sky,
och lundarnas bleknade trasor fly,
och natten mässar om allt som är dött,
allt hö, allt kött..."

Erik Axel Karlfeldts mäktiga Vinterorgel ljöd "enligt traditionen" klockan 12 i radion i dag på Alla Helgons dag. Jag gladdes ,dels för att vi i går kväll läste den högt vid middagsbordet,dels för att det finns traditioner kvar i Sveriges Radio men också därför att denna dikt har följt mig sen tidiga år, när jag började läsa svensk dikt.
Var hittar man den i dag? I samlingen Hösthorn av nämnda diktare. Sök och läs och njut. Med olika orgelstämmor beskrivs årstidernas gång fram till de ljuvliga raderna:
"till dess Maria går skär av sol
på skarens glans
och fäster vid skogens mörka kjol
en hasselfrans..."

Eftersom denna helg är ägnad både helgon och själar och detta ska vara en "helgonblogg" vill jag presentera från dagens läsning i L'Osservaore Romano några nya helgonförklaringar, som jag fäst mig vid:

En ung trappist, St Rafael Arnáiz Barón från Burgos, Spanien, vars korta liv, han dog 27 år gammal,rymde "ett kärleksfullt och villkorslöst svar på den gudomliga kallelsen". Rafael växte upp i en förmögen familj, studerade arkitektur i Madrid och blev vid den tiden medveten om att Kristus kallade honom. Släktingar introducerade honom till trappisterna. Då avbröt han studierna, bestämde sig för att söka "Det Absluta" och blev munk. Han var tjugotre år. Men olika sjukdomar hindrade fullföljandet av klosterlivet, som han flera gånger fick avbryta. Ödmjukt accepterade allt det svåra; sjukdomen, inbördeskriget, komplicerade relationer i klostret,.Genom motgångarna blev han alltmer hängiven. Allt han genomgick berättade han i många brev till sin mor, som efter hans död samlade dem till en bok. Vid Världsungdomsdagen i Santiago da Compostela 1989 saligförklarade Johannes Paulus den unge Rafael, som därmed blev ideal för tusentals katoliker.

Helig bland spetälska
Som tonåring läste jag en bok om Fader Damien och hans utgjutande liv bland de spetälska på ön Molokai utanför Hawai.Där levde de försummade och förgätna av alla tills den belgiske prästen kom till dem för att leva och dö med dem. Jag undrade ofta genom åren varför han inte var helgonförklarad. Orsaken var att han blev baktalad för sitt bryska språk, sitt uppflammande temperament, han var ingen blid, from präst. Men oändligt kärleksfull, modig och praktisk. Han byggde, grävde och undervisade. Han var inte rädd för de spetälska som blev så deformerade av denna hemska sjukdom, han älskade dem. Tack och lov att han nu är i de heligas skara!

Tjugo år i Sibirien
Den tredje som nu blivit helgonförklarad är den polske biskopen Zygmunt Szczesny Felinski, vars långa liv innehöll idel överraskningar; som en stege rakt upp i himmelen! Hans liv är starkt förknippat med polsk historia och kultur. Född 1822 var han bara 11 år när hans far dog och 18 år när modern skickades till Sibirien för politiska aktiviteter. Som student kom han till Paris och engagerade sig i emigrantpolackernas uppror i Poznan Han återvände till Polen,blev prästvigd i St Petersburg, director vid Den kyrkliga Akademin och professor i filosofi.I St Petersburg grundade han en systrakongregation och bistod många fattiga. Snart blev han biskop i Warszawa. Året innan,1861, hade ryssarna härjat i huvudstaden,kränkt alla kyrkor och skapat skräck och förödelse. Biskop Felinski renade och återinvigde Domkyrkan samt öppnade alla katolska kyrkor på nytt.
Hans tid som biskop blev kort. Den 14 juni 1863 skickades han till Jaroslav och vidare till Sibirien. Under tjugo år blev han där känd som "den helige polske biskopen" , han byggde en kyrka, han tjänade ödmjukt sina medfångar, kort sagt, han vandrade också han som alla helgon , den ödmjukes väg. De sista åren av sitt liv fick han leva i halvexil bland ukrainska bönder i Galizien.Han dog 1895 i Krakow.Polen kan vara stolt över denne man , vars liv är ett lysande föredöme och inspiration för alla biskopar.

Sabina

tisdag 27 oktober 2009

Friden och döden

Jag vadar som i guld bland gyllene höstlöv. Skogen står svart runtomkring och jag får underliga associationer till skärseld och helvete när jag blickar in i dess mörker. Som änglar vaktar ljusa björkar längs vägen. Kanske tankarna hör ihop med den stundande Alla Helgonadagen. Då dras tankarna mer än vanligt till döden, den oundvikliga, den som varje kyrkogård påminner om.
Jag ska sätta ett ljus vid Tant Hannas grav. Hon var väl förberedd att dö.Må hon vila i frid!
En vacker bok som handlar om "Konsten att dö" läser jag nu. Vad då - ska det vara " en konst" - man dör ju i vilket fall som helst.
Ja, men inte hur som helst. Det gäller att vara förberedd. Och få människor är i dag förberedda att dö, kanske inte ens de som verkligen är döende.
En vän till mig som låg på sitt yttersta sa stillsamt till mig: "Om det är Guds vilja att jag ska dö nu, så accepterar jag det." Och hon läste sakta liksom för sig själv den vackra gamla bönen Anima Christi. Hon var väl förberedd. Må det eviga ljuset lysa för hennes själ.
Det är vad denna märkliga bok från 1300 talet handlar om. Det är en bok som kommer i rätt tid. Till ett släkte som bara rusar livet fram utan tanke på vare sig "ond bråd död" eller "en god död."
Ars Moriende( utgiven av Skara Stiftshistoriska sällskap") berättar om denna konst, om det besök som den sjuke eller döende ska få av ortens präst. Han för med sig det heliga Sakramentet och vid besöket ska han samtala med den sjuke, ställa frågor om hans liv och ge honom möjlighet till bikt. Han ger honom sedan "Vägkosten" till livet!
Ja, nog är det vackert och praktiseras naturligtvis i dag bland kristna, som vet att förbereda sig för döden.
Men alla de andra ?
Vad hjälper ljus som man sätter vid vägkanten, där en ung man drabbats av Ond bråd död. Vad hjälper samlingar med tröst,kaffe och kramar, om den döda inte varit förberedd. Då blir mötet bortom döden kanske så som jag skrämmande upplevde det vid min vandring i morse: skogens svarta skärseld och helvetesmörker.
Om inte ljusa änglar räddat den arma själen.

Sabina

lördag 24 oktober 2009

Tröst i vida världen

När något så sorgligt inträffar som, att den kyrka man vuxit upp i och där ens kristna tro mognat och utvecklats genom goda präster, biskopar och förböner, har förfallit till en dåraktig irrlära, måste man söka överlevnad och tröst i vida världen.


I och för sig behöver jag inte gråta ,eftersom jag har funnit min moderkyrka och inte längre hänger samman med den svenska kyrkan. Men ändå, den har varit mig kär. Och nu sörjer jag , då jag ser att dess lilla skepp krängt och att den dras ner i djupet.

I Rom pågår en synod för Afrika. Det är stort. Och det är som Auna Obama sa i samtalet med Skavlan förra veckan att Afrika är inte ett land utan många länder. Det ser jag när jag läser om biskoparna från Senegal, Tunisien, Cameroun,Nigeria, Kongo, som alla träder fram i Vatikanen och ger budskap från sina länder, tålmodigt och intresserat avlyssnade av påven Benedikt.
Jag minns från förra synoden vad biskopen från Burundi sa: Det finns inte en enda bibeldel på vårt lokala språk. Jag blev så gripen och tänkte på det storartade arbete som utförs av Internationella Bibelsällskapet för översättningar av bibeln till en mängd udda stamspråk. En översättning kan ta tjugo års arbete. Att först skapa ett skriftspråk. Sen lära sig detta. Sen finna ord som motsvarar det som står i bibeln. Inte alltid lätt. Jag hoppas att biskopen av Burundi fick hjälp för sitt folk.

Det var en indian som först frågade missionären Wycliffe när han predikade på spanska: "Om din Gud är så stor, varför kan han inte tala vårt stamspråk så att vi kan förstå honom?" Den frågan blev utgångspunkten för arbetet med att översätta Bibeln till olika stamspråk. Det finns 22.500 språk utan skrift. Av världens alla språk finns det bara cirka 400 som har en bibel eller bibeldel på sitt språk. För några år sedan kom boken "Orden som inte fanns -en berättelse om bibelöversättning på Papua Guinea" av Sigmund Eversen(L ibris)

Läs den!

När botpsalmen 51 skulle översättas stakade de sig på raden:"rena mig så jag blir vitare än snö." Det fanns ju inte snö på Papua Guinea. Hur skulle de förklara bilden? Då kom de på rätt bild: Fågeln Kakaduan är helvit! Alltså: Rena mig så jag blir vit som kakaduan...

Att blicka ut över Afrikas kristenhet hjälper inför sorgen av svenska kyrkans irrlärostig.
Att möta det ryska helgonet Serafim av Sarov från de djupa skogarna är också en tröst.
Just dessa dagar samlas en grupp människor som vill lyssna till den helige Serafim av Sarov på Wettershus reträttgård i Småland.
Teologen Tomas Åberg leder dem in i Sarov till ett möte med den helige eremiten, en av Rysslands stora och mest älskade "Staretser":
Han säger: "Gud är en eld som värmer både hjärta och njurar. Om vi således känner kyla i hjärtat - vilket är av djävulen - bör vi åkalla Herren. Då kommer Han och värmer våra hjärtan med kärlek, inte bara till Honom utan också till vår nästa."

Så kom trösten från Sarov. Min kärlek består,mitt hjärta är varmt, Herre, förbarma dig över svenska kyrkan.

Sabina

torsdag 15 oktober 2009

Uppror och förnyelse

"Inget får skaka dig.Inget förskräcka
Allting skall klarna.
Gud är densamma. Vänta och vaka,
allt skall du vinna.
Den som har Gud kan ingenting sakna.
Gud ensam räcker...."

"Nada te turbe
Nada te espante...."

Ja, så borde de kända versraderna låta. Ty det är den spanska Teresa av Avila, helgon och kyrkolärare, som skrivit dem. De är ofta citerade och med en mild melodi ofta sjungna till tröst i den stora Försoningskyrkan i Taizé, där jag hörde den första gången och i många kyrkor och andra sammanhang.
Det är kärva och enkla ord,framsprungna ur ett både dramatiskt och kärvt liv.
När jag tänker på den heliga Teresa ser jag först en scen framför mig Hon sitter på golvet omgiven av en grupp unga nunnor. Hon är fylld av entusiasm och iver och delger sina planer för vännerna att lämna det bekväma klosterlivet och bilda ett nytt karmelitkloster med stränga regler,mycket bön och inga eftergifter.
Det är ett uppror som planeras.
Sen rymmer hon och stiftar det nya klostret enligt in vision.
Hon förnyar den gamla karmelitorden, som tappat enkelheten och fattigdomen.
Teresa ska få mycket av båda delarna.
Hon karakteriserade sig på följande sätt:
"Teresa ensam är en stackars fattig kvinna.
Teresa med Guds nåd är en kraft.
Men Teresa med Guds nåd och mycket pengar är en stormakt."

Nästa minnesbild jag har från hennes liv är de många resorna på dåliga vägar i skrangliga vagnar från det ena klostret till det andra. Från den ene biskopen till den andre, ja ända fram till kung Filip av Spanien.
Kampen för nystiftade kloster. Kampen för godkännande från kyrkan och spanska staten. Allt medan hon skriver och skriver och skriver!
Teresa är en lysande författare.
Boken om hennes liv är som en spännande roman. De andliga böckerna är både djupa och drastiska, fyllda av målande bilder. Medeltiden och Spanien ger henne bilder att beskriva vägen till fullkomlighet

Sabina

torsdag 8 oktober 2009

Slaget vid Lepanto

Det är Vår Fru av Rosenkransens dag. Ingen association till Fatima, nej det var längesedan ,närmare fyrahundra år sedan, som en händelse gav upphov till denna vackra titel.
Då stod ett slag mot turkarna som ville in och erövra Europa( som de nu några århundraden senare nästan har lyckats göra) En flotta skulle möta fienden på havet utanför grekiska kusten. Från Rom kom bönen: Bed rosenkransen. Och sjömännen, officerarna, generalerna, alla bad medan skeppen stävade fram över havet. Jag kan inga detaljer från slaget, jag vet bara att de kristna segrade. Vet inget om dödstal,skepp som sjönk, män som drunknade - på båda sidor - men Europa var räddat.

Sedan dess har rosenkransen, denna vackra böneform, som förre påven Johannes Paulus var så fäst vid, den som innehåller hela evangeliet om man ber med eftertanke veckans alla dagar,kommit att spela en viktig roll i många händelser.
Jag tänker bland annat på det som den nu avlidna Corazin Aquino initierade när diktatorn Marco störtades på Filippinerna. Då marscherade landets modiga kvinnor mot pansarvagnarna med rosenkransar i händerna.Och det blev fred och demokrati.
Jag tänker på bönesamlingarna månader innan Berlinmuren föll, som pågått i många östtyska städer. Människors tysta vandringar genom mörka gator med tända ljus till kyrkorna. Många bad på vägen rosenkransböner. Och muren föll.

Jag tänker på fångar i koncentrationsläger i Rumänien,Bulgarien, Tjeckien, där överlevnaden ofta berodde på den kraft som de små bönekulorna ingivit marterade kroppar
.Kanske Herta Mûller(dagens Nobelprisvinnare i literatur) har skrivit om det i den bok som just nu håller på att översättas och tydligen handlar om ett ryskt fångläger, enligt vad jag uppsnappade i radio.

Det är en "himmelsk" krans. Om vi får tro så, har Jungfrun Maria själv vid sina korta möten med barn på jorden uppmanat till rosenkransbön just för att nå fred , t.ex. i Fatima, men också i Lourdes och i Banneux.
I Czestochowas museum finns en enkel liten rosenkrans sammanfogad av torra brödbitar. Den har skänkts dit av en fånge från Auschwitz. Men där finns också en strålande vacker rosenkrans som nobelpristagaren Marie Curie har överlämnat till sitt älskade fosterlands dyrkade Jasna Gora, det "Vita Berget", där Den "Svarta Madonnans" bild förvaras sedan 1400-talet.

Många människor ber också för de ofödda liv, som ständigt hotas genom abortförespråkarna, nu på krigståg i både EU och FN. Måtte dessa böner vända utvecklingen i världen och ge fred överallt där krig pågår.

Sabina

tisdag 6 oktober 2009

Sankta Birgitta, Europas skyddshelgon

Den 7 oktober blir det "brittsommar"! Tack,sankta Birgitta för solen som smidde guld på Blåkyrkans himlasträvande kyrkspets. Tack, Birgitta för vinden som blåste över Vättern, där fiskarna förr brukade åkalla dig för en god fångst. Tack, Birgitta för de ljusa valven, de stadiga pelarna och sångerna som aldrig tystnat i din kyrka, där jag denna morgon fick sjunga änglarnas lov med pilgrimer från hela Norden.



Jag har gästat Pilgrimscenter i Vadstena och upptäckt en oas av levande andlighet mitt i ökenlandet svenska kyrkan. Pilgrimscentret är inte stort, det är präglat av enkelhet och gedigen skönhet. Därifrån behöver man inte gå många steg till ett intimt litet kvällskapell, där helgonen blickar ned på de knäböjandes lilla skara.

Inte heller är det många steg till Birgittas kyrka,där det är lätt att andas böner under luftiga ljusa valv. Liksom kyrkvalven har målats i strålande färger så tror jag att det strålar ut från denna kyrka, denna församling, detta Pilgrimsscenter, en varm ström av frisk religiositet och äkta Kristuskärlek i Birgittinsk anda till godo och hälsa för den teologiska sjuka som på många håll drabbat den svenska kyrkan.Det är gott att höra, att många söker sig hit, vandrare, pilgrimer, unga och gamla. Det är ständigt något på gång och många frivilliga krafter som villigt hjälper till att bära det.
Här blir Birgittas välkända bön verklighet:

Visa mig vägen så skall jag villigt följa den.
Farligt är att dröja
och vådligt är att villas bort från vägen
men till stort gagn att följa den.
Uppfyll därför min önskan
och visa mig den riktiga vägen!

ur Uppenbarelserna II:107
Alf Härdelins nya översättning

Sabina