Ett minne blott...

c.




Man får så många märkliga julhälsningar. Jag har förskonats från tomtar, Jag har fått min beskärda del av änglar, glitter och den heliga familjen! På Twitter delar bekanta och obekanta med sig av sina julfiranden. Den ene gör änglar i snön, den andra gymnastiserar, Instagram tas flitigt i bruk. Bibeln citeras ofta och retweetas för dem som missat dagens bibelord.

Roligare är det på mailen. Där flödar vidarebefordrade julhälsningar från andra länder. En video har spelat in ett varuhus där stressade kunder plötsligt hör en ensam sopran bryta fram i myllret av röster. Vad sjunger hon? Var är hon? Kameran glider från våning till våning. Människor lyssnar, börjar le, någon faller in i sången. Den kan vi ju: “O come all ye faithful oh come let’s adore him, Christ the lord! ” Det blir Julallsång i varuhuset någonstans i Amerika och jag tänker på Hoppets Torg i lördags, där vi också sjöng i den kyliga kvällen tillsammans gamla svenska julpsalmer som alla kunde. Hur kommer det sig att alla kan? Eller är det bara en äldre generation som kan? Den som haft förmånen att både i skola och i kyrka varje år få sjunga Nu tändas tusen juleljus och Stilla Natt?



I en norsk Julehilsen dyker upp en tomte upp och säger att ingenting är för sent, vare sig att ge en julklapp, skriva ett julkort eller dela med sig av sina gåvor. Ja, man behöver inte ge en gåva, det räcker med en hälsning! ”För du vet inte om nästa jul kommer…

.”Julen är som en ”dyp brunn och julepynt blir bare verdifull når den är blitt gammel. Hentet ned fra loftet vher eneste år litt falmet for vhert år som går men verd sin vekt i minnet.”



I boken ”Och de skyndade till Betlehem” berättar baronessan Johanna von Herzogenberg om sin barndoms jul i byn Trebitsch. Redan på Sankt Nikolaus dag började man ta fram krubban med alla figurer från vinden.

Också jag tog ner kartongen från vinden med alla figurer och den stora krubban med mossan sparad från förra året. Mössen har varit på besök, men kamelerna och fåren, lejonen och herdarna är oskadda.

. När jag sakta vecklade upp pappret kring den förste herden blev jag som ett barn i byn Trebitsch och börjar fundera över vad dom gjort under vintern däruppe på vinden. Jag placerar herden en bit utanför stallet. Fåren och lammen placerar jag mellan en panter och ett lejon för det står skrivet: ”Då skall vargar bo tillsammans med lamm och pantrar ligga tillsammans med killingar.” Jes 11.

Men var är Josef? Är det han som böjer knä? Nej, den har en herdeväska över axeln, Josef står rak ,honom ställer jag längst in i stallet. Maria känner man igen, den enda kvinnan i hela skaran av figurer, knäböjande framför krubban, som skall vara tom tills juldagsmorgon gryr då Jesus ska födas.

På en särskild bricka får De heliga tre Konungarna stå med sitt följe av slavar från Nubien som leder kameler fint skurna i Betlehem, De får inte komma fram förrän till Trettondagen med sina slitna gåvor av guld, rökelse och myrra. Men den 6 januari träder de fram livs levande i Jönköping på Hoppets Torg i glänsande dräkter från Spira fast utan kameler. Kaspar kommer från Nigeria som sig bör. Det blir ett kort och vackert skådespel, som redan blivit tradition i Jönköping.

Sedan stängs portarna till ”Krubba på Stan”, min krubba bärs upp på vinden med alla figurerna inpackade i gamla tidningspapper. Brasan släcks, vardagen kommer åter. Och Julen 2012 blir ännu ett vackert minne