ÄNGLAR I VITT

Vi har blivit stamkunder. Dörrarna öppnas utan gnissel. Stolarna står tomma och väntar. Golven är rena även om vi vägrat ta på oss blåa plastsockor för att skydda dem från februriblötan.

Stamkund var? Inte är det Hagbergs konditori även om det lockar.
Inte är det Gyllene Uttern trots sitt charmiga läge. Där har jag varit på bröllop, festmiddag och som föredragshållare för Rotary. Inte är det Ribbagården fastän den rymmer ett ljuvligt minne av en ung journalist som möter en annan ung journalist och tycke uppstod...

Nej vårt stamlokus är torftigt, vardagligt, tråkigt, nödvändigt och besöks av lika många varje dag året om. Men inte så ofta som av oss.

Kan man få Frikort på Operakällaren? Eller Grand Hotell i Stockholm?
 Det vore eftersträvansvärt. Men Frikort på Vårdcentralen i Gränna kräver återkommande krämpor och är inte guldkantat. Men visst tjänar man på det.Den enda som inte tjänar på mitt frikort är min kära dotter som måste agera chaufför.

Nu undrar läsaren vad det är som tvingar bloggaren till vårdcentralen. OK, det skall inte bli ett typiskt sjukreportage som Rapport älskar att skrämma tittarna med. Det skall inte blir ett snyftreportage på första sidan i Jönköpings Posten  ägnat att väcka medömkan . 
Det har att göra med något så viktigt och märkligt och för mig 
tidigare okänt som dålig blodcirkulation. Följderna kan bli överraskande. Varför är benet svullet? Varför uppträder små löjliga sår på foten? Varför?
"Små sår och fattiga vänner ska man bry sig om".har jag lärt mig. Och nu har jag förstått hur viktigt det är. Det vet också våra vitklädda änglar som gärna skockar sig runt mitt ben och mina små sår, rynkar pannor, stryker på salvor, lindar med meterlånga lindor och frågar ängsligt, om det är för hårt...

Sen är det meningen att jag ska kunna gå med mitt ena ben svullet och lindat, fast det känns som ett träben.Och jag rör mig styvt och fallfärdigt genom gräsmattans blötsnö och uppför de gamla knirkande trapporna i det gamla knirkande huset. 

Två dagar får jag gå med benet svullet och lindat.

Sen är det meningen att det ska bli bättre.
O,ja, visst är det bättre.
Men nej, det måste lindas igen.
Min vita ängel surrar fast det arma benet som blivit så mycket bättre men inte tillräckligt bra och tejpar så det ska hålla. Och jag linkar ut på de rena golven i den vackra vårdcentralen ut i blötsnön för andra gången.

Eftersom vi har blivit stamkunder är detta något som upprepats många gånger.
Vi har stoiskt passerat Hagbergs konditori även om vi anser oss värda en god bakelse. Vi har svisch.....
Till sist kommer vi hem till våra knirkande trappor och går med stelt ben in i salen där en brasa väntar och tröst efter dagens mödor.


Det är dags för en god bok, en kopp rykande hett te och en skorpa med honung från Rosenlunds bigård.

hälsar stamkunden

Sabina
PS.
Jag har sett på bilder av Florence Nightingale och jag anar nu små spetsvirkade hättor på våra vita änglars huvuden. Varför har de inte de där gamla fina sjuksköterskedräkterna som tröstade soldaterna på Krim en gång?
Ska jag föreslå vårdcentralens ledning? 
De har ju humor. På fredagar får systrarna gå i kjol,har en syster berättat.
Varför inte på måndagar med Florence Nightingaels lilla hätta!
DS