"Så förgår världens ära" blev slutsatsen på det nästsista avsnittet av den långa serien Tudor i TV.Där fick vi se den charmerande musikern med det lockiga håret halshuggas medan drottning Anne Boleyn gråtande från fängelsefönstret följde hans och hennes andra kavaljerers huvuden falla till marken. Den glada leken var slut. Man kunde kanske tycka synd om dem.Att bli halshuggen är ingen rolig död.Men de hade intrigerat och knuffat sig fram till en plats vid hovet. De var inga hjältar som biskop Fisher och kardinal Thomas More, vilka dött för sanningen.
I dag står 25 kors framför mina ögon på en kulle i Nagasaki. Framför dem 25 utmärglade och torterade män. De ser på korsen och väntar på det sista svärdshugget naglade fast vid dessa kors. Det är den japanske jesuiten Paul Miki och hans kristna följelagare, som står där den 5 februari 1597. De är trons hjältar och väcker både fasa och beundran. Hur stod de ut? Hur kunde de sjunga lovsånger. Den yngste martyren, en 13 årig pojke höjde rösten och sjöng med klar barnslig stämma den latinska hymnen "Laudate Pueri Dominum" . Hur hur orkade de be och förlåta de grymma soldater som skulle borra svärden genom deras kroppar ? Inför ett sådant lidande frågar jag mig alltid rannsakande: hur länge skulle jag stå ut? Hur fast skulle min tro vara inför tortyren ?
Det finns olika martyrium. Att bli offentligt förtalad, missförstådd och avskydd. Jag tror att påven Benedikt går igenom detta martyrium dessa dagar. Om han nu får veta allt förtal och alla missförstånd som hopas kring honom och den katolska kyrkan efter hans modiga beslut att häva bannlysningen av de fem biskoparna i Sankt Pius X:s Prästbrödraskap.
Per Beskow skrev i tidningen Dagen att detta "skadar den katolska kyrkans trovärdighet".Också i Tyskland har flera biskopar och kardinaler uttryckt samma förmodan.
Varför det ? Påven har ju själv förklarat att han gjort det i "faderlig omtänksamhet" eftersom han förstått att dessa präster längtade tillbaka till Moder Kyrkan. Han gjorde det också utifrån den kallelse han känt som påve att verka för Kristi kyrkas enhet.
Därför menar jag att man ska glädja sig åt detta viktiga steg. Samtidigt ligger ju en mycket lång väg av botgöring framför Prästbrödraskapet, som själva avskärmat sig och lämnat Moderkyrkan. Det kan ta många år och kosta dem mycket inre lidande och själskamp. Om de verkligen älskar den heliga katolska kyrkan kommer de att gå den vägen oavsett kostnaden.
Jag hoppas på detta
Sabina
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar