13 maj: Duvorna i Fatima, Attentatet i Rom

I dag flyger duvorna i Fatima!
Det berättas att en gång hände det under den traditionella vandringen med Fatimastatyn mellan Bomberai och Lissabon i Portugal, att tre duvor kretsade kring statyn hela vägen.
En stor skara människor följde med och jublade åt den vackra synen.. När duvorna satte sig på sockeln till statyn slängde man blommor över dem men duvorna satt kvar. Ännu när statyn bars in i Lissabons katedral fanns duvorna med !
Detta är inget ovanligt fenomen när det gäller Maria. Den 5 maj var årsdagen av uppenbarelsen i Zeitun utanför Kairo. Där var det alltid en flock duvor som annonserade Jungfru Marias ankomst till den koptiska kyrkan på vars tak hon visade sig nattetid i en lysande aura.

I Fatima den 13 maj 1916 inleddes den serie möten med Maria, som skulle få stor betydelse för världen, kanske den viktigaste av alla uppenbarelser.
Tidigt denna morgon begav sig de tre kusinerna Lucia, Francisco och Jacinta upp till betesplatsen Loca de Cabeco någon kilometer bortom byn Fatima. De var lika uppsluppna som fåren och lammen omkring dem. Lucia har berättat att de sjöng och dansade alldeles ensamma i den steniga trakten, där deras lilla hjord letade efter gräs. Plötsligt började det regna, barnen sökte skydd under några stora stenblock och började leka med småstenar, när de med ens upplevde något märkligt.
Ner från himlen kom en lysande , lång och vacker ung man som ställde sig framför dem.
”Jag är Fredens Ängel”, sa han och barnen tyckte inte det var konstigt att Portugals skyddshelgon, Fredens Ängel kom till dem.
De såg fascinerade på den strålande gestalten, när han böjde sig ner med pannan mot jorden:
”Så här ska ni be”, sa han och dikterade orden i en bön de aldrig skulle glömma:
”Min Gud, jag tror på dig, jag tillber dig , jag hoppas och jag älskar dig.
Jag ber om förlåtelse för alla som inte tror, inte tillber inte hoppas och inte älskar dig.”
Ni ska be den med pannan mot marken och be den tre gånger ofta, fortsatte Ängeln.
Jesu och Marias Hjärtan lyssnar på era böner.”

”När den ljusa gestalten försvunnit bland skyarna satt barnen kvar i grottan under klippan, fast solen lyste. Det var som om de blivit omslutna av någonting mystiskt – en tystnad som var så ljuv och underbar att de inte kunde säga ett ord, inte röra sig. De var som bedövade. Fåglar sjöng, lammen bräkte, blommorna doftade, vinden smög in under klippan och smekte deras kinder. Men de satt kvar.” (ur ”Undret i Fatima.” Sankt Eriks Bokförlag, 1997)

Den 13 maj minns vi också något annat. Det var skottet mot påven Johannes Paulus II. Ett skott med en kula som kunde ha dödat honom men som mirakulöst fann vägen förbi de livsviktiga organen i hans kropp .
”Det var Maria som hejdade kulan,” försäkrade påven och lät hämta Fatimastatyn från Portugal till Sankt Petersplatsen för att tacka henne som räddade honom. Och den kula som fanns kvar sitter nu i Madonnans krona i Fatima!

Den salige påven Johannes Paulus var en stor poet.
Två år före sin död gav han ut en sista diktsamling:”Romersk Triptyk Meditationer.”
Den var skriven inför Michelangelos målningar i Sixtinska kapellet och är illustrerad
med detaljer från Michelangelos skisser. En vacker bok.

Den förste som såg

”Ty i honom är det vi lever, rör oss och är
till”, säger aposteln Paulus i sitt tal till
atenarna på areopagen.

Vem är Han?

Han är lik den ogripbara rymden som
omfattar allt –

han är Skaparen
som omfattar allt och kallar allt att vara från
Intet,

inte bara begynnelsen
utan i evigheters evighet.

Allting består, allt är i beständig rörelse.

”I begynnelsen fanns Ordet och
allt blev till genom det”
Begynnelsens mysterium föds med Ordet,
Kommer sig ur Ordet.

Ordet – det är det eviga seendet som tar sig
evigt uttryck.

Den som skapade, Han såg – såg ”att det
var gott”.
Han såg men det var på ett annat sätt än vi
ser.

Han – den förste som såg –
Han såg, och fann i allt ett avtryck av sitt
Väsen,
av sin fullhet –

Han såg och Omnia nuda et aperta sunt
ante oculos Eius” (allt avslöjades och blev
tydligt inför Hans ögon)

Avslöjades och blev klart –
blev äkta, sant och gott.
Gud såg men det var på ett annat sätt
än vi.
Eviga syn, eviga uttryck;

”I begynnelsen var Ordet, och allt blev till
genom det.”