Berättarafton

Det var en mörk höstkväll i Klockargården iÖlmstad. Inne i den gamla sjuttonhundratalsgården trängdes folk i skenet av värmeljus i den öppna spisen och levande ljus. på borden. Jag kom sent - som vanligt- men det hade inte börjat ännu. I rummet intill köket såg jag rader av kaffekopppar. Allt var upplagt för en mysig afton.

Den blev full av överraskningar. Folket som kommit och satt på de smala stolarna hade kanske väntat sig ett berättande fullt av skrönor från bygden. I stället bjöds på rimmad vers. Det var rimsmedernas afton. Själv är jag dålig på rim och beundrar uppriktigt dem som kan rimma vackert och melodiskt utan att det haltar, kanske något i stil med de gamla skalderna Karlfeldt och Fröding. Inte riktigt förstås, men ganska nära. Jag njöt av vänliga,smått romantiska, vemodiga dikter.
Det är ganska underbart att veta att här skrivs i nästan varje stuga vers med rim. Inte alla är redo att stå upp och presentera byrålådornas alster. Inte alla får dem tryckta. Men de ger glädje, om inte till oss alla, så för den som skriver blir det ofta en lättnad. Efter sorgen kan några versrader ge nytt perspektiv åt livet. I förälskelsen när hjärtat bara vill sprängas finns möjligheten att utbrista i jubel på ett papper, som göms i skrivbordslådan.

Kära Ölmstads Hembygdsförening kom gärna tillbaka med flera Berättaraftnar, men kalla dem då:Poesi i höstmörkret eller Poesi om våren!

Sabina