Svunnen skönhet

Det var en gång en brud. Om denna brud har jag skrivit många gånger. .
"Vad du är skön, min älskade
vad du är skön!"
viskar brudgummen
och bruden svarar:
"Jag är ett ringa blomster i Saron,
en lilja i dalen....
 Den vackraste visan om kärleken har skrivits i Bibeln, där dessa rader hämtats.

Men den brud jag tänker på har förlorat sin skönhet. Jag har mött henne varje morgon på väg till skrivstugan.
Min vita Madame Charpentier, översållad av vita doftande rosor.
Blommor formade som runda barnkinder. Doftande som en parfymeriibutik i Paris!

En dag märkte jag en förändring.. Det lysande vita hade grånat, blivit skrynkligt.Rosorna var på väg att förlora sin fräschör. Åldern hade kommit i fatt dem.
De följande dagarna gick det snabbt. Jag knipsade bort de skrynkliga fula och nervissnade skönheterna men nästa dag var där ännu fler och en dag måste jag erkänna: detta är naturens gång.
Också jag var en gång den fräscha bruden med slät hy och runda kinder,doftande av sol och vind och ungdom.
I dag är jag som den vissnade rosen. Skrynklig!

Men också en vissnad ros kan ha en viss skönhet. Jag brukar ta med mig hem från den neokatekumenala Mässan  där altaret  alltid smyckats med rosor, en eller två rosor. Några dagar står de upprätt i en vas,sedan faller de och jag lägggr dem för att torka på ett fat.. Nu återfår de en viss skönhet.Ju äldre de blir, desto vackrare. Kan det vara så med ålderns rosor? Kommer jag att få en annan sorts skönhet en dag?

Brigitte Bardot var en gång ung och sprudlande vacker. Så åldrades hon, blev aktiv politiker,lämnade sitt skönhetsliv bakom sig. En dag flög hennes ord ut över v ärlden:
"Jag älskar mina rynkor. De berättar om mitt liv."

Ingrid Bergman var på fyrtiotalet den rena orörda skönheten. Men också hon åldrades. I stället för älskarinna fick hon spela mamma. Och allra sist Golda Meyer, den åldrade premiärministern i Israel. Då visade hon sanningen i sitt ansikte. Och hon var vacker som en torkad ros.

För någon tid sedan visades en dokumentär om Marlene Dietrich i TV. Jag kom in sent och råkade se några bilder på den gamla stjärnan. Kände inte igen henne. All glamour var borta. Bara sorg stod skrivet i hennes ansikte, som blivit likt en av Madame Charpentiers skrumpnade rosor i min trädgård.

Så är det. Skönheten förgår. Om inte Sarons lilja också äger en själ blir hon bara en vissnad blomma att kastas bort.
Men när jag minns min mamma så skimrade hennes ansikte ljuvligt ännu i 85 års åldern.
Det kanske är så att ju äldre man blir desto genomskinligare blir huden och det inre livet - om man har ett sådant- skiner igenom- inte som ungdomens glittrande skönhet, inte som ålderns skrynkliga spegel - utan kanske som en glimt av evigheten, som vi bär inom oss.

Se på detta porträtt av diktarinnan Nelly Sachs..Hon fick Nobelpriset i litteratur, sedan hon på ett oförglömligt sätt tolkat smärtan av det judiska folkets Shoa. I hennes anletsdrag står ångestens smärta skrivna, oändligt sköra i sin skönhet.

Sabina
Må jag kunna åldras med en glimt av evigheten bevarad...