Mörk historia

Idag kommer man ihåg den olycksaliga Molotov-Ribbentrop pakten, då två skurkar delade på Europas länder.Halva Europa gick till Ryssland. 

För Estland, Lettland och Litauen följde år av terror,deportationer och förtryck.
För Öst Tyskland,Ukraina, Tjeckoslovakien blev den kommunistiska dominansen en katastrofal förlust av både personlig och officiell frihet.

Under några år reste jag runt i Europa och samlade vittnesmål och berättelser om dessa mörka decennier. Det var "Martyrernas tid"

En av dem som diktat om den var Anna Achmatova, som skrev:

Av Anna Achmatova

Under Jezjov-regimens värsta år stod jag sjutton månader i fängelseköer i Leningrad.

En gång hände det att någon i kön ”kände igen” mig .Då vaknade kvinnan som stod bakom mig  upp ur den  dvala vi alla befann oss i – hon hade förstås aldrig hört mitt namn – och hennes blå läppar pressade fram en viskning (där talade vi alla viskande): - Och detta, kan ni beskriva detta?

Jag sade: - Det kan jag.

Då gled något som liknade ett leende över det som en gång varit hennes ansikte.

 April 1947

Leningrad

Idag skrev Birgitta Ohlsson i GP en debattartikel och uppmanade Sverige att inte glömma offren för kommunismens brott mot mänskligheten.

Jag läste många böcker. Det finns mycket dokumenterat men hur många läser just dessa böcker?

Att vårt grannland Estland utsattes för så mycket lidande förblev tyst. Men allt blev levande för mig när jag första gången kom till Estland.

Jag reste över "Frihetens hav" med en båt som var tung av återvändande ester, som en gång flytt i små rankiga båtar från Estland till Sverige.

Nu väntade deras släkt och vänner efter alla tysta år på kajen med landets nationalblomma blåklinten i händerna. Gripande möten.

Estland var fritt.-Vi var på väg till Marianmaa ! På medeltiden kallades Estland Marias land och många från Sverige vallfärdade dit,bland annat från Vadstena kloster för att grunda ett birgittakloster i Pirita.Klosterkyrkan är det första man ser när båten nalkas Tallinn. Den stora kyrkfasaden är genomborrad av ryska kulor!. Det var midsommar 1989 och landet var fyllt av frihetens glädje. Återigen kunde körerna samlas i sina vackra folkdräkter och sjunga de förbjudna älskade sångerna.

Bakom dem låg svåra minnen:

Sovjets ockupation av Estland som inleddes sommaren 1940 var väl förberedd. Redan på 1930- talet fanns listor av personer som skulle likvideras. Avsikten var att snabbt utplåna landets kulturella, humanitära och politiska elit och på så sätt sprida skräck i en omfattning som hindrade något motstånd att uppstå.

I skriften ”RÖD TERROR Den sovjetiska ockupationsmaktens  förtryck av Estland av Mart Laar, ”(,Grenader),  åskådliggör porträtt och fotografier de första månadernas terror  av Estlands president Konstantin Päts och överbefälhavare general Johan Laidoner, vilka med sina familjer redan i juli 1940. deporterades. Båda dog efter mer än ett decennium av umbäranden och sjukdom fjärran från Estland.

Mördandet fortsatte. Under första ockupationsåret arresterades 8000 personer, varav 1.950 avrättades i Estland. Porträtten av några höga estniska militärer talar om intelligens, säkerhet och makt. Detta var målet för kommunisterna: att utplåna intelligensen, krossa säkerheten, förinta makten. Alltfler ester mötte döden vid sommarstugeområdet utanför Pirita eller på borggården vid Kuressaare slott.

Den 14 juni firas numera som en minnes och sorgedag i Estland. Då inleddes nämligen deportationen till Sibirien av tiotusentals människor enligt listor som gjorts upp i förväg.

Mart Laar skriver ” kvinnor och dödssjuka gamlingar i fullpackade godsvagnar avsedda för djurtransporter Verkställandet av deportationen eller tvångsevakueringen som var den officiella benämningen, inleddes natten mellan  fredag den 13 och lördag den 14 juni. Intet ont anande familjer som lagt sig på kvällen väcktes, varefter en förordning lästes upp för dem i vilken de förklarades arresterade eller dömda till förvisning från hemlandet utan rättslig prövning..

Deporterarna uppvisade osedvanlig grymhet och pressade även in gravida kvinnor och dödssjuka gamlingar i fullpackade godsvagnar avsedda för djurtransporter.”

Kan vi föreställa oss skräcken, paniken, fasan som så många helt oskyldiga familjer upplevde denna natt? De gick okända och sorgliga öden till mötes. Många dog redan under färden. Andra dog i fånglägren. Inte många överlevde.

Ett vittnesbörd finns bevarat; en dagbok skriven av en tioårig pojke, Rein Vaares. Han tecknade och skrev dag för dag hur det var att sitta inklämd i den skakiga illaluktande godsvagnen,. Hans far var skolmästare och dog i fånglägret Isaroskino  av svält. Den begåvade pojkens vidare öde är tragiskt. Efter några år fick han och systern återvända till Estland och bodde hos släktingar. Han gick i skola men arresterades igen och skickades till Sibirien.

Då blev han knäckt och dog bitter och alkoholiserad 1984. I dag utgör dock hans dagbok från deportationen ett viktigt dokument, som blivit utgivet i Estland efter befrielsen

V i får inte glömma. Det kan hända igen.

Sabina