lördag 27 juli 2013

Livet och döden



" Furan har fallit", skrev dotter Gunlög om sin far, Gunnar Fur.
När vi samlades kring denna fura blev det som en ståtlig skog, en skön örtagård, en doft från himlen. 

Jag tänkte på en diktares ord. "Döden är bara överlöparen som visar oss vägen". Vi är alla kallade att vandra livets väg. Somliga av oss kan genom våra liv visa vägen för andra. Och när vi är borta finns vägmärkena kvar. Då har Döden varit "överlöparen som visat  oss vägen"

Så blir det ofta vid en begravning. Det är en märklig samling människor som kommer till en gemenskap omkring en bortgången. Alla har en relation till honom. Somliga från barndomen. Andra från vuxenlivet, åter andra från kortare möten.
Men han har gjort intryck på dem alla, tillräckligt intryck för att få oss att vilja var med om detta sista farväl.

Nu samlades vi kring en fallen fura och omkring växte skogens träd.
En bild trädde fram, bilden av en människa som inte bara varit god. 
En människa som tagit sin uppgift att vara människa på djupaste allvar. Han hade hämtat kraft från den Allsmäktige. Lagt sitt liv i Hans händer och tryggt gått ut i människornas vimmel.
Där hade han lyssnat och  gjort som Dag Hammarskjöld:
Vägen
du skall följa den
Lyckan
du skall glömma den
Kalken
du skall tömma den
Smärtan 
du skall dölja den
Svaret
du skall lära det
Slutet
du skall bära det.

Vittnesmålen blev många. Saknaden var stor. Församlingens råd 
prisade hans trofasthet. Bönegruppen hans känslighet. Sjukkamraten i sängen bredvid hans närhet.Främlingen hans öppenhet. Dottern hans stränghet och hans kärlek, hans humor och skojfriskhet. Stockholmaren hans blomsterglädje och villighet att  rensa ogräs.
Ja, vad allt kan en människas liv inte innehålla! Men all denna aktivitet- telefonsamtalen, mötena, stilla stunderna, kom från den djupa källan:
"Här en källa rinner. Säll den henne finner. Hon är djup och klar, Dold men uppenbar" 

Eller kanske från den där stilla stunden som hans hustru Ulla så fyndigt beskrivit i dikten:

In the early,early morning
When my senses are free
Free from the noise around me
The stillness can be
Filled with an inspiration
From spirit within
I listen and take my notes
Before the day begins

In the early,early morning
Some flashes of light
Suddenly are around me
And hope is in sight
Thoughts I never expected
Come fresh to my mind
I try to catch the glimpses
Of the vision that I find

In the early,early morning
Before any noise
What a wondrous gift it can be
Discerning that voice
Sometimes it is consoling
Gives great comfort to me
In the early ,early morning
When my senses are free.


Sabina

onsdag 24 juli 2013

BIRGITTAFEST



Den 23 juli är ett datum med särskild glans. Då vill jag alltid dra till Vadstena. En gång gjorde jag det till fots som pilgrim från Jönköping .I går kom jag med Saab och landade bland glassätande turister och förväntansfulla katoliker.
Vi var där för att fira den heliga Birgitta, "en härold med sanningens röst", en av kvinnorna som valts till Europas skyddshelgon. Vi firar hennes "himmelska födelsedag", d.v.s. den dag då hon efter sjuttio intensiva år av kamp och bot och förkunnelse äntligen andades ut sin sista suck, vilande på en träskiva( för att dö på trä som Kristus) i sitt  hus vid Piazza Farnese  i Rom den 23 juli 1373.
Vi firar alltså döden. Vi fruktar den inte. Vi hälsar den välkommen som den helige Franciskus när han ropade:Välkommen Syster Död,  liggande på marken vid Porciuncula i Italien, den 3 oktober 1246.

Så  här sjöng vi; när vi vandrade in under de sköna valven i Blåkyrkan, den kyrka vars utformning Birgitta själv varit med om att planera från Rom:


Det kommer en skara från Svenskarnas land
till graven i Vadstena kyrka.
Birgitta, ditt minne skall giva oss kraft
att kämpa oss fram genom tidernas natt
till Kristus vår himmelske brudgum.

Nu finns det två Birgittakyrkor i Vadstena. Den ena som invigdes 1492, ett år efter Birgittas kanonisering i Rom. Den andra invigd i vid 600-årsjubiléet 1973, en dag jag minns, eftersom Skrinet med Birgittas och andra helgons reliker bars genom gatorna i den lilla staden och folk föll faktiskt på knä när det passerade! Precis som i katolska länder.

Men  igår  var det en vanlig festdag med mycket folk, präster och nunnor, svenkskyrkliga och SSBare och vi gick i varandras kyrkor och var en enda kristenhet.

Det är tack vare Societas Sanctae Birgitae som denna dag har blivit en så stor festdag. Denna rörelse som en gång initierades av ärkebiskopen Nathan Söderblom,Mary och Eric von Rosen med flera på 1920-talet har sitt årliga generalkapitel 19-15 juli varje år i Vadstena. De dominerade stadsbilden förut med sina grå"ordensdräkter", som nu nästan helt försvunnit.Men de skapade en tradition och - precis som Livets Ord- blev de från att ha varit misstänkta, förtalade har de blivit uppskattade och godkända. Deras medlemmar utgör i dag en liten levande cell i den alltmer sekulariserade Svenska kyrkan.

Ett intressant inslag varje år är det traditionella högtidstalet i Blåkyrkan vid Sext av någon Birgittaforskare. I år var docent Sara  Risberg inbjuden att tala om "Vadstenamunken Peder Månssons tid i Rom"

Det blev ett roligt föredrag som utgick från de brev Peder Månsson skrivit hem till klostret i Vadstena - på latin, översatta av latindocenten Sara.
Peder Månsson skickades i början på 1500-talet av Vadstena kloster till Rom för att reda upp förhållanden kring Birgittahuset vid Piazza Farnese.
Det blev mint sagt krångligt och för att få ordning på eländet slutade det med en rättegång, vilket försäkrade Birgittas hus( en gåva av en rik dam till Birgitta) till klostret för all framtid. I dag kan vi bo där, det är både Moderkloster för den svenska grenen av Frälsarens orden och ett stort gästhus.
Peder Månsson var dessutom författare, en av medeltidens mest produktiva svenska författare, berättare SSB:s Confessor Bo Brander.

När vi kom hem fick jag ett historiskt guldkorn ur Åke Ohlmarks Svenska historia. Han citerar där den siste katolske nuntien i Sverige,Antonio Possevino, som besökte Vadstena kloster inför hotet av reformationen.Han kallade det:"denna blomstrande och tillslutna örtagård i kätteriets vildmark."

Ja, sannerligen är det fortfarande en blomstrande örtagård om än inte så tillsluten- men dock fortfarande i "kätteriets vildmark"


 Den extatiska Birgitta i Blåkyrkan var smyckad med rosor i går

Sabina 

fredag 19 juli 2013

Sommarkväll



För tio år sen joggade jag här.
För fem år sen saktade jag farten
I kväll har jag gått med stavar. Mi lockade mig med Faxe. Katterna kom vandrande efter oss. Det blev skön kväll.

En jobbig dag.
Vid lunch fick jag för mig att baka English cross buns!
Och jag gjorde det.
Men det var längesedan. Mycket jobbigare än jag mindes. Kanske var jag yngre då.
Nu tog det mig fram till middagen klockan sex.

Så den där korta stavpromenaden var välbehövlig. Svalkande, Ansträngande. Uppmuntrande.

Mi har plockat blommor i dag och arrangerat vackra buketter för köksbordet och mitt andaktsbord.

Om jag kunde instagramma skulle mina läsare(är det fler än 4?) få se. Jag  kan bara beskriva skönheten i silvervasen: en rund skär 
ros,blåklockor,timjan,hundloka,smörblomma,dallergräs etc..

Jag skyndar mig nu upp till mitt andaktsrum och läser Vesper.
Även om kvällen är tidig och himlen är ljus.

Det är ju sommar.

Sabina
.


torsdag 18 juli 2013

Sommarnöjen



Att sitta i solen och låtsas bli solbränd. Det är strax efter två och solen lyser starkt över rabatter med Akvileja, stormhatt och Tagetes. Pionernas doft är ännu stark. De lutar sig mot grinden och fröjdar de förbipasserande.
 Vid den nyrensade grusgången lyser en vit rosenbuske med stora kronor och i pappas runda rabatt trängs många röda rosor trots att vi försummat rensningen.
Detta är sommar!

Att ta stavarna och en sax i fickan och gå längs vägen mot ängen där lupinerna blånar i det höga gräset är lycka! Jag klipper en stor bukett,tar med en Jungfru Marie kyrkogångsljus från vägkanten och samlar dem i en gamla tennvasen på bänken framför huset.Det är sommar!

I går fick vi reda på att ett par sommartorpare hade gett vår väg ett nytt namn.
De hade fått reda på att i vårt hus bodde en gosse som hette Johannes.
Vägen heter nu:Johannesvägen.

I går var det en liten marknad vid Klockargården. 

Hembygdsföreningen hade ordnat och inbjudit lokala hantverkare att ställa upp.
Vi räknas också som lokala hantverkare, fast vårt hantverk kommer långtifrån: i Mymensingh, Bangladesh  broderar och syr kvinnor som är fattiga och ofta handikappade. Deras väskor och dukar är så himmelskt vackra.

Nästa gång vi ställer ut är den 5 oktober. på "Mymensinghdagen"

Att komma till Klockargården betyder alltid glada möten med byarnas folk och sommartorpare. 

"Att byta ett ord eller två
gjorde det lätt att gå
Alla människors möten
borde vara så"
skrev Hjalmar Gullberg i en minnesgod dikt, senast citerad av Josef Rydén i en krönika i Jönköpings Posten.

Sommarläsningen varierar: Nyss har jag avslutat Karin Hartmans fina biografi över diktaren Majken Johansson. En av hennes dikter fastnade i mitt huvud, så jag måste dela den med mig:

Det är sommarkjol
i min själ.

Det är sommarsol
i min själ

 Jesus fann mig
Hans kärlek vann mig

vintern svunnit - det är sommar
i min själ


Sabina