Till häst med Sven Hedin i Tibet

I dag är det den 10 mars, en dag att minnas, sörja och hoppas. Då minns alla tibetaner hur Hans Helighet Dalai Lama tvingas lämna sitt hem och kloster i Lhasa,bortjagad av kinesiska trupper, som intog det självständiga Tibet och alltsedan dess ockuperat och plågat det tibetanska folket.
Vi hälsar varandra på tibetanskt vis: Tashe Delek. vi kokar smörte och äter kakor som friterats i olja.
Så har jag upplevt denna dag många gånger tillsammans med Yampa och Sonam,med Namgyal och Lithang, Med Chodon och Dawa, tre tibetanska familjer som kom till Jönköping på 1960-talet. Nu är Chodon och Dawa med sin familj i London, medan de två andra familjerna är kvar i Jönköping.
Det var 1959 som makarna John och Britta Fenneberg hörde den danske Tibetvännen prins Peter i radio från Dharamsala, dit Dalai Lama kommit från sin flykt vädja till världen att ta emot unga tibetflyktingar från Indien och ge dem utbildnng. De började med 12 tibetanska pojkar, som fick bo i deras hus på Strandvejen i Helsingör. Sedan vände de sig till IM-paret Britta och Folke Holmström i Lund och bad också IM ta emot tibetanska ungdomar.
Då mindes Britta hur hon i den första kallelsen redan intuitivt känt att hjälpen skulle ges gränslöst - alltså alltså inte bara till Europa och kristna utan även till buddhister...och 1964 öppnades herrgården Strand i Reftele för en grupp tibetanska flickor. De hängde upp böneflaggor mellan träden, de firade sina bönestunder inför ett altare med Buddhas och Dalai Lamas bilder. Och de lärde sig svenska, blev sjukvårdare,sekreterare och sjuksköterskor.En blev tandläkare.
Vi inom IM fick lära oss mycket av dessa flickor. De hade svåra upplevelser bakom sig från flykten över Himalaya. De var ivriga att återvända och tjäna sitt land, att hjälpa andra.
Och deras älskade och vördade ledare Dalai Lama kom på besök. Det var 1973 som Individuell Människohjälp och Britta Holmström inbjöd honom. Han hälsades med följande ord på Arlanda:
"Öst och Väst måste mötas. Vi behöver varandra så mycket, att en nyckel har blivit oss given:Kärlekens nyckel. Det är genom er Lord Buddha och vår Herre Kristus, som dörren kan öppnas. Välkommen Your Holiness!"
Under tio dagar genom Sverige blev det många möten för Dalai Lama.På Strand med de tibetanska ungdomarna, i Lund med IMs styrelse, i Uppsala med ärkebiskop Sundby, och på Etnografiska muséet med ättlingar till Sven Hedin, den store forskningsresande, som på häst ridit runt det heliga berget i Tibet.

Nu har hans systerson Gösta Wetterlind gjort detsamma. Läs den fascinerande skildringen av en dröm som blev verklighet, som jag fick från Gösta i går tillsammans med inbjudan till Etnografiska Muséet i Stockholm. Den 23 mars skall han visa bilder och berätta om detta fantastiska äventyr, som han på sin ålders höst har fått vara med om, pilgrimsfärden med flyg,jeep,buss,till fots och till häst mot Tibets heliga berg,Kailash, 6.714 m.ö.h:

"Vi var en grupp på tio personer och bortsett från en 65 åring hade alla de övriga kunnat vara mina barn och barnbarn. Vi flög reguljärt till en stad i västra Nepal och därifrån i ett litet plan från sydsidan av Himalaya över fantastiska bergsmassiv och snöhöljda bergstoppar ned på Himalayas nordsluttning till en liten stad som heter Simikot, där man landar i uppförsbacke på något som mer liknar en åkerän en "runway" och som ligger vid ett stup på ena änden och där man bara kan landa i bra väder.
Vägen mellan Simikot och den tibetanska(kinesiska) gränsen är livligt trafikerad i bägge riktningarna av yak-häst-eller mulåsnekaravaner.I ena riktningen går billiga kinesiska varor av alla slag och mot Tibet bl.a. trävaror från de nepalesiska skogarna till det tibetanska höglandet, som nästan helt saknar träd.Förutom karavaner och bärare mötte vi ofta stora hjordar av får och getter. Då gällde det att hålla sig undan så man inte blev nersprungen.
En veckas brant klättring på högre och högre höjd var något av det mest ansträngande jag varit med om och flera gånger frågade jag mig vad jag gett mig in i.Det stod mer och mer klart för mig att detta var min sista chans att trekka genom Nepal till Tibet och göra en kora runt Kailsh och jag lovade mig själv att jag aldrig mer skulle göra om det!
Efter ytterligare dagar närmade vi oss vårt huvudmål, Mount Kailash och anlände en kväll til Darchen, en liten by vid bergets fot, som ligger på 4.600 m.ö.h. och den plats pilgrimer och andra utgår från för att göra koran, som är 57 km lång och normalt tar tre till fyra dagar.( Kora betyder att gå runt ett tempel eller heligt berg)
Men krafterna var slut och ("antingen går du tillbaka eller också ordnar du att någon bär dig runt Kailash..) Det blev en häst!
Det var först med ett stänk av besvikelse som jag klättrade upp i sadeln för att göra min kora på hästryggen, men så kom jag ihåg att även min morbror Sven Hedin vid en ålder av 43, sommaren 1908, hade ridit runt Kailash på sin häst. Då kändes det lättare. Men ännu bättre kändes det de två och en halv dag som jag fick rida upp i den västra dalen, brant över Dolma La och ner i den underbara och breda dalen på östra sidan. Det var ju så här morbror Sven hade tillbringat åratal på hästryggen, när han korsade Centralasien fram och tillbaka.Vilken fantastisk känsla och upplevelse det blev för mig!"
Tack Gösta för dessa glimtar - Tashe Delek!

Sabina