Hemkomsten

I oktober 1922 skrev Edith Södergran följande dikt vid hemkomsten till Raivola från ett besök i Helsingfors. När jag nu har återkommit från storstaden Stockholm identifierar jag mig med Ediths känslor:

Min barnoms träd stå jublande kring mig:
o människa!
och gräset mig hälsar välkommen ur främ-
mande land.
Mitt huvud jag lutar i gräset: nu äntligen
hemma.
Nu vänder jag ryggen åt allting som ligger
bakom mig:
mina enda kamrater bli skogen och stranden
och sjön.

Visserligen låg snön packad på vår lilla byväg och trädgrenarna var tyngda av snölega. Men ljus lyste ur fönstren, dörren gnisslade så hemvant och våra katter låg på sina favoritställen och spann. Mot kvällen blossade vinternattens stjärnor och tystnaden låg drömlik över våra hus. Här var jag hemma, andades djupt och tacksamt medan bilder från Stockholm flimrade förbi;
tunnelbanornas färd in i mörka tunnlar, Stureplans eleganta möten,trängseln vid rött ljus med unga mammor som väntade med sina barnvagnar inför korvkioskerna, vars dofter lockade i kylan.
På tunnelbanan betraktade jag medpassagerarnas ansikten, slutna inom sig själva. Hur få dem att le? Inte ens svaret på frågan vart vi var på väg kallade fram ett uttryck av mänsklighet på dessa kyliga ansikten. Men jag fann en trollformel.
"Happy Valentine", sa jag och log. Då fick jag ett leende tillbaka som spreds genom den tysta vagnen.
Happy Valentine! Alla önskade sig en lycklig Alla Hjärtans dag. Jag steg ur vid Östermalmstorg med ett leende som snabbt fortplantade sig uppför rulltrapporna.

Edith avslutar sin dikt och jag går in i den:

Nu dricker jag visdom ur granarnas saft-
fyllda krona,
nu dricker jag sanning ur björkens för-
torkade stam,
nu dricker jag makt ur det minsta och spä-
daste grässtrå:
en väldig beskyddare räcker mig nådigt sin
hand.
(oktober 1922)

Home sweet home!

Sabina