Lidandets läxa

Efter det spektakulära skådespelet vid Henrik den åttondes hov i England har vi närmat oss slutet i TV serien TUDOR. Aldrig hade väl den snärtiga och förföriska hovdamen Anne Boleyn anat att de korta åren vid kung Henriks sida (1533-1536) skulle sluta så dramatiskt. Jag måste erkänna att vi med viss munterhet hade sett fram mot "avrättningen", vilken aviserats redan i föregående avsnitt.
Vi blev överraskade av att möta en förändrad bild av den dansande "skökan", som drottning Katarinas dotter Maria fräckt kallade Anne Boleyn. Vare sig denna förändring är historiskt belagd eller ej väckte den tankar.
Anne är fängslad .Hon är förrådd av sina tärnor och kavaljerer.I fängelset har hon nya tjänstekvinnor, kvinnliga fångvaktare. Hon har börjat be. Hon vill bikta sig innan bilan faller. Hon bekänner sin oskuld men också högfärd och svartsjuka. Det spefulla och självsäkra draget i hennes ansikte har försvunnit. Hon tycks avskalad, ångerfull och beredd att dö.
Hon förbereder sig mentalt för denna död men sätts gång på gång på prov. Avrättningen blir uppskjuten. Först några timmar, sedan ett helt dygn. Då släpper spänningen och Anne gråter.
Modigt hejdar hon sin emellertid gråt och återfinner det lugn hon tillkämpat sig.
Vad man ser här är att någonting har hänt med den sorglösa och intrigerande hovdamen, som blev drottning. Hon har mognat. Dödsdomen har tvingat henne att se sig själv som hon är. Den har fått henne att falla på knä och att överlämna hela sitt syndfulla jag till den Gud hon inte tidigare känt eller brytt sig om.
Jag bryr mig inte om det historiskt trovärdiga eller icke i detta avsnitt. Bilden av den dödsdömda har en realitet som genom historien har likheter med de många som dött martyrdöden antingen i Gulag eller Auschwitz. Den tyske prästen Bonhoeffers brev vittnar om detta. Den judiska filosofen och karmelitnunnan Edith Steins sista ord i klostret vittnar om det. Breven från Sibirien av fängslade ortodoxa biskopar och präster talar om det.
Martyrhistorien har alltifrån Ignatius av Antiochia på 100-talet till den kinesiske kardinalen Kung på 1900-talet vittnar om lidandets läxa; inför faran växer modet och ödmjukheten.

Så tänker denna disiga vintermorgon
på 2000-talet

Sabina