"Tusen år är i dina ögon
som den dag som förgick i går"
Ps 90:4
Alltså: "I går" skrinlades den heliga Anna av Novgorod i Sofiakatedralen i Kiev. "I dag" återvände hon till den ortodoxa kyrkan i Sverige!
Vem var hon och vad handlar detta om ?
Olov Skötkonung hade en dotter, Ingegerd. Hon gifte sig med Jaroslav den Vise, storfurste av Kiev. Det var i början på tusentalet då Kristi kyrka i öst och väst var en Kyrka. De båda makarna var djupt troende och furstinnan blev särskilt känd för sin godhet mot barn.Hon tog t.ex hand om de engelska prinsarna Edvin och Edward, som kastats ut av fadern kung Edward. Den norske prinsen Magnus fick också tillfälligt beskydd i Kiev men kunde senare återvända till Norge.Hon födde två döttrar som båda blev drottningar i Europa:drottning Maria av Ungern, drottning Elisabeth av Norge och sonen Valdemar,som ärvde faderns titel och rike som storfurste av Kiev.
Efter makens död grundade hon ett kloster med den heliga Irene som beskyddarinna, tog klosternamnet Anna och blev själv dess abedissa. Efter hennes död vördades hon som helig i den ortodoxa kyrkan i Ryssland.
Tack vare kontakter mellan en ortodox präst i Sverige och den ortodoxa kyrkan i Ryssland kan den heliga Anna av Novgorod, som också firas i den katolska kyrkan, återvända till sitt fosterland. De heliga relikerna skall i kväll bäras i procession till sankta Savas Serbisk-ortodoxa katedral utanför Stockholm. Efter en biskopsmässa som högtidligen ska firas på lördag går färden vidare till Johannes teologens kyrka i Linköping och sedan till Sankta Annas ortodoxa kyrka i Eskilstuna, som har henne till skyddspatron och där relikerna skall förvaras .
Det är en underbar händelse som förenar katolska och ortodoxa kyrkan genom att vi kan mötas tillsammans inför den heliga Anna av Novgorod.
Ett hoppets vingslag inför den kommande enheten mellan den östliga och västliga kristenhetens kyrkor!
Se allt om högtiderna på: www.dagen.se/dagen/Article.aspx?ID=163285
Detta är vår i Andens rike!
I vår trädgård ligger isen ännu kompakt och gör varje oförsiktigt steg farligt. Katten glider nerför takets snöflak, medan gulsparven triumferande kvittrar sin vårhälsning.Om två dagar börjar mars månad....
Utöver denna mäktiga historia om Sankta Anna av Novgorod tänker jag i dag på en ung man från Italien. Han hette Francesco Possenti och var som sin namne, den helige Franciskus , en attraktiv nöjeslysten ung man i Assisis societet på 1800-talet. Hans liv förändrades totalt när koleran drabbade staden och en älskad mor och syster dog. Plötsligt flög livets nöjen bort med vinden. Han upplevde inför en bild av Marias sju smärtor,att hon delade hans djupa smärta och när han efter sin omvändelse gick in i passionisternas kloster valde han namnet Gabriel av Smärtornas Moder. Hans liv blev kort men heligt.Vid 24 års ålder dog han 27 februari 1862 efter en smärtsam sjukdom, som han offrat för de många själar som fallit för ateismen , som just då svepte genom Europa. Han hade just avslutat sina teologistudier och skulle vigas till präst när han blev sjuk och dog. Vid helgonförklaringen 1920 blev han teologistudenternas förebedjande skyddshelgon.
Nu bryter solen fram! Välkommen Sankta Anna av Novgorod
och må den helige Gabriel Possenti be för er som studerar teologi på prästseminariet i Järfälla och Collegio Svedese i Rom
hälsar Sabina
fredag 27 februari 2009
onsdag 25 februari 2009
Att fasta är bönens själ
Detär en grå dag. Askonsdag. Snön knastrar,glider undan,smälter långsamt som om den visste att i morgon faller det snö igen ur de tunga skyar som hänger över trädtopparna.
Men Karlfelt skriver:
Jag vill gå ut en violbrun kväll
bland isig björk
och höra den strykande violoncell
som sväller mörk;
och jag vill höra i fastlagkoral
det växande visslet av salcional, (1)
den första vårliga eolin (2)
i morgonens vin...
Vi har bytt duk i köket från rött till grått. De glada julgardinerna ska bort. Ljusa gardiner ska vara som ett vårtecken, "en vårlig eolin" som Karlfeldt skriver i sin fastlagskoral I köket väntar
fastan - nu ska vi leva på vatten och bröd,nåja, en måltid med fisk unnas oss, det viktiga är väl mest att gå in i ett nytt förhållande till mat och dryck under dessa fyrtio dagar.
Den helige Peter Chrysologus skriver så vackert: "Att fasta är bönens själ" och det är en annan slags fasta än den som lockar med smalare midja på kvällstidningarnas löpsedlar. Han fortsätter: "Barmhärtighet är det livgivande blodet i fastan; om du vill att din bön ska bli hörd, så lyssna till vad andra begär". I dagens post vädjar 3-åriga Nadjas mamma om hjälp till sin magsjuka flicka i Afghanistan. Och i Ukraina väntar hemlösa gatubarn på ett hem, som den engelska oganisationen ChildAid kan ge dem,d.v.s om min barmhärtighet sträcker sig så långt. För att inte tala om det svenska IM med fadderbarn i Zimbabwe och Libanon,Röda Korset och Rädda Barnen. Alla väntar de på våra fastegåvor.
"Kyrkofäderna talar om fastans förmåga att tygla synden, särskilt den gamle "Adams lustar" och öppna en väg till Gud i den troendes hjärta, skriver påven Benedikt i sitt fastebrev och påpekar att 'om man troget håller fast vid bruket att fasta bidrar detta till att nå större enhet i den mänskliga personen, mellan själ och kropp, att undvika synd och växa till i intim gemenskap med Herren.'
Nog om fastan, som inleds idag. Välkommen till vårt ljusa kök:
Stig över tröskeln till vårt hus
åt dig en bänk, ett bord, ett ljus
ställts fram och när du satt dig där
drivs oron bort och ont begär.
Irländsk välkomsthälsning
Innan jag slutar dagens "betraktelse" vill jag skicka en glad hälsning till det nyförlovade kungliga paret,kronprinsessan Viktoria, vars jublande Ja,ja,ja, nu skrivits in i den Bernadotteska historien ,och hennes trygghet Daniel, pojken från Ockelbo i Sverige, som blir prins och hertig av Västergötland efter bröllopet nästa sommar. Må det bli ett välsignat par, vars äktenskap kan vara en inspiration för många.
Sabina
1.salcional är en orgelstämma med ursprung i sälgpipans visslande.En romantisk orgelton
2 eolin hörde ursprungligen till tramporgeln, en vibrerande blecktunga
Men Karlfelt skriver:
Jag vill gå ut en violbrun kväll
bland isig björk
och höra den strykande violoncell
som sväller mörk;
och jag vill höra i fastlagkoral
det växande visslet av salcional, (1)
den första vårliga eolin (2)
i morgonens vin...
Vi har bytt duk i köket från rött till grått. De glada julgardinerna ska bort. Ljusa gardiner ska vara som ett vårtecken, "en vårlig eolin" som Karlfeldt skriver i sin fastlagskoral I köket väntar
fastan - nu ska vi leva på vatten och bröd,nåja, en måltid med fisk unnas oss, det viktiga är väl mest att gå in i ett nytt förhållande till mat och dryck under dessa fyrtio dagar.
Den helige Peter Chrysologus skriver så vackert: "Att fasta är bönens själ" och det är en annan slags fasta än den som lockar med smalare midja på kvällstidningarnas löpsedlar. Han fortsätter: "Barmhärtighet är det livgivande blodet i fastan; om du vill att din bön ska bli hörd, så lyssna till vad andra begär". I dagens post vädjar 3-åriga Nadjas mamma om hjälp till sin magsjuka flicka i Afghanistan. Och i Ukraina väntar hemlösa gatubarn på ett hem, som den engelska oganisationen ChildAid kan ge dem,d.v.s om min barmhärtighet sträcker sig så långt. För att inte tala om det svenska IM med fadderbarn i Zimbabwe och Libanon,Röda Korset och Rädda Barnen. Alla väntar de på våra fastegåvor.
"Kyrkofäderna talar om fastans förmåga att tygla synden, särskilt den gamle "Adams lustar" och öppna en väg till Gud i den troendes hjärta, skriver påven Benedikt i sitt fastebrev och påpekar att 'om man troget håller fast vid bruket att fasta bidrar detta till att nå större enhet i den mänskliga personen, mellan själ och kropp, att undvika synd och växa till i intim gemenskap med Herren.'
Nog om fastan, som inleds idag. Välkommen till vårt ljusa kök:
Stig över tröskeln till vårt hus
åt dig en bänk, ett bord, ett ljus
ställts fram och när du satt dig där
drivs oron bort och ont begär.
Irländsk välkomsthälsning
Innan jag slutar dagens "betraktelse" vill jag skicka en glad hälsning till det nyförlovade kungliga paret,kronprinsessan Viktoria, vars jublande Ja,ja,ja, nu skrivits in i den Bernadotteska historien ,och hennes trygghet Daniel, pojken från Ockelbo i Sverige, som blir prins och hertig av Västergötland efter bröllopet nästa sommar. Må det bli ett välsignat par, vars äktenskap kan vara en inspiration för många.
Sabina
1.salcional är en orgelstämma med ursprung i sälgpipans visslande.En romantisk orgelton
2 eolin hörde ursprungligen till tramporgeln, en vibrerande blecktunga
måndag 23 februari 2009
Människan - mer än guld värd
Som jag skrev tidigare letade jag efter en dikt av Margareta Melin. Troligen finns den i barnbönboken Jag vill tala med Gud, som jag inte kan hitta i bokhyllorna.
Däremot finns en annan dikt med just det innehåll om människans värde som jag talade om i min tidigare blogg:Den står i en vacker liten diktbok som IM ( Individuell Människohjälp) gav ut 1978:
Däremot finns en annan dikt med just det innehåll om människans värde som jag talade om i min tidigare blogg:Den står i en vacker liten diktbok som IM ( Individuell Människohjälp) gav ut 1978:
Människan - mer än guld värd
Jag är fin
för Du har skapat mig.
Jag är dyrbar
för Du älskar mej.
Skön är jag
i Dina ögon,
en ädelsten
i Din hand.
Därför kan det kvitta
om någon säger
att jag är värdelös
och dum.
In i mitt hjärta
viskar Du sanningen
att jag är värd
mer än guld.
Jag är Din ögonsten
Din hemliga skatt.
Du är glad
att jag finns till.
Jag vill tacka Dej
så länge jag lver
och aldrig glömma
vem jag är.
Margareta Melin
Med snöhälsningar från
Sabina
Livets värde
Det finns en dikt av Margareta Melin med temat "Du är värdefull".Hon har någon gång berättat att den skrevs för någon ung människa som stod på gränsen till självmord, som inte upplevde sig själv som värd att älskas. Jag minns inte just nu hela dikten men jag vet att den har betytt mycket för många. Ja själva begreppet att man är värdefull har blivit till både psalmer och schlager.
Och ändå fattas det något i vårt samhälle. Man sjunger inte om de ofödda barnen: "Ni är värdefulla". Hur kan de vara värdefulla när mer än 37000 aborteras,nekas livet,nekas sitt värde?
Och nu har även något förskräckligt drabbat vårt land; abortering på grund av kön.
Tekniken har kommit så långt att man i förväg kan se om det är en flicka eller en pojke som väntar på att få födas. Ja, tyvärr måste jag skriva "väntar på att få födas" Det är ju inte längre självklart att en graviditet ska få den lyckliga utgången.
I Kina försvinner så många flickfoster att det finns hundratals byar utan en enda liten flicka. I Indien prioriteras pojkar och flickorna försvinner.
I Sverige förbjuder lagen att könsbestämma barnet i andra fall än om fostret kan vara skadat. Det gäller alltså också de barn som kan bli mongoloida. Ett barn som föds med en kromoson mindre har emellertid alla chanser att leva, utvecklas och framförallt att sprida glädje. Men många väljer tyvärr bort just de barnen. De vet inte vad de förlorar och vilken orätt de begår mot detta barn.
För någon tid sedan hade emellertid en norsk kvinna fått abort i Sverige på grund av att hon inte ville ha en flicka. Jag vet inte om hon hade sagt det så direkt . Hon kanske fick abort för att hon kände sig oförmögen att ta emot ett barn - men det var en flicka.
Och i dag hörde jag delar av en radiodebatt om fenomenet könsaborter. Det framkom att det kanske kunde vara "begripligt". Har man fyra pojkar,t.ex. önskar man sig nog en flicka. Eller tvärtom; har man fyra flickor, vill man nog gärna ha en pojke.
Så talar vuxna svenskar i radio i dag.
Leker de Gud ?
Då minns jag moder Teresa som en gång sträckte fram sin hand och sa,att Gud har skrivit in ditt liv i sin hand.Jag letade efter det exakta bibelordet hon hänvisade till men hittade det inte. I skapelseberättelsen, i Jesaja, ja var som helst i bibeln finns ord som talar om att livet kommer från Gud, att varje barn tillkommer för att få leva, att från dess första ögonblick i konceptionen är det inskrivet i Guds plan och vi som får föda barn får med Guds hjälp ta på oss ansvaret för detta späda liv, som väntas...
Men brutalt och egenmäktigt bryter människor in i Guds skapelse.
Vem har gett männskan denna rätt, som i grunden är djupt orätt.?
"Barn är Guds största gåva" sa moder Teresa.
"Om en mamma kan låta döda barnet i sitt eget sköte, finns det då något värre brott än detta, att ta livet av varandra. Till och med i den Heliga Skrift står det:'Kan då en moder glömma sitt barn, så att hon inte har förbarmande med sin livsfrukt? Och om hon än kunde glömma sitt barn, så skulle dock jag inte glömma dig.' (Jes 40:15) Men i dag dödas miljoner ofödda barn och vi säger ingenting.
För mig är de länder som legaliserat abort de fattigaste. De är rädda för barn, de är rädda för det ofödda barnet. Och barnet måste dö, eftersom de inte vill ha ett barn till - inte ett barn till - och barnet måste dö.'
Detta sade moder Teresa vid utdelningen av Nobels fredspris 10 december 1979 i Oslo.
Svensk TV strök bort de meningarna ur talet.
Sabina
Och ändå fattas det något i vårt samhälle. Man sjunger inte om de ofödda barnen: "Ni är värdefulla". Hur kan de vara värdefulla när mer än 37000 aborteras,nekas livet,nekas sitt värde?
Och nu har även något förskräckligt drabbat vårt land; abortering på grund av kön.
Tekniken har kommit så långt att man i förväg kan se om det är en flicka eller en pojke som väntar på att få födas. Ja, tyvärr måste jag skriva "väntar på att få födas" Det är ju inte längre självklart att en graviditet ska få den lyckliga utgången.
I Kina försvinner så många flickfoster att det finns hundratals byar utan en enda liten flicka. I Indien prioriteras pojkar och flickorna försvinner.
I Sverige förbjuder lagen att könsbestämma barnet i andra fall än om fostret kan vara skadat. Det gäller alltså också de barn som kan bli mongoloida. Ett barn som föds med en kromoson mindre har emellertid alla chanser att leva, utvecklas och framförallt att sprida glädje. Men många väljer tyvärr bort just de barnen. De vet inte vad de förlorar och vilken orätt de begår mot detta barn.
För någon tid sedan hade emellertid en norsk kvinna fått abort i Sverige på grund av att hon inte ville ha en flicka. Jag vet inte om hon hade sagt det så direkt . Hon kanske fick abort för att hon kände sig oförmögen att ta emot ett barn - men det var en flicka.
Och i dag hörde jag delar av en radiodebatt om fenomenet könsaborter. Det framkom att det kanske kunde vara "begripligt". Har man fyra pojkar,t.ex. önskar man sig nog en flicka. Eller tvärtom; har man fyra flickor, vill man nog gärna ha en pojke.
Så talar vuxna svenskar i radio i dag.
Leker de Gud ?
Då minns jag moder Teresa som en gång sträckte fram sin hand och sa,att Gud har skrivit in ditt liv i sin hand.Jag letade efter det exakta bibelordet hon hänvisade till men hittade det inte. I skapelseberättelsen, i Jesaja, ja var som helst i bibeln finns ord som talar om att livet kommer från Gud, att varje barn tillkommer för att få leva, att från dess första ögonblick i konceptionen är det inskrivet i Guds plan och vi som får föda barn får med Guds hjälp ta på oss ansvaret för detta späda liv, som väntas...
Men brutalt och egenmäktigt bryter människor in i Guds skapelse.
Vem har gett männskan denna rätt, som i grunden är djupt orätt.?
"Barn är Guds största gåva" sa moder Teresa.
"Om en mamma kan låta döda barnet i sitt eget sköte, finns det då något värre brott än detta, att ta livet av varandra. Till och med i den Heliga Skrift står det:'Kan då en moder glömma sitt barn, så att hon inte har förbarmande med sin livsfrukt? Och om hon än kunde glömma sitt barn, så skulle dock jag inte glömma dig.' (Jes 40:15) Men i dag dödas miljoner ofödda barn och vi säger ingenting.
För mig är de länder som legaliserat abort de fattigaste. De är rädda för barn, de är rädda för det ofödda barnet. Och barnet måste dö, eftersom de inte vill ha ett barn till - inte ett barn till - och barnet måste dö.'
Detta sade moder Teresa vid utdelningen av Nobels fredspris 10 december 1979 i Oslo.
Svensk TV strök bort de meningarna ur talet.
Sabina
onsdag 18 februari 2009
Hemkomsten
I oktober 1922 skrev Edith Södergran följande dikt vid hemkomsten till Raivola från ett besök i Helsingfors. När jag nu har återkommit från storstaden Stockholm identifierar jag mig med Ediths känslor:
Min barnoms träd stå jublande kring mig:
o människa!
och gräset mig hälsar välkommen ur främ-
mande land.
Mitt huvud jag lutar i gräset: nu äntligen
hemma.
Nu vänder jag ryggen åt allting som ligger
bakom mig:
mina enda kamrater bli skogen och stranden
och sjön.
Visserligen låg snön packad på vår lilla byväg och trädgrenarna var tyngda av snölega. Men ljus lyste ur fönstren, dörren gnisslade så hemvant och våra katter låg på sina favoritställen och spann. Mot kvällen blossade vinternattens stjärnor och tystnaden låg drömlik över våra hus. Här var jag hemma, andades djupt och tacksamt medan bilder från Stockholm flimrade förbi;
tunnelbanornas färd in i mörka tunnlar, Stureplans eleganta möten,trängseln vid rött ljus med unga mammor som väntade med sina barnvagnar inför korvkioskerna, vars dofter lockade i kylan.
På tunnelbanan betraktade jag medpassagerarnas ansikten, slutna inom sig själva. Hur få dem att le? Inte ens svaret på frågan vart vi var på väg kallade fram ett uttryck av mänsklighet på dessa kyliga ansikten. Men jag fann en trollformel.
"Happy Valentine", sa jag och log. Då fick jag ett leende tillbaka som spreds genom den tysta vagnen.
Happy Valentine! Alla önskade sig en lycklig Alla Hjärtans dag. Jag steg ur vid Östermalmstorg med ett leende som snabbt fortplantade sig uppför rulltrapporna.
Edith avslutar sin dikt och jag går in i den:
Nu dricker jag visdom ur granarnas saft-
fyllda krona,
nu dricker jag sanning ur björkens för-
torkade stam,
nu dricker jag makt ur det minsta och spä-
daste grässtrå:
en väldig beskyddare räcker mig nådigt sin
hand.
(oktober 1922)
Home sweet home!
Sabina
Min barnoms träd stå jublande kring mig:
o människa!
och gräset mig hälsar välkommen ur främ-
mande land.
Mitt huvud jag lutar i gräset: nu äntligen
hemma.
Nu vänder jag ryggen åt allting som ligger
bakom mig:
mina enda kamrater bli skogen och stranden
och sjön.
Visserligen låg snön packad på vår lilla byväg och trädgrenarna var tyngda av snölega. Men ljus lyste ur fönstren, dörren gnisslade så hemvant och våra katter låg på sina favoritställen och spann. Mot kvällen blossade vinternattens stjärnor och tystnaden låg drömlik över våra hus. Här var jag hemma, andades djupt och tacksamt medan bilder från Stockholm flimrade förbi;
tunnelbanornas färd in i mörka tunnlar, Stureplans eleganta möten,trängseln vid rött ljus med unga mammor som väntade med sina barnvagnar inför korvkioskerna, vars dofter lockade i kylan.
På tunnelbanan betraktade jag medpassagerarnas ansikten, slutna inom sig själva. Hur få dem att le? Inte ens svaret på frågan vart vi var på väg kallade fram ett uttryck av mänsklighet på dessa kyliga ansikten. Men jag fann en trollformel.
"Happy Valentine", sa jag och log. Då fick jag ett leende tillbaka som spreds genom den tysta vagnen.
Happy Valentine! Alla önskade sig en lycklig Alla Hjärtans dag. Jag steg ur vid Östermalmstorg med ett leende som snabbt fortplantade sig uppför rulltrapporna.
Edith avslutar sin dikt och jag går in i den:
Nu dricker jag visdom ur granarnas saft-
fyllda krona,
nu dricker jag sanning ur björkens för-
torkade stam,
nu dricker jag makt ur det minsta och spä-
daste grässtrå:
en väldig beskyddare räcker mig nådigt sin
hand.
(oktober 1922)
Home sweet home!
Sabina
söndag 15 februari 2009
Jungfru Maria och den moderna kvinnan
En vit lilja, dock inte helt ren utan något nedsmutsad utgör bilden på affischen för den stora Mariautställningen på Historiska Museét. Är detta den symbol de kvinnor, som byggt upp utställnigen vill använda som någon slags protest mot den "allheliga frullkomligt rena jungfrun?
I mitt hjärta där Jungfrun bor inställer sig en viss tveksamhet att se den kritiserade utställningen.. Men jag strävar uppför Narvavägen från Djurgårdsbron ( tog naturligtvis fel buss) och klamrar mig uppför de långa stentrapporna mot det ärevördiga museét.
Och jag är tacksam. Den andakt dessa Mariaskulpturer utstrålar kan man inte värja sig mot. De är tunga av böner, som fastnat i det avskalade guldet på deras fotsida klänninggar. I Mariornas famnar spretar lyckliga Jesusbarn,vars fem små fingrar och tår man kan räkna, små fötter som vätts av tårar för längesedan.
Det är känslornas historia vi möter i skulpturer som plockats fram ur historiens arkiv. En gång omgavs de av skön liturgi under kyrkovalven. En gång smyckades de av blommor och ljus. Ack, inte ett endaste ljus, inte ett blomblad faller på någon pelare där de sitter förstummade i museisalen .
"Vad betyder Maria för dig"? Den frågan tycks ha varit utgångspunkten för idén om att visa så många olika typer av Mariaskulpturer från medeltiden i dag.
Det var en bra fråga och den har fått skiftande svar. Kritiken som har drabbat utställningen beror på svaren. Men jag har velat lyssna. Även om jag reagerar på Svea Svelands cyniska påstående att Marias graviditet " är världshistoriens första nedtecknade berättelse om en våldtäkt" så kan jag förstå att historien om Ängelns Bebådelse måste te sig svårsmält om man lever miltals borta från allt vad bibel och tro heter.
Men så ser jag hur det droppar från den stora liljan på väggen bakom statyerna,droppar som tårar.Och jag undrar vad det betyder, tills jag kommer närmare och upptäcker att just där har man placerat målningar och skulpturgrupper av det motiv som kallas Piéta, Maria med den döde Kristus nyss nedtagen från korset i sitt knä. När jag förstår sammanhanget, inser jag att vilka tvivel som än framställs av de tillfrågade kvinnorna inför frågan Vad betyder Maria för dig, så finns här trots allt en djup förståelse av den Maria som är alla kvinnors Maria. Hon som gladde sig över sitt barn och hon som sörjde sin son. Hon som kallas Barmhärtighetens moder.
Även de kvinnor som inte tyckte sig kunna ge något svar om vad Maria betyder, svarade vid eftertanke med att rada upp flera attribut som de kunde förknippa med Mariagestalten: moderlighet, trygghet, värme, medkänsla.
Förunderligt att möta så många varma känslor inför en kvinna, som för de flesta måste ha känts väldigt främmande i det dagliga livet. Och ändå! Mötet med Maria blir utgångspunkt för ett nytt tänkande, kanske nya banor, kanske en djupare insikt om kvinnlig värdighet, om kvinnans roll som människa i en yrkesinriktad, kylig,andelös tillvaro.
Gå därför gärna och se utställningen på Historiska Museet.
Den varar ända till november 2009 och kan ge dej nya tankar !
önskar Sabina efter Stockholmsbesöket.
PS.
MARIA I DAG
Det måste bli en fortsättning! Jungfru Maria, Guds Moder, hör inte bara till medeltiden. Hon är levande och närvarande i dag i vårt land, inte bara i katolska kyrkan. utan också i svenska kyrkan. Vi borde därför också få se en utställning av de moderna mariaskulpturer som under de senaste decennierna skapats . Bland skulptörerna kan nämnas Eva Spångberg, Maria Starck, Lena Lervik , Gunilla Ståhle och många fler. För att inte tala om ikonerna av Maria, som finns i nästan varje nybyggd kyrka i vårt land. Kanske Moderna Muséet vill ta sig an den angelägna uppgiften?
DS
I mitt hjärta där Jungfrun bor inställer sig en viss tveksamhet att se den kritiserade utställningen.. Men jag strävar uppför Narvavägen från Djurgårdsbron ( tog naturligtvis fel buss) och klamrar mig uppför de långa stentrapporna mot det ärevördiga museét.
Och jag är tacksam. Den andakt dessa Mariaskulpturer utstrålar kan man inte värja sig mot. De är tunga av böner, som fastnat i det avskalade guldet på deras fotsida klänninggar. I Mariornas famnar spretar lyckliga Jesusbarn,vars fem små fingrar och tår man kan räkna, små fötter som vätts av tårar för längesedan.
Det är känslornas historia vi möter i skulpturer som plockats fram ur historiens arkiv. En gång omgavs de av skön liturgi under kyrkovalven. En gång smyckades de av blommor och ljus. Ack, inte ett endaste ljus, inte ett blomblad faller på någon pelare där de sitter förstummade i museisalen .
"Vad betyder Maria för dig"? Den frågan tycks ha varit utgångspunkten för idén om att visa så många olika typer av Mariaskulpturer från medeltiden i dag.
Det var en bra fråga och den har fått skiftande svar. Kritiken som har drabbat utställningen beror på svaren. Men jag har velat lyssna. Även om jag reagerar på Svea Svelands cyniska påstående att Marias graviditet " är världshistoriens första nedtecknade berättelse om en våldtäkt" så kan jag förstå att historien om Ängelns Bebådelse måste te sig svårsmält om man lever miltals borta från allt vad bibel och tro heter.
Men så ser jag hur det droppar från den stora liljan på väggen bakom statyerna,droppar som tårar.Och jag undrar vad det betyder, tills jag kommer närmare och upptäcker att just där har man placerat målningar och skulpturgrupper av det motiv som kallas Piéta, Maria med den döde Kristus nyss nedtagen från korset i sitt knä. När jag förstår sammanhanget, inser jag att vilka tvivel som än framställs av de tillfrågade kvinnorna inför frågan Vad betyder Maria för dig, så finns här trots allt en djup förståelse av den Maria som är alla kvinnors Maria. Hon som gladde sig över sitt barn och hon som sörjde sin son. Hon som kallas Barmhärtighetens moder.
Även de kvinnor som inte tyckte sig kunna ge något svar om vad Maria betyder, svarade vid eftertanke med att rada upp flera attribut som de kunde förknippa med Mariagestalten: moderlighet, trygghet, värme, medkänsla.
Förunderligt att möta så många varma känslor inför en kvinna, som för de flesta måste ha känts väldigt främmande i det dagliga livet. Och ändå! Mötet med Maria blir utgångspunkt för ett nytt tänkande, kanske nya banor, kanske en djupare insikt om kvinnlig värdighet, om kvinnans roll som människa i en yrkesinriktad, kylig,andelös tillvaro.
Gå därför gärna och se utställningen på Historiska Museet.
Den varar ända till november 2009 och kan ge dej nya tankar !
önskar Sabina efter Stockholmsbesöket.
PS.
MARIA I DAG
Det måste bli en fortsättning! Jungfru Maria, Guds Moder, hör inte bara till medeltiden. Hon är levande och närvarande i dag i vårt land, inte bara i katolska kyrkan. utan också i svenska kyrkan. Vi borde därför också få se en utställning av de moderna mariaskulpturer som under de senaste decennierna skapats . Bland skulptörerna kan nämnas Eva Spångberg, Maria Starck, Lena Lervik , Gunilla Ståhle och många fler. För att inte tala om ikonerna av Maria, som finns i nästan varje nybyggd kyrka i vårt land. Kanske Moderna Muséet vill ta sig an den angelägna uppgiften?
DS
torsdag 12 februari 2009
Lidandets läxa
Efter det spektakulära skådespelet vid Henrik den åttondes hov i England har vi närmat oss slutet i TV serien TUDOR. Aldrig hade väl den snärtiga och förföriska hovdamen Anne Boleyn anat att de korta åren vid kung Henriks sida (1533-1536) skulle sluta så dramatiskt. Jag måste erkänna att vi med viss munterhet hade sett fram mot "avrättningen", vilken aviserats redan i föregående avsnitt.
Vi blev överraskade av att möta en förändrad bild av den dansande "skökan", som drottning Katarinas dotter Maria fräckt kallade Anne Boleyn. Vare sig denna förändring är historiskt belagd eller ej väckte den tankar.
Anne är fängslad .Hon är förrådd av sina tärnor och kavaljerer.I fängelset har hon nya tjänstekvinnor, kvinnliga fångvaktare. Hon har börjat be. Hon vill bikta sig innan bilan faller. Hon bekänner sin oskuld men också högfärd och svartsjuka. Det spefulla och självsäkra draget i hennes ansikte har försvunnit. Hon tycks avskalad, ångerfull och beredd att dö.
Hon förbereder sig mentalt för denna död men sätts gång på gång på prov. Avrättningen blir uppskjuten. Först några timmar, sedan ett helt dygn. Då släpper spänningen och Anne gråter.
Modigt hejdar hon sin emellertid gråt och återfinner det lugn hon tillkämpat sig.
Vad man ser här är att någonting har hänt med den sorglösa och intrigerande hovdamen, som blev drottning. Hon har mognat. Dödsdomen har tvingat henne att se sig själv som hon är. Den har fått henne att falla på knä och att överlämna hela sitt syndfulla jag till den Gud hon inte tidigare känt eller brytt sig om.
Jag bryr mig inte om det historiskt trovärdiga eller icke i detta avsnitt. Bilden av den dödsdömda har en realitet som genom historien har likheter med de många som dött martyrdöden antingen i Gulag eller Auschwitz. Den tyske prästen Bonhoeffers brev vittnar om detta. Den judiska filosofen och karmelitnunnan Edith Steins sista ord i klostret vittnar om det. Breven från Sibirien av fängslade ortodoxa biskopar och präster talar om det.
Martyrhistorien har alltifrån Ignatius av Antiochia på 100-talet till den kinesiske kardinalen Kung på 1900-talet vittnar om lidandets läxa; inför faran växer modet och ödmjukheten.
Så tänker denna disiga vintermorgon
på 2000-talet
Sabina
Vi blev överraskade av att möta en förändrad bild av den dansande "skökan", som drottning Katarinas dotter Maria fräckt kallade Anne Boleyn. Vare sig denna förändring är historiskt belagd eller ej väckte den tankar.
Anne är fängslad .Hon är förrådd av sina tärnor och kavaljerer.I fängelset har hon nya tjänstekvinnor, kvinnliga fångvaktare. Hon har börjat be. Hon vill bikta sig innan bilan faller. Hon bekänner sin oskuld men också högfärd och svartsjuka. Det spefulla och självsäkra draget i hennes ansikte har försvunnit. Hon tycks avskalad, ångerfull och beredd att dö.
Hon förbereder sig mentalt för denna död men sätts gång på gång på prov. Avrättningen blir uppskjuten. Först några timmar, sedan ett helt dygn. Då släpper spänningen och Anne gråter.
Modigt hejdar hon sin emellertid gråt och återfinner det lugn hon tillkämpat sig.
Vad man ser här är att någonting har hänt med den sorglösa och intrigerande hovdamen, som blev drottning. Hon har mognat. Dödsdomen har tvingat henne att se sig själv som hon är. Den har fått henne att falla på knä och att överlämna hela sitt syndfulla jag till den Gud hon inte tidigare känt eller brytt sig om.
Jag bryr mig inte om det historiskt trovärdiga eller icke i detta avsnitt. Bilden av den dödsdömda har en realitet som genom historien har likheter med de många som dött martyrdöden antingen i Gulag eller Auschwitz. Den tyske prästen Bonhoeffers brev vittnar om detta. Den judiska filosofen och karmelitnunnan Edith Steins sista ord i klostret vittnar om det. Breven från Sibirien av fängslade ortodoxa biskopar och präster talar om det.
Martyrhistorien har alltifrån Ignatius av Antiochia på 100-talet till den kinesiske kardinalen Kung på 1900-talet vittnar om lidandets läxa; inför faran växer modet och ödmjukheten.
Så tänker denna disiga vintermorgon
på 2000-talet
Sabina
onsdag 11 februari 2009
Damen i grottan
"Klockan är åtta.Ljuset dröjer kvar över bergen men det mörknar sakta.Den lilla hopgyttrade staden med sina vindlande gator, branta gränder och sitt myller av affärer är en enda lång pilgrimsväg. Alla gator tycks stadda i rörelse, alla är på vandring - neråt, neråt, mot Grottan, detta magiska centrum för liv och ljus, under och mysterium." -
"Det var en av dessa beklämmande grå vinterdagar med tung dimma och sakta droppande regn. Pyrenéernas bergskedja runtom den grå byn i dalen var täckt av snö men kunde inte ses av de tre flickor som var på väg genom byn mot stranden av floden Gave. de var fattiga och skulle göra som fattiga i alla tider gjort och fortfarande gör på vissa ställen i världen - samla lösa kvistar och ris för att ge värme åt hemmet där inte ens en vedpinne fanns kvar för att koka soppa på.
En av flickorna var Bernadette Soubirous. När hon kom ner till flodstranden hade de andra flickorna redan hunnit över floden, barfota i det kalla strömmande vattnet De var på väg in i den mörka Massabiellegrottan för att där leta efter ben och kvistar. Bernadette tvekade.
Vattnet såg så kallt ut men flickorna ropade och hon började ta av sig strumpan, då något inträffade..
Så här har Bernadette själv berättat:
"Jag hade just börjat ta av mig ena strumpan, när jag plötsligt hörde ett starkt ljud som dånet av en storm. Jag tittade åt höger och åt vänster under träden vid floden men ingenting rörde sig; jag trodde att jag hört fel men sedan hörde jag igen samma ljud.Jag blev rädd och reste mig upp. Jag kunde inte säga ett ord och tyckte, när jag vände huvudet mot grottan, att jag i en av grotthålorna såg en rosenbuske, bara en, röra sig som om det blåste starkt. Nästan samtidigt kom det fram ur grottan ett guldfärgat moln och strax efteråt en Dam, ung och vacker, vackrare än någon jag någonsin sett." ur"Ett underbart möte Mariauppenbarelser" Jungfru Maria Skriftserie nr 9
Detta är ingen saga Det är beskrivningen av en händelse som, under 150 år gett eko i hela världen. Den 11 februari firar vi Vår Fru av Lourdes. Under några korta vinter och vårveckor fick Bernadette möta den vackra Damen, som visat sig den kyliga februarimorgonen i Massabiellegrottan.
Vem var hon ? Varför kom hon just dit? Vad var hennes namn ? Bernadette blev strängt utfrågad av byns präst, hon blev omringad av nyfikna,hon blev utskämd av sin familj, förbjuden att gå till grottan, ja det underbara första mötet med den vackra Damen tycktes inte ge
Bernadette annat än bekymmer.
Mitt i allt ståhej, alla tvivlande och kritiska människor stod den 14 åriga Bernadette fast som en klippa. Ingen kunde ta ifrån henne vad hon sett. Med klara ögon stod hon framför prästen svept i sin rutiga sjal , barfota och med en enkel sjalett på huvudet.Och när han till sist fått svar på sin enträgna fråga om vem den underbara Damen var, måste han böja huvudet i vördnad och gripenhet. Han förstod att Damen verkligen var den heliga Jungfrun Maria, som besökt hans fattiga by och talat genom den enkla flickan Bernadette.
I kväll tänds säkert tusentals ljus i Lourdes och en mäktig våg av männskor från alla världens länder sveper genom byn ner mot Grottan och upp in i den stora pilgrimskatedral som byggts ovanför platsen där Maria visat sig.
"Det var en av dessa beklämmande grå vinterdagar med tung dimma och sakta droppande regn. Pyrenéernas bergskedja runtom den grå byn i dalen var täckt av snö men kunde inte ses av de tre flickor som var på väg genom byn mot stranden av floden Gave. de var fattiga och skulle göra som fattiga i alla tider gjort och fortfarande gör på vissa ställen i världen - samla lösa kvistar och ris för att ge värme åt hemmet där inte ens en vedpinne fanns kvar för att koka soppa på.
En av flickorna var Bernadette Soubirous. När hon kom ner till flodstranden hade de andra flickorna redan hunnit över floden, barfota i det kalla strömmande vattnet De var på väg in i den mörka Massabiellegrottan för att där leta efter ben och kvistar. Bernadette tvekade.
Vattnet såg så kallt ut men flickorna ropade och hon började ta av sig strumpan, då något inträffade..
Så här har Bernadette själv berättat:
"Jag hade just börjat ta av mig ena strumpan, när jag plötsligt hörde ett starkt ljud som dånet av en storm. Jag tittade åt höger och åt vänster under träden vid floden men ingenting rörde sig; jag trodde att jag hört fel men sedan hörde jag igen samma ljud.Jag blev rädd och reste mig upp. Jag kunde inte säga ett ord och tyckte, när jag vände huvudet mot grottan, att jag i en av grotthålorna såg en rosenbuske, bara en, röra sig som om det blåste starkt. Nästan samtidigt kom det fram ur grottan ett guldfärgat moln och strax efteråt en Dam, ung och vacker, vackrare än någon jag någonsin sett." ur"Ett underbart möte Mariauppenbarelser" Jungfru Maria Skriftserie nr 9
Detta är ingen saga Det är beskrivningen av en händelse som, under 150 år gett eko i hela världen. Den 11 februari firar vi Vår Fru av Lourdes. Under några korta vinter och vårveckor fick Bernadette möta den vackra Damen, som visat sig den kyliga februarimorgonen i Massabiellegrottan.
Vem var hon ? Varför kom hon just dit? Vad var hennes namn ? Bernadette blev strängt utfrågad av byns präst, hon blev omringad av nyfikna,hon blev utskämd av sin familj, förbjuden att gå till grottan, ja det underbara första mötet med den vackra Damen tycktes inte ge
Bernadette annat än bekymmer.
Mitt i allt ståhej, alla tvivlande och kritiska människor stod den 14 åriga Bernadette fast som en klippa. Ingen kunde ta ifrån henne vad hon sett. Med klara ögon stod hon framför prästen svept i sin rutiga sjal , barfota och med en enkel sjalett på huvudet.Och när han till sist fått svar på sin enträgna fråga om vem den underbara Damen var, måste han böja huvudet i vördnad och gripenhet. Han förstod att Damen verkligen var den heliga Jungfrun Maria, som besökt hans fattiga by och talat genom den enkla flickan Bernadette.
I kväll tänds säkert tusentals ljus i Lourdes och en mäktig våg av männskor från alla världens länder sveper genom byn ner mot Grottan och upp in i den stora pilgrimskatedral som byggts ovanför platsen där Maria visat sig.
Du har möjlighet att följa med en grupp från Sverige till Lourdes, den 8 -18 juni.
Det är tidskriften Jungfru Maria som anordnar resan i samarbete med Exodus resor. Information finns på www.exodusresor.se och i nästa nr av Jungfru Mariatidningen: info@ mariareginacaeli.se
Res till Lourdes! det är en upplevelse!
Sabina
Sabina
måndag 9 februari 2009
Månskenssonat
"Vad du är lycklig, du måne klara
som får så högt över jorden fara
och blott se på
och blott se på!"
På kvällen upplystes den vita trädgården som av en strålkastare. Mellan kvällsmolnen skymtade jag den hemlighetsfulla månen. När molnen gled undan såg jag att det var fullmåne!
Jag gick från fönster till fönster och jag mindes hur barnen när de var små gjorde detsamma.Extatiskt följde de den mystiska himlakroppen som sköljde ner sitt skarpa ljus över vår lummiga eller snöiga trädgård.
När de lagt sig började jag sjunga :
"När månen lyser på fästet blå
och tittar in genom rutan
då tänker jag understundom så
och knäpper sakta på lutan..
Vad du är lycklig du måne klara
som får så högt över jorden fara
och blott se på...
och blott se på.
Jag är nog lite mångalen...
En gång betraktade jag månen när den sjönk ner i Vättern.
Morgonen därpå fick jag ett mail från Bangladesh: "Jag tog en morgonpromenad vid floden och såg på månen.."
Hade han sett månen morgonen därpå? Men det var ju i går kväll som jag såg månen här i Småland!
Milda makter, tänkte jag - då har månen farit runt halva jorden under natten. Jag hisnade. Marken gungade under mig. Plötsligt var det som att befinna sig utkastad i kosmos- och ändå så nära! Tänk att få följa med månen på hans färd i rymden för att nästa morgon "vandra vid floden".
---------------------------------------------------------------------------------------------
Ett litet PS. Glöm inte att underteckna stödet för påven Benedikt XVI. Vargarna är efter honom och den katolska kyrkan. Missförstånden lagras och sprids. Läs http://www.katobs.se/ Där finner du "uppropet från vanliga troende katoliker" samt redaktörens läsvärda och kunniga blogg, Nytt och Noterat.
Hälsar
Sabina
som får så högt över jorden fara
och blott se på
och blott se på!"
På kvällen upplystes den vita trädgården som av en strålkastare. Mellan kvällsmolnen skymtade jag den hemlighetsfulla månen. När molnen gled undan såg jag att det var fullmåne!
Jag gick från fönster till fönster och jag mindes hur barnen när de var små gjorde detsamma.Extatiskt följde de den mystiska himlakroppen som sköljde ner sitt skarpa ljus över vår lummiga eller snöiga trädgård.
När de lagt sig började jag sjunga :
"När månen lyser på fästet blå
och tittar in genom rutan
då tänker jag understundom så
och knäpper sakta på lutan..
Vad du är lycklig du måne klara
som får så högt över jorden fara
och blott se på...
och blott se på.
Jag är nog lite mångalen...
En gång betraktade jag månen när den sjönk ner i Vättern.
Morgonen därpå fick jag ett mail från Bangladesh: "Jag tog en morgonpromenad vid floden och såg på månen.."
Hade han sett månen morgonen därpå? Men det var ju i går kväll som jag såg månen här i Småland!
Milda makter, tänkte jag - då har månen farit runt halva jorden under natten. Jag hisnade. Marken gungade under mig. Plötsligt var det som att befinna sig utkastad i kosmos- och ändå så nära! Tänk att få följa med månen på hans färd i rymden för att nästa morgon "vandra vid floden".
---------------------------------------------------------------------------------------------
Ett litet PS. Glöm inte att underteckna stödet för påven Benedikt XVI. Vargarna är efter honom och den katolska kyrkan. Missförstånden lagras och sprids. Läs http://www.katobs.se/ Där finner du "uppropet från vanliga troende katoliker" samt redaktörens läsvärda och kunniga blogg, Nytt och Noterat.
Hälsar
Sabina
söndag 8 februari 2009
Ljus och upprop
Trädgården var klädd som brud. Träd, buskar, krukor, gräsmattor vällde över av tunga yviga snömängder. Medan vi sov yrde snö ner från himlen för att smycka trädgården den dag vi skulle hälsa himlens och molnens och jordens Herre välkommen som ett litet barn i sin moders famn. Hur kunde den gamle Simeons skumma ögon varsebli glorian kring det insvepta gossebarnet i skarorna som den dagen besökte Jerusalems tempel? Så tysta och försagda måtte det unga paret ha gått fram mellan de mäktiga pelarna i det sköna templet, Jerusalems hjärta Josef med buren av kurrande turturduvor redo att erbjudas prästerna, Maria med det sovande barnet Jesus, som hon fött fyrtio dagar tidigare i Betlehem.
Men Simeon hade kommit till templet manad av den inre röst han kände och bakom honom stod väl den gamla Hanna, hon som "tjänade templet dag och natt "
Det är denna bibliska händelse beskriven i Lukas evangelium,(kap 2:22-39)som Katolska kyrkan i Sverige firar i dag, söndag. Den riktiga Kyndelsmässodagen är 2 februari Vi har alla stått där med våra smala kyndelsmäss ljus,droppande stearin på stengolv och bänkar. Alla barn samlade kring kyrkoherden med sina ljus.Det är något särskilt med att hålla ett brinnande ljus i sina händer. Jag såg det särskilt på de minsta barnen, deras ögon så förundrade, deras kroppar stillnande ,andakt genomsyrade dem och fortplantade sig till oss vuxna.
Över hela världen tänds kristusljusen i dag. Också i Rom och nu ska vi rikta våra tankar till Rom.
Där är påven Benedikt XVI, Om en vecka får jag läsa hans predikan om Frambärandet i templet i l'Osservatore Romano. Men i dag skickas många tusen varma hälsningar till honom från Sverige och andra länder i världen. Det är ett upprop från" vanliga troende katoliker" som vill stödja påven Benediktför hans modiga gest att häva bannlysningen och inbjuda Pius X sällskapet till samtal inför en framtida förening med påven och den katolska kyrkan i Rom.
Du kan också skriva under uppropet. Klicka fram: http://www.katobs.se/ och sedan två steg ner förbi bilden av Frambärandet,sedan Polonia semper fidelis och därefter kommer Uppropet.
Klicka vidare tills du kommer fram till att underteckna.
Hoppas Sverige kan skicka minst 50 000 namn. I dag är det något över 32000.
Gör det i dag!
Sabina
Men Simeon hade kommit till templet manad av den inre röst han kände och bakom honom stod väl den gamla Hanna, hon som "tjänade templet dag och natt "
Det är denna bibliska händelse beskriven i Lukas evangelium,(kap 2:22-39)som Katolska kyrkan i Sverige firar i dag, söndag. Den riktiga Kyndelsmässodagen är 2 februari Vi har alla stått där med våra smala kyndelsmäss ljus,droppande stearin på stengolv och bänkar. Alla barn samlade kring kyrkoherden med sina ljus.Det är något särskilt med att hålla ett brinnande ljus i sina händer. Jag såg det särskilt på de minsta barnen, deras ögon så förundrade, deras kroppar stillnande ,andakt genomsyrade dem och fortplantade sig till oss vuxna.
Över hela världen tänds kristusljusen i dag. Också i Rom och nu ska vi rikta våra tankar till Rom.
Där är påven Benedikt XVI, Om en vecka får jag läsa hans predikan om Frambärandet i templet i l'Osservatore Romano. Men i dag skickas många tusen varma hälsningar till honom från Sverige och andra länder i världen. Det är ett upprop från" vanliga troende katoliker" som vill stödja påven Benediktför hans modiga gest att häva bannlysningen och inbjuda Pius X sällskapet till samtal inför en framtida förening med påven och den katolska kyrkan i Rom.
Du kan också skriva under uppropet. Klicka fram: http://www.katobs.se/ och sedan två steg ner förbi bilden av Frambärandet,sedan Polonia semper fidelis och därefter kommer Uppropet.
Klicka vidare tills du kommer fram till att underteckna.
Hoppas Sverige kan skicka minst 50 000 namn. I dag är det något över 32000.
Gör det i dag!
Sabina
fredag 6 februari 2009
Sic transit gloria mundi
"Så förgår världens ära" blev slutsatsen på det nästsista avsnittet av den långa serien Tudor i TV.Där fick vi se den charmerande musikern med det lockiga håret halshuggas medan drottning Anne Boleyn gråtande från fängelsefönstret följde hans och hennes andra kavaljerers huvuden falla till marken. Den glada leken var slut. Man kunde kanske tycka synd om dem.Att bli halshuggen är ingen rolig död.Men de hade intrigerat och knuffat sig fram till en plats vid hovet. De var inga hjältar som biskop Fisher och kardinal Thomas More, vilka dött för sanningen.
I dag står 25 kors framför mina ögon på en kulle i Nagasaki. Framför dem 25 utmärglade och torterade män. De ser på korsen och väntar på det sista svärdshugget naglade fast vid dessa kors. Det är den japanske jesuiten Paul Miki och hans kristna följelagare, som står där den 5 februari 1597. De är trons hjältar och väcker både fasa och beundran. Hur stod de ut? Hur kunde de sjunga lovsånger. Den yngste martyren, en 13 årig pojke höjde rösten och sjöng med klar barnslig stämma den latinska hymnen "Laudate Pueri Dominum" . Hur hur orkade de be och förlåta de grymma soldater som skulle borra svärden genom deras kroppar ? Inför ett sådant lidande frågar jag mig alltid rannsakande: hur länge skulle jag stå ut? Hur fast skulle min tro vara inför tortyren ?
Det finns olika martyrium. Att bli offentligt förtalad, missförstådd och avskydd. Jag tror att påven Benedikt går igenom detta martyrium dessa dagar. Om han nu får veta allt förtal och alla missförstånd som hopas kring honom och den katolska kyrkan efter hans modiga beslut att häva bannlysningen av de fem biskoparna i Sankt Pius X:s Prästbrödraskap.
Per Beskow skrev i tidningen Dagen att detta "skadar den katolska kyrkans trovärdighet".Också i Tyskland har flera biskopar och kardinaler uttryckt samma förmodan.
Varför det ? Påven har ju själv förklarat att han gjort det i "faderlig omtänksamhet" eftersom han förstått att dessa präster längtade tillbaka till Moder Kyrkan. Han gjorde det också utifrån den kallelse han känt som påve att verka för Kristi kyrkas enhet.
Därför menar jag att man ska glädja sig åt detta viktiga steg. Samtidigt ligger ju en mycket lång väg av botgöring framför Prästbrödraskapet, som själva avskärmat sig och lämnat Moderkyrkan. Det kan ta många år och kosta dem mycket inre lidande och själskamp. Om de verkligen älskar den heliga katolska kyrkan kommer de att gå den vägen oavsett kostnaden.
Jag hoppas på detta
Sabina
I dag står 25 kors framför mina ögon på en kulle i Nagasaki. Framför dem 25 utmärglade och torterade män. De ser på korsen och väntar på det sista svärdshugget naglade fast vid dessa kors. Det är den japanske jesuiten Paul Miki och hans kristna följelagare, som står där den 5 februari 1597. De är trons hjältar och väcker både fasa och beundran. Hur stod de ut? Hur kunde de sjunga lovsånger. Den yngste martyren, en 13 årig pojke höjde rösten och sjöng med klar barnslig stämma den latinska hymnen "Laudate Pueri Dominum" . Hur hur orkade de be och förlåta de grymma soldater som skulle borra svärden genom deras kroppar ? Inför ett sådant lidande frågar jag mig alltid rannsakande: hur länge skulle jag stå ut? Hur fast skulle min tro vara inför tortyren ?
Det finns olika martyrium. Att bli offentligt förtalad, missförstådd och avskydd. Jag tror att påven Benedikt går igenom detta martyrium dessa dagar. Om han nu får veta allt förtal och alla missförstånd som hopas kring honom och den katolska kyrkan efter hans modiga beslut att häva bannlysningen av de fem biskoparna i Sankt Pius X:s Prästbrödraskap.
Per Beskow skrev i tidningen Dagen att detta "skadar den katolska kyrkans trovärdighet".Också i Tyskland har flera biskopar och kardinaler uttryckt samma förmodan.
Varför det ? Påven har ju själv förklarat att han gjort det i "faderlig omtänksamhet" eftersom han förstått att dessa präster längtade tillbaka till Moder Kyrkan. Han gjorde det också utifrån den kallelse han känt som påve att verka för Kristi kyrkas enhet.
Därför menar jag att man ska glädja sig åt detta viktiga steg. Samtidigt ligger ju en mycket lång väg av botgöring framför Prästbrödraskapet, som själva avskärmat sig och lämnat Moderkyrkan. Det kan ta många år och kosta dem mycket inre lidande och själskamp. Om de verkligen älskar den heliga katolska kyrkan kommer de att gå den vägen oavsett kostnaden.
Jag hoppas på detta
Sabina
onsdag 4 februari 2009
Ros som duggar godhet neder....
I dag vill jag tillägna mina rader till alla som heter Niklas,Niclaus eller Nils
Kyrkan firar nämligen i dag den helige biskopen Nicolaus av Linköping
Han är en man för vår tid.
Han var inte rädd för överheten.
Han följde inga trender - som den svenska kyrkan gör i dag.
Han följde Kyrkans Herre och blev satt i fängelse.Och inte vilket fängelse som helst. Kungen låste Domkyrkan i Linköping och hoppas att hans värste motsägare skulle svälta ihjäl bland råttorna i mörkret.
Men biskopen var älskad av folket. Många hade han räddat från svältdöden enom att dela med sig av sitt biskopliga bord. Själv levde han mycket enkelt och var känd för sin asketism. Många hade han besökt när de var sjuka och botat dem när de var nära döden.
Undra på att de lyckades hitta smyghål in till den fångne biskopen och undsätta honom i hans ensamhet!
Var hade han fått sitt mod ifrån ? Vem var hans förebild i kampen för en fläckfri Kristustrogen kyrka?
Den heliga Birgitta, som han skrev den skönaste av sånger till:
Rosa rorans bonitatem
Stella stillans claritatem
Birgitta vas gratiae
Denna sång sjungs varje eftermiddag av birgittasystrar i hela världen!
Som ung student kom nämligen den unge östgöten till Ulvåsa vid sjön Boren för att undervisa Birgittas och Ulfs barn . Själv fick han lära sig mycket av den både stränga och milda fru Birgitta . Birgitta såg i den begåvade Nicolaus stora möjligheter.Han fick studera teologi både i Paris och Orléans. Under sin resa till Compostela kom en profetia till den heliga Birgitta: "Nicolaus skall bli biskop".
Biskop Nicolaus blev genom hela livet den heliga Birgittas vän och var den som 1374 efter hennes död tog emot begravningsföljet från Rom och vigde hennes kvarlevor till vila i den kyrka som skulle resas till hennes ära, Blåkyrkan. Där kan vi än i dag vörda hennes reliker i det vackra skrinet til höger om koret.
Ja det blev mycket om dagens helgon. Nu vill jag ge en särskild hälsning till min vän Nicolaus,Nico:
Låt biskop Nicolaus bli ditt föredöme.
Om du blir präst.Var som han, trogen Kyrkans Herre
Om du blir lärare.älska dina elever.Ge dem goda kunskaper och gott föredöme.
Sta Stabile !
Sabina
Kyrkan firar nämligen i dag den helige biskopen Nicolaus av Linköping
Han är en man för vår tid.
Han var inte rädd för överheten.
Han följde inga trender - som den svenska kyrkan gör i dag.
Han följde Kyrkans Herre och blev satt i fängelse.Och inte vilket fängelse som helst. Kungen låste Domkyrkan i Linköping och hoppas att hans värste motsägare skulle svälta ihjäl bland råttorna i mörkret.
Men biskopen var älskad av folket. Många hade han räddat från svältdöden enom att dela med sig av sitt biskopliga bord. Själv levde han mycket enkelt och var känd för sin asketism. Många hade han besökt när de var sjuka och botat dem när de var nära döden.
Undra på att de lyckades hitta smyghål in till den fångne biskopen och undsätta honom i hans ensamhet!
Var hade han fått sitt mod ifrån ? Vem var hans förebild i kampen för en fläckfri Kristustrogen kyrka?
Den heliga Birgitta, som han skrev den skönaste av sånger till:
Rosa rorans bonitatem
Stella stillans claritatem
Birgitta vas gratiae
Denna sång sjungs varje eftermiddag av birgittasystrar i hela världen!
Som ung student kom nämligen den unge östgöten till Ulvåsa vid sjön Boren för att undervisa Birgittas och Ulfs barn . Själv fick han lära sig mycket av den både stränga och milda fru Birgitta . Birgitta såg i den begåvade Nicolaus stora möjligheter.Han fick studera teologi både i Paris och Orléans. Under sin resa till Compostela kom en profetia till den heliga Birgitta: "Nicolaus skall bli biskop".
Biskop Nicolaus blev genom hela livet den heliga Birgittas vän och var den som 1374 efter hennes död tog emot begravningsföljet från Rom och vigde hennes kvarlevor till vila i den kyrka som skulle resas till hennes ära, Blåkyrkan. Där kan vi än i dag vörda hennes reliker i det vackra skrinet til höger om koret.
Ja det blev mycket om dagens helgon. Nu vill jag ge en särskild hälsning till min vän Nicolaus,Nico:
Låt biskop Nicolaus bli ditt föredöme.
Om du blir präst.Var som han, trogen Kyrkans Herre
Om du blir lärare.älska dina elever.Ge dem goda kunskaper och gott föredöme.
Sta Stabile !
Sabina
tisdag 3 februari 2009
St Ansgars spår i gräset
In deorum cultibus
et errorum fluctibus
agitata Sueciae
Mundi stans in ultimo
Patri datur optimo
illustranda gracia
Så beskriver biskop Nikolaus det hedniska Sverige vid st Ansgars första missionsresa till Norden. Kom han till Birka ? Och var ligger det Birka där den första kristna församlingen i vårt land grundades? Jag minns så väl den hisnande känsla jag fick på båten från Stockholm till Birka, när öns gröna stränder tycktes lyfta ur havets vågor. Och när jag steg i land var det som att se hans fotspår i gräset och bara följa dem tills jag stod framför det mäktiga minneskorset.
Men forskningen talar sitt kyliga språk och menar att Ansgars Birka inte alls var den gröna ön i Stockholms skärgård. Nej, 800-talets Birka skulle ha legat i Vreta socken, inte så långt från Linköping som senare blev biskopssäte. Uppgifterna hämtar jag i Tryggve Lundéns bok om Sveriges kristnande,(Artos 1983)
Det är alltså den helige Ansgar vi firar i dag, munken från benediktinklostret Corvey, som skickades till det hedniska Norden för att missionera.
Det finns en historia från hans barndom som jag tycker om. Ansgar var en begåvad och busig pojke, som lärarna i klosterskolan hade svårigheter att hålla reda på. Han var moderlös och hade därför skickats till ett klosterinternat. Han var inte mer än sex år och saknade sin mamma. En natt drömde han att han mötte Jungfru Maria. Bakom henne skymtade han sin älskade mamma. Han ville springa till henne men Maria sa: "Om du blir en sn'äll och lydig pojke,ska du få träffa din mor." Naturligtvis förtäljer legenden, att Ansgar plötsligt förändrades!
Det liknar en historia som berättas om den helige Maximilian Kolbe. Han var liksom de flesta begåvade pojkar så livlig och busig att hans mamma uppgivet suckade: "Vad ska det bli av dig"!?Då sprang han mycket upprörd och sårad till kyrkan för att söka tröst hos Jungfru Maria. Hon gav honom då ett speciellt budskap som lugnade hans själ och påverkade hela hans liv. Efter den händelsen blev han plötsligt mycket snäll och lugn, gömde sig gärna bakom byrån för att be till Maria. Så har Kolbes mamma berättat efter hans död i koncentrationslägret.
Vid frukosten läste jag Evangeliska östasienmissionens tidning. Det handlar om mission i vår tid bland Kinas och Japans miljarder. Som små solblänk beskrivs där mötet mellan kinesiska och japanska kristna och de svenska missionärerna. Särskilt i Hennanprovinsen i Kina är den kristna tron utbredd. Men där är också förföljelsen stark mot de kristna, som inte accepterar att gå in under regeringens marxistiska politik. Alla katolska biskopar i Hennan sitter för närvarande i fängelse och varje katolsk eller protestantisk präst som hör till den underjordiska kristna kyrkan lever under ständigt hot om arrestering.Det är fortfarande en martyrkyrka.
Den protestantiska missionen i Japanbörjade för 150 år sedan, berättar Kerstin och Bo Dellning i ett brev till tidningen. Jag tänker då på den helige Fancisco Xavier, som redan på 1500-talet steg i land i Japan vid Kagoshima och lyckades få tillåtelse av ortens "daymion" att predika Kristus på dessa fjärran öar.Också Sankt Maximilian Kolbe missionerade i Japan och grundade ett kloster i Nagasaki före andra världskriget!
Här hemma är marken frusen men dagens ljus bär med sig löftet om den vår som osynligt är på väg i karga träd och frostiga gräsmattor.
Kom snart kära vår !
Sabina
et errorum fluctibus
agitata Sueciae
Mundi stans in ultimo
Patri datur optimo
illustranda gracia
Så beskriver biskop Nikolaus det hedniska Sverige vid st Ansgars första missionsresa till Norden. Kom han till Birka ? Och var ligger det Birka där den första kristna församlingen i vårt land grundades? Jag minns så väl den hisnande känsla jag fick på båten från Stockholm till Birka, när öns gröna stränder tycktes lyfta ur havets vågor. Och när jag steg i land var det som att se hans fotspår i gräset och bara följa dem tills jag stod framför det mäktiga minneskorset.
Men forskningen talar sitt kyliga språk och menar att Ansgars Birka inte alls var den gröna ön i Stockholms skärgård. Nej, 800-talets Birka skulle ha legat i Vreta socken, inte så långt från Linköping som senare blev biskopssäte. Uppgifterna hämtar jag i Tryggve Lundéns bok om Sveriges kristnande,(Artos 1983)
Det är alltså den helige Ansgar vi firar i dag, munken från benediktinklostret Corvey, som skickades till det hedniska Norden för att missionera.
Det finns en historia från hans barndom som jag tycker om. Ansgar var en begåvad och busig pojke, som lärarna i klosterskolan hade svårigheter att hålla reda på. Han var moderlös och hade därför skickats till ett klosterinternat. Han var inte mer än sex år och saknade sin mamma. En natt drömde han att han mötte Jungfru Maria. Bakom henne skymtade han sin älskade mamma. Han ville springa till henne men Maria sa: "Om du blir en sn'äll och lydig pojke,ska du få träffa din mor." Naturligtvis förtäljer legenden, att Ansgar plötsligt förändrades!
Det liknar en historia som berättas om den helige Maximilian Kolbe. Han var liksom de flesta begåvade pojkar så livlig och busig att hans mamma uppgivet suckade: "Vad ska det bli av dig"!?Då sprang han mycket upprörd och sårad till kyrkan för att söka tröst hos Jungfru Maria. Hon gav honom då ett speciellt budskap som lugnade hans själ och påverkade hela hans liv. Efter den händelsen blev han plötsligt mycket snäll och lugn, gömde sig gärna bakom byrån för att be till Maria. Så har Kolbes mamma berättat efter hans död i koncentrationslägret.
Vid frukosten läste jag Evangeliska östasienmissionens tidning. Det handlar om mission i vår tid bland Kinas och Japans miljarder. Som små solblänk beskrivs där mötet mellan kinesiska och japanska kristna och de svenska missionärerna. Särskilt i Hennanprovinsen i Kina är den kristna tron utbredd. Men där är också förföljelsen stark mot de kristna, som inte accepterar att gå in under regeringens marxistiska politik. Alla katolska biskopar i Hennan sitter för närvarande i fängelse och varje katolsk eller protestantisk präst som hör till den underjordiska kristna kyrkan lever under ständigt hot om arrestering.Det är fortfarande en martyrkyrka.
Den protestantiska missionen i Japanbörjade för 150 år sedan, berättar Kerstin och Bo Dellning i ett brev till tidningen. Jag tänker då på den helige Fancisco Xavier, som redan på 1500-talet steg i land i Japan vid Kagoshima och lyckades få tillåtelse av ortens "daymion" att predika Kristus på dessa fjärran öar.Också Sankt Maximilian Kolbe missionerade i Japan och grundade ett kloster i Nagasaki före andra världskriget!
Här hemma är marken frusen men dagens ljus bär med sig löftet om den vår som osynligt är på väg i karga träd och frostiga gräsmattor.
Kom snart kära vår !
Sabina
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
