Sveriges Radio P1 önskar sina lyssnare ett Gott nytt År genom att låta Sveriges Domkyrkoklockor ljuda över land och hav i nyårskvällen. Det har dom gjort i snart hundra år.
Själv har jag lyssnat till dessa klockor sen jag var barn. Radioapparaterna var enkla då. Inte många stationer, mest Stockholm-Motala.Jag minns en nyårskväll när radions mäktiga klockor blandades med Olaus Petrikyrkans nygjutna klock klang i Helsingfors. Jag var då ett barn i prästgården intill på Tölögatan 6 i den vintriga finska huvudstaden.
Lyssnandet blev så småningom för mig en resa. Nyss talade jag med en god vän om denna nyårsnattens upplevelse. Hon svarade då: När jag hör Västerås domkyrkas klockor blir jag alltid rörd. Jag har ju gått i den kyrkan många gånger."
Jag ville då svara henne hur många domkyrkoklockor som ropat till mig genom åren men samtalet fortsatte in på ett annat ämne.
.När jag som ung studentska var hemma efter första terminen vid Uppsala universitet och hörde Uppsala Domkyrkas mäktigt dova klang sjöd mitt hjärta av heta minnen från den gångna hösten. Jag brukade gå till Domkyrkan varje söndag och spana efter min vän ärkebiskop Eidem, som satt i en speciell liten bänk med sin hustru Elisabeth Eidem. Var de inte där satte jag mig på deras bänk ändå, de var som mina morföräldrar, jag hade känt dem alltsedan tiden i Helsingfors, då ärkebiskop Eidem många gånger landade hos oss på väg till Baltikum.
Nästan varje domkyrka har något att berätta,klockorna som ringer bär med sig erinringar från människor och möten. Luleå domkyrka berättar om biskop Bengt Jonzon, som gärna skidade på visitationer till samerna, en gudfruktig man, vars död i en kyrkbänk i Arvika under pågående gudstjänst måste kallas värdig en god prästman.
Strängnäs vackra medeltidskyrka med sina tre altarskåp och klockor som ringer ut över Mälaren, minner mig om stadens skald, Bo Setterlind, vars dikter om Herrens Moder Maria hör till den svenska poesins pärlor.
När jag lyssnar till klockorna i Nordens äldsta romanska katedral, Lunds Domkyrka, ser jag framför mig Britta och Folke Holmström. Hon som grundade Individuell Människohjälp och hela livet fick stöd av maken, som lämnade sin forskning för att stå vid hennes sida. Vi gick tillsammans en decemberkväll och lyssnade på Bachs Juloratorium i denna sköna katedral.
Så förflyter minuterna på årets sista dag vid brasan och radion för att avslutas med Tegnérs Det Eviga och de hoppfulla raderna: "Vad våldet må skapa är vanskligt och kort/ Det dör som en stormvind i öknen bort" Efter tolvslaget( som jag automatiskt räknar på fingarna) räcker vi varandra händerna med ett glatt Gott Nytt År.
Jag säger detsamma till dem som har läst årets första blogg:
Gott Nytt År
med Frid i hjärtat och Fred på jorden
önskar
Sabina
Själv har jag lyssnat till dessa klockor sen jag var barn. Radioapparaterna var enkla då. Inte många stationer, mest Stockholm-Motala.Jag minns en nyårskväll när radions mäktiga klockor blandades med Olaus Petrikyrkans nygjutna klock klang i Helsingfors. Jag var då ett barn i prästgården intill på Tölögatan 6 i den vintriga finska huvudstaden.
Lyssnandet blev så småningom för mig en resa. Nyss talade jag med en god vän om denna nyårsnattens upplevelse. Hon svarade då: När jag hör Västerås domkyrkas klockor blir jag alltid rörd. Jag har ju gått i den kyrkan många gånger."
Jag ville då svara henne hur många domkyrkoklockor som ropat till mig genom åren men samtalet fortsatte in på ett annat ämne.
.När jag som ung studentska var hemma efter första terminen vid Uppsala universitet och hörde Uppsala Domkyrkas mäktigt dova klang sjöd mitt hjärta av heta minnen från den gångna hösten. Jag brukade gå till Domkyrkan varje söndag och spana efter min vän ärkebiskop Eidem, som satt i en speciell liten bänk med sin hustru Elisabeth Eidem. Var de inte där satte jag mig på deras bänk ändå, de var som mina morföräldrar, jag hade känt dem alltsedan tiden i Helsingfors, då ärkebiskop Eidem många gånger landade hos oss på väg till Baltikum.
Nästan varje domkyrka har något att berätta,klockorna som ringer bär med sig erinringar från människor och möten. Luleå domkyrka berättar om biskop Bengt Jonzon, som gärna skidade på visitationer till samerna, en gudfruktig man, vars död i en kyrkbänk i Arvika under pågående gudstjänst måste kallas värdig en god prästman.
Strängnäs vackra medeltidskyrka med sina tre altarskåp och klockor som ringer ut över Mälaren, minner mig om stadens skald, Bo Setterlind, vars dikter om Herrens Moder Maria hör till den svenska poesins pärlor.
När jag lyssnar till klockorna i Nordens äldsta romanska katedral, Lunds Domkyrka, ser jag framför mig Britta och Folke Holmström. Hon som grundade Individuell Människohjälp och hela livet fick stöd av maken, som lämnade sin forskning för att stå vid hennes sida. Vi gick tillsammans en decemberkväll och lyssnade på Bachs Juloratorium i denna sköna katedral.
Så förflyter minuterna på årets sista dag vid brasan och radion för att avslutas med Tegnérs Det Eviga och de hoppfulla raderna: "Vad våldet må skapa är vanskligt och kort/ Det dör som en stormvind i öknen bort" Efter tolvslaget( som jag automatiskt räknar på fingarna) räcker vi varandra händerna med ett glatt Gott Nytt År.
Jag säger detsamma till dem som har läst årets första blogg:
Gott Nytt År
med Frid i hjärtat och Fred på jorden
önskar
Sabina
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar