söndag 6 oktober 2013

Godhetens strålkrans



På väg till Leksand för att ta ett sista farväl av min yngste kusin Berndt läste jag påve Franciskus brev till Eugenio  Scalfari, den"icketroende" chefredaktören för den italienska tidningen La Repubblica.
Scalfari hade läst den nyutkomna encyclikan Lumen Fidei och i en ledare skrivit några personliga frågor till påve Franciskus samtidigt som han klargjorde att han varken var sökare eller troende men mer nyfiken på den kristna trons fundament.Kort sagt: vad är egentligen tron!
Till sin överraskning får han ett svar, långt och personligt. Franciskus öppnar en dialog med honom i full respekt för hans position som icketroende.
Jag fäste mig vid hur han besvarar frågan om Gud kan förlåta den som inte tror på Jesus eller ens söker efter en tro. Påven svarar att Guds barmhärtighet är utan gräns och för den som inte har en tro gäller det att lyssna till sitt samvete  och utifrån det välja det som är gott eller ont. Samvetet är Guds röst som talar till vårt inre.
 Det är en tanke som ofta kommer fram i påvens tal eller predikningar. Att människan kan handla gott ,vara god, kommer från godhetens källa, Jesus Kristus som "gick omkring och gjorde gott".
En annan fråga som Scalfari ställde i sin ledare var om det eviga livet och där får han ett övertygande svar. Människan upphör inte att existera, skrev påven,  för  på ett sätt som vi inte förstår hör hon samman med hela skapelsen. I bibeln står det att  "det ska bli en ny jord och en ny himmel" och till slut skall Gud bli allt i alla."

Dessa tankar stämde med de tankar jag hade inför att bevista en borgerlig begravning och gav mig ett vidare perspektiv på den icketroende människan som väljer att ta farväl av livet med dikter och sånger utan den gudsnärvaro som en kristen begravning erbjuder.

Vid en borgerlig begravning är det den döde som står i centrum. 
Vid den kristna begravningen står den uppståndne Kristus i fokus.
Vid den borgerliga begravningen  ersätts de kristna riterna av en mångfald dikter och sånger, vilka sammantaget skapar ett porträtt av den bortgångne. 

Så var det i Leksand. Min ljuslockige lille  kusin från barndomsårens sommarparadis Ekenäs framträdde nu som den människa han blivit. Han hade varit barnläkare.Under åren hade han haft många viktiga poster som barnläkare och gjort stora insatser. Kring den ljusa kistan klädd i mjuka gröna kvistar från familjens trädgård slöt en tät ring av maka, barn och barnbarn upp. För att inte tala m de många från Leksand som ville tacka sin gode barn och skolläkare, som höll ut till sista månaden av sitt åttioåriga liv. Och där var många barn 

Återigen kom jag att tänka på den nye påven som öppnat dialog med den kände icketroende publicisten, en av många som fått möta påvens öppenhet för dem som inte delar kyrkans tro.
Han har sett till hjärtats innersta. Han har upptäckt spåren av den barmhärtighet som Guds hjärta är fyllt av och vill skänka varje människa på jorden.

Jag förstod att Berndts vuxna liv genomströmmats av en genuin godhet. Att han som läkare och människa mött de sjuka med så mycket godhet och barmhärtighet att de för alltid kommer att minnas honom.

Gud hade gett honom detta hjärta som han generöst delat med sig  till dem han mötte, till alla dem som behövde en läkare.
Därför fanns Violeta Parras dikt "Jag vill tacka livet" med på minnesbladet: 
"Jag vill tacka livet som gett mig så mycket..
"det gav mig ett hjärta som i grunden darrar, när jag ser på frukten av det hjärnan skapar, och det goda så långt borta från det onda,
när jag ser in i dina klara ögon.."

Ortsbor och grannar talade om Berndts goda ögon, hans vänliga röst när han mötte dem   på vägen ,hans omtanke om  hur det stod till med dem. 

Och flera generationer barn betygade att nog hade han läst Tomtebobarnen av Elsa Beskow för dem när de var små.Och spelmannens fiol berättade om Brommapojken som kom till Dalarna och lät sig fångas av dess speciella kultur så ömsint uttryckt i Rune Lindströms visa i Midsommartid:
"Du lindar av olvon en midsommarkrans
och hänger den om ditt hår.
Du skrattar åt mångubbens benvita glans
som högt över tallen står..."

Den finländske diktaren Arvid Mörne gav Berndt ett avskedsord att citera när han  så oförhappandes togs bort en oktoberdag då han gick ut för att plocka några släpärter åt sin  käre storebror i Skåne. "De är så fina, sa han till hustru Britta, jag ska skicka några till honom.."

"Ej någon okänd himmel
kan ge mig vad jorden gav
hon skänker mig livets fullhet
hon skänker mig sist en grav:

Ett hem i den mull jag älskat
en vrå till vilostund -
min själ är släkt med gräset
med sol över gröna blad."

Jag finner till slut att brevet till Eugenio Scalpari innehåller ganska mycket som jag tror att Berndt skulle kunna ta till sig och fundera över.
Jag citerar:

"The sonship of Jesus, as presented by the Christian faith, is not revealed so as to emphasize an insurmountable separation between
Jesus and everyone else; rather it is revealed to tell us that in him, we are all called to be children in the one Father and so brothers and sisters to one another. The uniqueness of Jesus has to do with communication, not exclusion."

Begravningen ägde rum den 4 oktober, den helige Franciskus dag, Han som kallade jorden för Moder jord och elden för broder Eld och vattnet för syster Vatten.Han var bror och syster med hela skapelsen.
Berndt , du var också hans broder och med dina goda ögon såg du  på dem du mötte som syskon på denna jord.

"Är det vår i himmelriket?
Står det hästhovar i diket?
Hör jag själaringning över byn?

Liksom Mats Ersson i Ett spel om en väg som till himla bär kan du nu säga:
Jag är hemma!

Sabina








Inga kommentarer: