Nöjesresa

Det var dags för en utflykt tyckte Mi och bokade in den lediga fredagen.
Jag som förr åkte tåg varannan vecka till Lund och tågluffat genom hela Europa med ryggsäck och skrivmaskin, blev förtjust över blotta tanken.

Tåget hade förvandlats till Östgötapendeln. men samma lätta skakningar,samma utsikt från fönstren med stopp i Forserum och en gäll högtalarröst som basunerar ut ankomsten till Nässjö!
"Där brukade tåget till Lund stå", sa jag och pekade över spåren.
Nu väntade den beställda färdtjänsten och när den svängde in på  Nässjös smala gator tänkte jag på Ulla Olin, Nässjös berömda poet, som jag hälsade på, när hon bodde här. Hon skrev i en dikt om "Tågmästare Gustafsson":

"Verkligheten, för honom som för alla svår att uthärda,
hör han dag ut och dag in dunka förbi, över otaliga
skenskarvar mellan Nässjö och Stockholm..."

Jag hör samma skenskarvar dunka där jag sitter med näsan mot fönstret och minns:
Varje lördag tog jag bilen och for hit för att hälsa på min bror Bertil,hans älskade Lalla och deras fyra vilda pojkar. Utmattad for jag hem på söndagskvällen laddad med ämnen för flera kåserier i Smålands Allehanda.

Ulla Olin var gift med rektorn för Sörängens folkhögskola,"Gucka" Nilsson och fastän jag inte ser Sörängen från tåget,minns jag vägen dit och de många stimulerande  författarmötena, där paret Nils-Gustav och Ulla var centrum.

Vi stiger av i Nässjö. Jag springer inte bort mot Lundatåget som för 25 år sedan. Första gången gick jag lite långsammare för jag bar på en dyrbar börda: nyfödde Johannes i en korg. Jag kunde inte avvara honom fastän jag skulle inställa mig till ett nytt jobb - som pressekreterare på IM. Min baby blev omhändertagen i Brita Holmströms hem, där det fanns unga pojkar som visste att ta väl hand om ett spädbarn!

Omedvetet ser jag mig omkring efter min bil. Den brukade ju stå här - men ack det var längesen. Nu har en röd koloss från Nässjö Färdtjänst ersatt den och jag rattas till Nässjös nya fina bibliotek,medan Magdalena springer samma väg och hinner vara där för att möta mig vid ingången till Kulturhuset.

Det här var målet!
 Detta är hennes nya arbetsplats och trevliga arbetskamrater hälsar innan jag slussas in till den fantastiska utställningen av Broderier skapade av en grupp invandrarkvinnor från Bergsjön.

Biblioteket är en mäktig miljö med hyllrader av böcker, där jag naturligtvis börjar fråga efter författarna Sandgren men också fastnar för en ny antologi om svenska kvinnor i kyrkans liv.Den lånar jag meddetsamma.

Vi fikar i konditoriet och trivs som barn på utflykt.
Jag ser stranden vid sjön skymta och minns två små glada gossar,Sverker och Harald, som gick hand i hand med mej vid sjön för att mata änder!
Det var då, det var så och inte i fjol...

Det gör ingenting att novembers lätta duggregn droppar över oss när vi hör skenskarvarna dunka och återvänder på det lilla tåget, som programenligt stannar vid Forserum för att till slut öppna dörrarna vid Huskvarna station.

På hemvägen gnolar jag Ulf Olrogs visa: Vi har varit på turné...och gläds åt att minnen av platser och händelser fortfarande dyker upp som negativ i mörkrummet och blir till klara urskiljbara svartvita foton.

Ska vi ses i Nässjö nästa år?

Sabina

Allahelgona-äventyr

November.Duggregn. Månen mellan svarta moln. Allhelgonakväll
Jag hade ett gravljus och jag ville hedra vår kära Tant Hanna, kokerska i fem prästfamiljer i Ölmstad och vårt alltiallo från den septemberdag då vi kom till Rosenlund.

Förra året lyckades jag hitta gravstenen och sätta mitt ljus med en bön vid hennes grav.Jag minns bibelordet på stenen:
 Upp.21:Gud själv skall avtorka alla tårar från deras ögon.Och döden skall icke mer vara till, och ingen sorg eller klagan eller plåga skall vara mer; ty det som förr var är nu förgånget."

Tant Hanna hörde till de fromma  landet." Saliga de som är fattiga i anden, ty  dem hör himmelriket till." Matteus 5:3
Och himmelriket, det var glädjen att sitta vid köksbordet med ett berg av äpplen att skala framför sig. Det var att hjälpa till att hänga upp gardiner i salen eller skura trappan upp till övervåningen.
Hon lärde mig att ta ur haren som Gunnar skjutit, att rulla ihop kåldolmar och göra en god sås.
Tant Hanna ska få ett ljus vid sin gravsten också i år.

Det kunde inte varit mörkare. Även om kyrkogården var fylld av levande ljuslyktor och även om månen då och då visade sig mellan molnen var det obegripligt mörkt.

-Är du säker på att du hittar graven, frågade Magdalena som bar ljuset och tändstickorna.
Ja visst, sa jag. andra raden nerifrån och bredvid en gravsten där det står Josef.
Vi letade men fann varken Hanna eller Josef. Till slut stannade vi och skänkte ljuset och bönen till Karlsson i Långeberg. Jag bad mitt Fader Vår för Tant Hanna i mörkret mellan gravstenarna och tänkte på orden i Uppenbarelseboken, som tröstat henne.

God afton

önskar

Sabina