Stök och råd i skolvärlden

Det kan vara svårt att acceptera kritik. Därför fick Jan Björklund mothugg när han beskrev den svenska skolan som stökig och resultaten av undervisningen som dålig. Till slut har han fått rätt. Det är stökigt i klasserna och studieresultaten är sämst i Europa.
Då flyger mina tankar till dagens helgon Don Bosco, den helige Johannes Bosco, fattigpojken och cirkusjonglören, som blev präst och lärare.Redan som skolpojke var han intresserad av de busigaste killarna i trakten. Det var dom han ville fånga genom att gå på lina. För att få se hans föreställning måste de be ett Fader Vår!
Han hade behövt inträdespengar, för han var fattig. Så fattig att han inte hade råd att gå i skola, än mindre att studera till präst. Men han jobbade hårt för sitt mål. Han lärde sig laga skor,baka bröd och läsa latin. Det blev tidiga morgnar och sena kvällar. Men till slut blev han präst och kunde förverkliga drömmen om att hjälpa de många hemlösa, fattiga och busiga pojkarna i Turin.
Läs om hans äventyrliga liv i boken "Don Bosco och alla hans pojkar" av Catherine Beebe,( övers. Natasja Hovén, Catholica Ab)
Han spelade fotboll med pojkarna, bjöd dom på pizza, lät dom övernatta på sin vind och började slutligen bygga enkla baracker för skolundervisning. Som lärare var han både sträng och mild.
Hans elever kom direkt från gatan, många hade varken familj eller hem, de var tjuvar och bråkstakar. Kan knappast jämföras med svenska skolelever. Ändå tycker jag det är värt att höra vad han säger till en lärare:
"Ge akt på er själva, så att ingen kan förebrå er för att ni låter er styras av ert humör. Det är svårt att bevara sinnets jämvikt när man bestraffar. Men den jämvikten är nödvändig för att det inte skall visa sig att vi handlar bara för att hävda vår auktoritet eller för att låta sinnets upprördhet få utlopp.
Det är lättare att bli förtörnad än att fördra, lättare att hota en pojke än att försöka övertyga honom. Ja, jag skulle till och med säga att det är bekvämare för vår otålighet och vårt högmod att straffa dem än att tålmodigt rätta dem med fasthet och vänlighet.
Det får inte förekomma några vredesutbrott, inte heller föraktfulla blickar, inga sårande ord. Visa dem i stället - liksom sanna fäder, som riktar sin uppmärksamhet på deras bättring och framsteg - medlidande i nuvarande ögonblick och hoppas på framtiden."
När jag läser det här tänker jag på den fantastiska serie som gick på TV i fjol om den "sämsta skolan i Sverige". Där tillämpade de extra pedagogiska lärarna verkligen tålamod,kärlek och medlidande med den stökiga klassen och de ovilliga eleverna. Don Bosco kände de säkert inte till men de praktiserade hans råd!

Min skoltid hade inte såna problem. Däremot upplevde jag den korta termin då jag var vikarie i Flickskolan i Jönköping att det var svårt att hejda sin vrede över det totala ointresse som vissa klasser visade inför den klassiska svenska dikten! Jag var säkert en mycket dålig lärare.
En bra lärare var emellertid min bror. Han hade just de egenskaper som Don Bosco efterlyste. Än i dag får han samtal från elever som minns honom med tacksamhet. Han inte bara öppnade sitt hjärta för pojkarna utan även sitt hem. Han lyssnade på dem och var en föregångare i den nya skolans målsättning .För honom var det individuella mötet med eleven viktigast i undervisningen. Han var ingen katederlärare utan en vän redo att lyssna och hjälpa.
Du, brorsan , jag beundrar dej verkligen!

Sabina