Livet och döden

"När en blomma bryts av
i sin vackraste blom
då blir marken så trist
och så fruktansvärt tom.
Men kanske ändå
att det någonstans finns
en äng eller undangömd skreva
dit blommor som brutits för tidigt
får komma och fortsätta
växa och dofta och leva..."

Denna dikt av Atle Burman är en mycket mänsklig beskrivning av det eviga livet. Att vi tror, som det står i Credo, på ett evigt liv.
Jag läste versen på minnesbladet i Ölmstads kyrka. Det var så märkligt tyst, fastän kyrkan var fullsatt. Allas blickar var riktade mot den ljusa kistan, omgiven av kransar, rosor, kärleksfulla inskriptioner på långa sidenband.
Vi var där för att sluta en tät ring av kärlek och vänskap runt de sörjande föräldrarna, som mist en älskad dotter, syskon som förlorat en syster,en ung man , som upplevt en framtidsdröm gå förlorad.

Man behöver omskrivningen av en blomsteräng och en gömd skreva där det brutna kan fortsätta att leva.
Man behöver bilder, inte bara i ord, utan bilder som tagits med kameror på ängar där gräset ännu växer grönt eller vid sjöar som inte krusats av vindstråk, bilder vid hisnande norska fjordar och berg, bilder från fjärran stränder.
Där hon, som fortsätter att leva- fastän död - en gång strålade mot kameran, log kärleksfullt mot  den  som lyfte den förtrollade tingesten mot henne i detta landskap för att fånga in henne.För evigt.

Vi säger: Må hon vila i frid. Må det eviga ljuset lysa för henne , men kameran fortsätter att berätta om ett liv i rörelse, ett liv på resa mot nya upptäckter, ett liv i kärlek.

Kan orden hela? Kan den skövlade ängen med den nertrampade blomman bli grön igen? Kan livet återvända?

Nej, 
Du låter människan bli mull igen ...

Människorna sveper du bort,
de är som morgonsömnen.
De förgås som gräset.
Fast det frodas om morgonen 
är det förgängligt:
mot kvällen vissnar det och torkar bort:
det blomstrar upp och frodas om morgonen
men om aftonen torkar det bort och förvissnar"
Ps 90:5,6

Vi behöver dessa bilder för att minnas att hon har levat. 
Vi behöver dessa bilder för att tro att det dyrbara livet som släcktes så brutalt som när man trampar sönder en  blåklocka i gräset, ändå reser sig upp och fortsätter livet
- någon annanstans. 

Om detta vi ingenting. Det finns böcker som säger att "himlen finns på riktigt"
Och vi tror på det. Vi tror på änglar, Guds väsen och budbärare. Vi tror - 
men vi vet inte.

Därför söker vi nya begrepp, nya metaforer.

 Inför det slutliga avskedet, den obegripliga döden, kommer alla ord och bilder till korta. 
Kanske är det  så som Ylva Eggehorn  skriver  i psalmen "Var inte rädd, det finns ett hemligt tecken.."(Sv.Ps 256)
"Han har stämt möte med dig i kväll."

Ty du är redan känd. Du har vilat i Guds hand innan du blev född.
(Jfr Jesaja 49:1)

"Det som blir sått svagt, uppstår fullt av kraft.Finns det en kropp med fysiskt liv, finns det en kropp med ande..(1.Kor.15:43,44)


 Stina!  There is another world! Something you have never known.........Du kanske anade det när du en gång skrev:"Jag behöver rum att tänka, tid för att hitta mig själv. Jag vill reflektera och analysera det som händer i livet och inte bara låta det rusa förbi...

Tiden är din - i evighet....

Sabina