Hela världen i Färdtjänsten

Det var vinter och jag hade bråttom. Det är aldrig bra att skynda, skynda när man ska parkera bilen. Jag trampade på gasen och körde rakt in i staketet.  Jag skulle ju bromsat ...Sen satt bilen fast,ville varken fram eller bak,  busen rullade in och jag sprang, lämnade min lilla Polo, hoppade på bussen, messade till Mi om eländet och försjönk i medhavd bok.

Att denna händelse skulle markera en ny epok i mitt liv anade jag inte.
Det var inte som när jag voltade på E4. Jag steg ur den oppochnervända bilen och trodde att bara man vänder den rätt kan jag fortsätta med den.

Så blev det inte - men jag fortsatte att köra bil i alla fall, fast vännerna sa: "Kör du fortfarande bil?"

Varför skulle jag inte? Mitt körkort varade till 2015. Och jag är född 1924. Vägverket litade på mig.

Efteråt har jag förstått att det fanns en gudomlig ledning i händelsen. Eftersom jag styvnackat fortsatte att köra bil,fastän många ansåg att jag inte borde, så ordnades allt på bästa sätt - from Heaven. En mild tillrättavisning, en viskning i mitt inre, att nu måste jag ju acceptera min ålder - well I am not so young any more...

Med denna långa inledning vill jag börja berätta om det nya äventyr som väntade: FÄRDTJÄNSTEN!

Nu tog Mi tag i det hela. Och efter diverse papper, utfrågningar, besök av kontrollanter, broschyrer med mera stod den första färdtjänstbilen utanför grinden.

En rad livsöden har kantat min färdtjänstväg. Från serben vars  morfar blev skjuten av en kroat till ryssen som kunnigt diskuterade Dostojevskij med mig under en färd genom Stockholms kilometerlånga tunnlar.

Ibland blir jag hämtad vid Sankt Franciskus katolska kyrka. Första gången den röda bilen körde fram var den dag då påve Benedikt hade annonserat sin avgång och det första chauffören frågade, när han öppnade bildörren: "Nå, vad säger du? Vad tyckte du om påven?"
Jag blev häpen och glad och  jag berättade att jag beundrade honom och att  jag läst och översatt  många texter av påve Benedikt, XVI, medan chauffören rattade åt Ölmstad till.

Sen var det han från Serbien. Jag trodde han var kroat(de liknar ju ofta varann) så jag frågade om han varit på nån kroatisk Mässa men fick ett sammanbitet Nej, han gillade inte kroater för hans morfar hade blivit skjuten av en kroat.
Mina minnen från Kroatien manade mig till varsamhet och vi fortsatte i tystnad.

En annan gång när jag skulle betala hamnade en liten Mariamedaljong bland småslantarna och han lämnade kvickt tillbaka den.
"Nej, sa jag, du får den. Det är en Mariamedaljong.  Den ska skydda dig. Jungfru Maria. Känner du henne?"
Chauffören teg en stund och sa sen långsamt med ett svagt leende: Santa Maria, ja...
Sedan  var det nästan som om Maria  hade satt sig i baksätet och åkt hela vägen hem till Ölmstad.

Jag brukar ibland fråga:Varifrån kommer du - ursprungligen...
Den här gången svarade  en chaufför, att han kom från Iran, och jag fick veta att Sverige var ett bra land men att han nog saknade sitt  hemland, för "ens fosterland är ju som en mor, och det är alltid svårt att överge sin egen mor.."

Jag bad honom säga  nånting  på sitt språk och han läste då upp någonting  på persiska, halvsjungande, det var mycket vackert 
"Det var en dikt?
"Ja, sa han, det var Omar -al-Chaijam. Han var inte bara diktare. Han var filosof, astronom och matematiker också...
Urgammal orientalisk kultur rasade in i den lilla Stockholmstaxin medan rött och grönt växlade. Det var som en dröm.

Den här chauffören kom säkert långtifrån, tänkte jag men tvekade innan jag frågade: Är du mongol?
Han skrattade: Jag är tatar. Min morfar var partisan i Tjeckien i flera år under kriget. Mormor väntade på honom men han kom tillbaka.
Oj, sa jag, är du tatar!
Jag kunde inte låta bli att berätta för honom att det finns litet ryskt blod i vår släkt efter en rysk soldat som var fånge i Kalmar under Karl XII:s krig och gifte sig med en svensk flicka.
Sen blev det litteratur förstås. Resan gick från Ekerö till Täby, så vi hann med både Dostojevskij och Anna Achmatova.
Hela tiden tyckte jag att dånet från tatarernas hästhjordar ljöd omkring bilen och att dammet från hovarna revs upp framför oss. 

Hela världen sitter i Färdtjänstens bilar!

Sabina