Den 23 juli är ett datum med särskild glans. Då vill jag alltid dra till Vadstena. En gång gjorde jag det till fots som pilgrim från Jönköping .I går kom jag med Saab och landade bland glassätande turister och förväntansfulla katoliker.
Vi var där för att fira den heliga Birgitta, "en härold med sanningens röst", en av kvinnorna som valts till Europas skyddshelgon. Vi firar hennes "himmelska födelsedag", d.v.s. den dag då hon efter sjuttio intensiva år av kamp och bot och förkunnelse äntligen andades ut sin sista suck, vilande på en träskiva( för att dö på trä som Kristus) i sitt hus vid Piazza Farnese i Rom den 23 juli 1373.
Vi firar alltså döden. Vi fruktar den inte. Vi hälsar den välkommen som den helige Franciskus när han ropade:Välkommen Syster Död, liggande på marken vid Porciuncula i Italien, den 3 oktober 1246.
Så här sjöng vi; när vi vandrade in under de sköna valven i Blåkyrkan, den kyrka vars utformning Birgitta själv varit med om att planera från Rom:
Det kommer en skara från Svenskarnas land
till graven i Vadstena kyrka.
Birgitta, ditt minne skall giva oss kraft
att kämpa oss fram genom tidernas natt
till Kristus vår himmelske brudgum.
Nu finns det två Birgittakyrkor i Vadstena. Den ena som invigdes 1492, ett år efter Birgittas kanonisering i Rom. Den andra invigd i vid 600-årsjubiléet 1973, en dag jag minns, eftersom Skrinet med Birgittas och andra helgons reliker bars genom gatorna i den lilla staden och folk föll faktiskt på knä när det passerade! Precis som i katolska länder.
Men igår var det en vanlig festdag med mycket folk, präster och nunnor, svenkskyrkliga och SSBare och vi gick i varandras kyrkor och var en enda kristenhet.
Det är tack vare Societas Sanctae Birgitae som denna dag har blivit en så stor festdag. Denna rörelse som en gång initierades av ärkebiskopen Nathan Söderblom,Mary och Eric von Rosen med flera på 1920-talet har sitt årliga generalkapitel 19-15 juli varje år i Vadstena. De dominerade stadsbilden förut med sina grå"ordensdräkter", som nu nästan helt försvunnit.Men de skapade en tradition och - precis som Livets Ord- blev de från att ha varit misstänkta, förtalade har de blivit uppskattade och godkända. Deras medlemmar utgör i dag en liten levande cell i den alltmer sekulariserade Svenska kyrkan.
Ett intressant inslag varje år är det traditionella högtidstalet i Blåkyrkan vid Sext av någon Birgittaforskare. I år var docent Sara Risberg inbjuden att tala om "Vadstenamunken Peder Månssons tid i Rom"
Det blev ett roligt föredrag som utgick från de brev Peder Månsson skrivit hem till klostret i Vadstena - på latin, översatta av latindocenten Sara.
Peder Månsson skickades i början på 1500-talet av Vadstena kloster till Rom för att reda upp förhållanden kring Birgittahuset vid Piazza Farnese.
Det blev mint sagt krångligt och för att få ordning på eländet slutade det med en rättegång, vilket försäkrade Birgittas hus( en gåva av en rik dam till Birgitta) till klostret för all framtid. I dag kan vi bo där, det är både Moderkloster för den svenska grenen av Frälsarens orden och ett stort gästhus.
Peder Månsson var dessutom författare, en av medeltidens mest produktiva svenska författare, berättare SSB:s Confessor Bo Brander.
När vi kom hem fick jag ett historiskt guldkorn ur Åke Ohlmarks Svenska historia. Han citerar där den siste katolske nuntien i Sverige,Antonio Possevino, som besökte Vadstena kloster inför hotet av reformationen.Han kallade det:"denna blomstrande och tillslutna örtagård i kätteriets vildmark."
Ja, sannerligen är det fortfarande en blomstrande örtagård om än inte så tillsluten- men dock fortfarande i "kätteriets vildmark"
Sabina
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar