Fiolen i lådan

Det är födelsedags igen. En födelsedag på jorden med hyllningar från hela världen!
Tomas Tranströmer har fyllt 80 år. Han som har skrivit följande smärtsamma rader:

"Våren ligger öde.
Det sammetsmörka diket
krälar vid min sida
utan spegelbilder.

Det enda som lyser
är gula blommor.

Jag bärs i min skugga
som en fiol
i sin svarta låda.

Det enda jag vill säga
glimmar utom räckhåll
som silvret
hos pantlånaren.

Dikten finns i samlingen Sorgegondolen som kom ut efter den stroke som drabbat ordkonstnären.Fiolen sjunger fortfarande, tonerna bärs fram ur den svarta lådan. Det är en djupt gripande beskrivning av den kamp som måste ha utkämpats av den som nästan berövats det viktigaste av allt, ,skrivandet, och ändå återerövrat det på nytt. En hjältedikt.

Nu har den åttioårige , evigt unge, diktaren hyllats på många sätt. Så många läsare har i ord och bild uttryckt sina upplevelser av honom.Han har med sina enkla,expressiva dikter träffat en ton som väcker genklang hos nästan alla som lyhört läser honom. Kanske är det just vad som kännetecknar ett diktargeni. Igenkännande men samtidigt en upptäckt.

I TVs födelsedagprogram öppnades rutan för hälsningar utifrån världen, där diktarkollegor och översättare fick sända personliga hälsningar. Det var verkligen fantastiskt att höra den koreanske diktaren Ko Un tacka "min poetbroder för den välsignelse du skänkt världen med dina diktsamlingar."
Den engelske diktaren Robert Bly kallade Tranströmer "en av vår tids stora poesibegåvningar och från Polen fick man höra Adam Zagajewski önska sin diktarbroder "många russin ", ty "metaforer är som russin i kakan".
Poeten Robertson liknade Tranströmer vid en "svävande havsörn som plötsligt dyker ned för att fånga en bild"
Från Österrike kom Peter Warhaus själv till Babels TV soffa och berättade hur han som ung student fått se en bok av Tomas och länge trodde att tranströmer var ett svenskt ord för ett speciellt sätt att skriva.Han har sedan översatt Tranströmer och fängslats av "det eviga gnolandet" eller vad Tranströmer kallar "språk utan ord"

Jag vill sluta med en dikt .Men vilken? Jag bläddrar och ryser av hänförelse, igenkännandet och hemligheten finns där i varje dikt:

Postludium

Tysta rum.
Möblerna står flygfärdiga i månskenet.
Jag går sakta in i mig själv
genom en skog av tomma rustningar.

Svarta vykort
II
Mitt i livet händer att döden kommer
och tar mått på människan.Det besöket
glöms och livet fortsätter.Men kostymen
sys i det tysta.

Sabina