Åren i Rosenlund

I dag är det den 31 augusti. Vår bröllopsdag. För 53 - femtiotre - år sedan!
Kan någon fatta det? År flyger förbi som moln, som fjärilar, som bin. Ömsom ljus och ömsom mörker - alla dessa år i Rosenlund!
Det var en dag som började med regnvåt asfalt i Nyköping. Men när klockorna ringde till gudstjänst i Sankt Nikolai mäktiga kyrka bröt solen fram. Jag hade ingen lång väg till kyrkan. Kunde hoppat över stenmuren mellan prästgården och Nikolai, fast det gjorde jag inte, min långa slöja , handbroderad av mammas tärnor 1921, hindrade mig.Att jag vigdes på en söndag var väl lite ovanligt. Men jag tyckte att de som eventuellt bara kom för att se ett lite ovanligt brudfölje när prästens dotter skulle gifta sig, borde också få en god predikan på köpet. Jag älskade min pappas predikningar och tyckte om att gå i kyrkan och sitta nedanför predikstolen.
Som jag anat var kyrkan också fylld av både vänner, bekanta och obekanta.
Två präster stod vid altaret. Det skulle bli ett rejält heligt och äkta förbund. Pappa Sven och Gunnars far, prästen Ernst Sandgren från Stenbrohult.
Och kören sjöng den sång jag bett om: Händels Halleluja. Kantorn, Åke Kullnes, känd för många vackra kompositioner, dirigerade och kören sjöng med hjärtat. De hade ju varit julottegäster varje år i prästgården, så de kände både prästen och hans dotter.
Sen blev det mottagning i prästgårdsträdgården. Den lyste i all sin sensommarprakt, för pappa var en av stadens bästa trädgårdsmästare.
När solen dalade och lyste röd över Södermanland drog vi på bröllopsresa till Dalarna. I packningen ingick det viktigaste av allt för oss båda: skrivmaskiner. Maken knackade hela dagarna i dalaskogen på sin debutroman,Förklaringsberget, som något år senare skulle belönas med BLM:s pris för bästa debutantmanus.Själv skrev jag väl dikter eller kåserier, allt möjligt som nu knappast är värt att bevara.

Den 6 september lyste samma kvällssol över Småland och vi anlände till Rosenlund med en mager packning - för två veckor senare skulle vi få en tredjedel av prästgårdens möblemang, då pappa pensionerats och flyttat från den stora prästgården i Nyköping.
En överrskning väntade oss vid stugan: rikligt med löv prydde verandan och där stod kyrkoherden, kantorn,körmedlemmar, en gammal kyrkvärd från Gunnars barndom liksom Tant Hanna, som tjänat i Ölmstads prästgård när hans far var präst i Ölmstad på 30-talet.
Och i den omöblerade stugan stod ett långbord lånat från församlingshemmet dukat för brudparet och alla välkomnande gäster!

Då fanns bara den stugan och ett hundhus. I dag finns två skrivstugor, en ateljé intill hundhuset och Sankta Claras kapell samt ett garage. Allt målat i rött och med svarta knutar.

Gud har gett oss 53 år på detta paradisiska ställe.
Man kan bara utbrista med kung David:

Lova Herren, min själ,
hela mitt jag vill prisa hans heliga namn!
Lova Herren, min själ,
minns allt det goda han gör:
han förlåter alla mina synder
och botar alla mina sjukdomar,
han räddar mig från graven
och kröner mig med nåd
och barmhärtighet,
han fyller mitt liv med allt gott,
och jag blir ung på nytt som en örn.Ps.103:1-5


Sabina