"Tusen år är i dina ögon
som den dag som förgick i går"
Ps 90:4
Alltså: "I går" skrinlades den heliga Anna av Novgorod i Sofiakatedralen i Kiev. "I dag" återvände hon till den ortodoxa kyrkan i Sverige!
Vem var hon och vad handlar detta om ?
Olov Skötkonung hade en dotter, Ingegerd. Hon gifte sig med Jaroslav den Vise, storfurste av Kiev. Det var i början på tusentalet då Kristi kyrka i öst och väst var en Kyrka. De båda makarna var djupt troende och furstinnan blev särskilt känd för sin godhet mot barn.Hon tog t.ex hand om de engelska prinsarna Edvin och Edward, som kastats ut av fadern kung Edward. Den norske prinsen Magnus fick också tillfälligt beskydd i Kiev men kunde senare återvända till Norge.Hon födde två döttrar som båda blev drottningar i Europa:drottning Maria av Ungern, drottning Elisabeth av Norge och sonen Valdemar,som ärvde faderns titel och rike som storfurste av Kiev.
Efter makens död grundade hon ett kloster med den heliga Irene som beskyddarinna, tog klosternamnet Anna och blev själv dess abedissa. Efter hennes död vördades hon som helig i den ortodoxa kyrkan i Ryssland.
Tack vare kontakter mellan en ortodox präst i Sverige och den ortodoxa kyrkan i Ryssland kan den heliga Anna av Novgorod, som också firas i den katolska kyrkan, återvända till sitt fosterland. De heliga relikerna skall i kväll bäras i procession till sankta Savas Serbisk-ortodoxa katedral utanför Stockholm. Efter en biskopsmässa som högtidligen ska firas på lördag går färden vidare till Johannes teologens kyrka i Linköping och sedan till Sankta Annas ortodoxa kyrka i Eskilstuna, som har henne till skyddspatron och där relikerna skall förvaras .
Det är en underbar händelse som förenar katolska och ortodoxa kyrkan genom att vi kan mötas tillsammans inför den heliga Anna av Novgorod.
Ett hoppets vingslag inför den kommande enheten mellan den östliga och västliga kristenhetens kyrkor!
Se allt om högtiderna på: www.dagen.se/dagen/Article.aspx?ID=163285
Detta är vår i Andens rike!
I vår trädgård ligger isen ännu kompakt och gör varje oförsiktigt steg farligt. Katten glider nerför takets snöflak, medan gulsparven triumferande kvittrar sin vårhälsning.Om två dagar börjar mars månad....
Utöver denna mäktiga historia om Sankta Anna av Novgorod tänker jag i dag på en ung man från Italien. Han hette Francesco Possenti och var som sin namne, den helige Franciskus , en attraktiv nöjeslysten ung man i Assisis societet på 1800-talet. Hans liv förändrades totalt när koleran drabbade staden och en älskad mor och syster dog. Plötsligt flög livets nöjen bort med vinden. Han upplevde inför en bild av Marias sju smärtor,att hon delade hans djupa smärta och när han efter sin omvändelse gick in i passionisternas kloster valde han namnet Gabriel av Smärtornas Moder. Hans liv blev kort men heligt.Vid 24 års ålder dog han 27 februari 1862 efter en smärtsam sjukdom, som han offrat för de många själar som fallit för ateismen , som just då svepte genom Europa. Han hade just avslutat sina teologistudier och skulle vigas till präst när han blev sjuk och dog. Vid helgonförklaringen 1920 blev han teologistudenternas förebedjande skyddshelgon.
Nu bryter solen fram! Välkommen Sankta Anna av Novgorod
och må den helige Gabriel Possenti be för er som studerar teologi på prästseminariet i Järfälla och Collegio Svedese i Rom
hälsar Sabina
fredag 27 februari 2009
onsdag 25 februari 2009
Att fasta är bönens själ
Detär en grå dag. Askonsdag. Snön knastrar,glider undan,smälter långsamt som om den visste att i morgon faller det snö igen ur de tunga skyar som hänger över trädtopparna.
Men Karlfelt skriver:
Jag vill gå ut en violbrun kväll
bland isig björk
och höra den strykande violoncell
som sväller mörk;
och jag vill höra i fastlagkoral
det växande visslet av salcional, (1)
den första vårliga eolin (2)
i morgonens vin...
Vi har bytt duk i köket från rött till grått. De glada julgardinerna ska bort. Ljusa gardiner ska vara som ett vårtecken, "en vårlig eolin" som Karlfeldt skriver i sin fastlagskoral I köket väntar
fastan - nu ska vi leva på vatten och bröd,nåja, en måltid med fisk unnas oss, det viktiga är väl mest att gå in i ett nytt förhållande till mat och dryck under dessa fyrtio dagar.
Den helige Peter Chrysologus skriver så vackert: "Att fasta är bönens själ" och det är en annan slags fasta än den som lockar med smalare midja på kvällstidningarnas löpsedlar. Han fortsätter: "Barmhärtighet är det livgivande blodet i fastan; om du vill att din bön ska bli hörd, så lyssna till vad andra begär". I dagens post vädjar 3-åriga Nadjas mamma om hjälp till sin magsjuka flicka i Afghanistan. Och i Ukraina väntar hemlösa gatubarn på ett hem, som den engelska oganisationen ChildAid kan ge dem,d.v.s om min barmhärtighet sträcker sig så långt. För att inte tala om det svenska IM med fadderbarn i Zimbabwe och Libanon,Röda Korset och Rädda Barnen. Alla väntar de på våra fastegåvor.
"Kyrkofäderna talar om fastans förmåga att tygla synden, särskilt den gamle "Adams lustar" och öppna en väg till Gud i den troendes hjärta, skriver påven Benedikt i sitt fastebrev och påpekar att 'om man troget håller fast vid bruket att fasta bidrar detta till att nå större enhet i den mänskliga personen, mellan själ och kropp, att undvika synd och växa till i intim gemenskap med Herren.'
Nog om fastan, som inleds idag. Välkommen till vårt ljusa kök:
Stig över tröskeln till vårt hus
åt dig en bänk, ett bord, ett ljus
ställts fram och när du satt dig där
drivs oron bort och ont begär.
Irländsk välkomsthälsning
Innan jag slutar dagens "betraktelse" vill jag skicka en glad hälsning till det nyförlovade kungliga paret,kronprinsessan Viktoria, vars jublande Ja,ja,ja, nu skrivits in i den Bernadotteska historien ,och hennes trygghet Daniel, pojken från Ockelbo i Sverige, som blir prins och hertig av Västergötland efter bröllopet nästa sommar. Må det bli ett välsignat par, vars äktenskap kan vara en inspiration för många.
Sabina
1.salcional är en orgelstämma med ursprung i sälgpipans visslande.En romantisk orgelton
2 eolin hörde ursprungligen till tramporgeln, en vibrerande blecktunga
Men Karlfelt skriver:
Jag vill gå ut en violbrun kväll
bland isig björk
och höra den strykande violoncell
som sväller mörk;
och jag vill höra i fastlagkoral
det växande visslet av salcional, (1)
den första vårliga eolin (2)
i morgonens vin...
Vi har bytt duk i köket från rött till grått. De glada julgardinerna ska bort. Ljusa gardiner ska vara som ett vårtecken, "en vårlig eolin" som Karlfeldt skriver i sin fastlagskoral I köket väntar
fastan - nu ska vi leva på vatten och bröd,nåja, en måltid med fisk unnas oss, det viktiga är väl mest att gå in i ett nytt förhållande till mat och dryck under dessa fyrtio dagar.
Den helige Peter Chrysologus skriver så vackert: "Att fasta är bönens själ" och det är en annan slags fasta än den som lockar med smalare midja på kvällstidningarnas löpsedlar. Han fortsätter: "Barmhärtighet är det livgivande blodet i fastan; om du vill att din bön ska bli hörd, så lyssna till vad andra begär". I dagens post vädjar 3-åriga Nadjas mamma om hjälp till sin magsjuka flicka i Afghanistan. Och i Ukraina väntar hemlösa gatubarn på ett hem, som den engelska oganisationen ChildAid kan ge dem,d.v.s om min barmhärtighet sträcker sig så långt. För att inte tala om det svenska IM med fadderbarn i Zimbabwe och Libanon,Röda Korset och Rädda Barnen. Alla väntar de på våra fastegåvor.
"Kyrkofäderna talar om fastans förmåga att tygla synden, särskilt den gamle "Adams lustar" och öppna en väg till Gud i den troendes hjärta, skriver påven Benedikt i sitt fastebrev och påpekar att 'om man troget håller fast vid bruket att fasta bidrar detta till att nå större enhet i den mänskliga personen, mellan själ och kropp, att undvika synd och växa till i intim gemenskap med Herren.'
Nog om fastan, som inleds idag. Välkommen till vårt ljusa kök:
Stig över tröskeln till vårt hus
åt dig en bänk, ett bord, ett ljus
ställts fram och när du satt dig där
drivs oron bort och ont begär.
Irländsk välkomsthälsning
Innan jag slutar dagens "betraktelse" vill jag skicka en glad hälsning till det nyförlovade kungliga paret,kronprinsessan Viktoria, vars jublande Ja,ja,ja, nu skrivits in i den Bernadotteska historien ,och hennes trygghet Daniel, pojken från Ockelbo i Sverige, som blir prins och hertig av Västergötland efter bröllopet nästa sommar. Må det bli ett välsignat par, vars äktenskap kan vara en inspiration för många.
Sabina
1.salcional är en orgelstämma med ursprung i sälgpipans visslande.En romantisk orgelton
2 eolin hörde ursprungligen till tramporgeln, en vibrerande blecktunga
måndag 23 februari 2009
Människan - mer än guld värd
Som jag skrev tidigare letade jag efter en dikt av Margareta Melin. Troligen finns den i barnbönboken Jag vill tala med Gud, som jag inte kan hitta i bokhyllorna.
Däremot finns en annan dikt med just det innehåll om människans värde som jag talade om i min tidigare blogg:Den står i en vacker liten diktbok som IM ( Individuell Människohjälp) gav ut 1978:
Däremot finns en annan dikt med just det innehåll om människans värde som jag talade om i min tidigare blogg:Den står i en vacker liten diktbok som IM ( Individuell Människohjälp) gav ut 1978:
Människan - mer än guld värd
Jag är fin
för Du har skapat mig.
Jag är dyrbar
för Du älskar mej.
Skön är jag
i Dina ögon,
en ädelsten
i Din hand.
Därför kan det kvitta
om någon säger
att jag är värdelös
och dum.
In i mitt hjärta
viskar Du sanningen
att jag är värd
mer än guld.
Jag är Din ögonsten
Din hemliga skatt.
Du är glad
att jag finns till.
Jag vill tacka Dej
så länge jag lver
och aldrig glömma
vem jag är.
Margareta Melin
Med snöhälsningar från
Sabina
Livets värde
Det finns en dikt av Margareta Melin med temat "Du är värdefull".Hon har någon gång berättat att den skrevs för någon ung människa som stod på gränsen till självmord, som inte upplevde sig själv som värd att älskas. Jag minns inte just nu hela dikten men jag vet att den har betytt mycket för många. Ja själva begreppet att man är värdefull har blivit till både psalmer och schlager.
Och ändå fattas det något i vårt samhälle. Man sjunger inte om de ofödda barnen: "Ni är värdefulla". Hur kan de vara värdefulla när mer än 37000 aborteras,nekas livet,nekas sitt värde?
Och nu har även något förskräckligt drabbat vårt land; abortering på grund av kön.
Tekniken har kommit så långt att man i förväg kan se om det är en flicka eller en pojke som väntar på att få födas. Ja, tyvärr måste jag skriva "väntar på att få födas" Det är ju inte längre självklart att en graviditet ska få den lyckliga utgången.
I Kina försvinner så många flickfoster att det finns hundratals byar utan en enda liten flicka. I Indien prioriteras pojkar och flickorna försvinner.
I Sverige förbjuder lagen att könsbestämma barnet i andra fall än om fostret kan vara skadat. Det gäller alltså också de barn som kan bli mongoloida. Ett barn som föds med en kromoson mindre har emellertid alla chanser att leva, utvecklas och framförallt att sprida glädje. Men många väljer tyvärr bort just de barnen. De vet inte vad de förlorar och vilken orätt de begår mot detta barn.
För någon tid sedan hade emellertid en norsk kvinna fått abort i Sverige på grund av att hon inte ville ha en flicka. Jag vet inte om hon hade sagt det så direkt . Hon kanske fick abort för att hon kände sig oförmögen att ta emot ett barn - men det var en flicka.
Och i dag hörde jag delar av en radiodebatt om fenomenet könsaborter. Det framkom att det kanske kunde vara "begripligt". Har man fyra pojkar,t.ex. önskar man sig nog en flicka. Eller tvärtom; har man fyra flickor, vill man nog gärna ha en pojke.
Så talar vuxna svenskar i radio i dag.
Leker de Gud ?
Då minns jag moder Teresa som en gång sträckte fram sin hand och sa,att Gud har skrivit in ditt liv i sin hand.Jag letade efter det exakta bibelordet hon hänvisade till men hittade det inte. I skapelseberättelsen, i Jesaja, ja var som helst i bibeln finns ord som talar om att livet kommer från Gud, att varje barn tillkommer för att få leva, att från dess första ögonblick i konceptionen är det inskrivet i Guds plan och vi som får föda barn får med Guds hjälp ta på oss ansvaret för detta späda liv, som väntas...
Men brutalt och egenmäktigt bryter människor in i Guds skapelse.
Vem har gett männskan denna rätt, som i grunden är djupt orätt.?
"Barn är Guds största gåva" sa moder Teresa.
"Om en mamma kan låta döda barnet i sitt eget sköte, finns det då något värre brott än detta, att ta livet av varandra. Till och med i den Heliga Skrift står det:'Kan då en moder glömma sitt barn, så att hon inte har förbarmande med sin livsfrukt? Och om hon än kunde glömma sitt barn, så skulle dock jag inte glömma dig.' (Jes 40:15) Men i dag dödas miljoner ofödda barn och vi säger ingenting.
För mig är de länder som legaliserat abort de fattigaste. De är rädda för barn, de är rädda för det ofödda barnet. Och barnet måste dö, eftersom de inte vill ha ett barn till - inte ett barn till - och barnet måste dö.'
Detta sade moder Teresa vid utdelningen av Nobels fredspris 10 december 1979 i Oslo.
Svensk TV strök bort de meningarna ur talet.
Sabina
Och ändå fattas det något i vårt samhälle. Man sjunger inte om de ofödda barnen: "Ni är värdefulla". Hur kan de vara värdefulla när mer än 37000 aborteras,nekas livet,nekas sitt värde?
Och nu har även något förskräckligt drabbat vårt land; abortering på grund av kön.
Tekniken har kommit så långt att man i förväg kan se om det är en flicka eller en pojke som väntar på att få födas. Ja, tyvärr måste jag skriva "väntar på att få födas" Det är ju inte längre självklart att en graviditet ska få den lyckliga utgången.
I Kina försvinner så många flickfoster att det finns hundratals byar utan en enda liten flicka. I Indien prioriteras pojkar och flickorna försvinner.
I Sverige förbjuder lagen att könsbestämma barnet i andra fall än om fostret kan vara skadat. Det gäller alltså också de barn som kan bli mongoloida. Ett barn som föds med en kromoson mindre har emellertid alla chanser att leva, utvecklas och framförallt att sprida glädje. Men många väljer tyvärr bort just de barnen. De vet inte vad de förlorar och vilken orätt de begår mot detta barn.
För någon tid sedan hade emellertid en norsk kvinna fått abort i Sverige på grund av att hon inte ville ha en flicka. Jag vet inte om hon hade sagt det så direkt . Hon kanske fick abort för att hon kände sig oförmögen att ta emot ett barn - men det var en flicka.
Och i dag hörde jag delar av en radiodebatt om fenomenet könsaborter. Det framkom att det kanske kunde vara "begripligt". Har man fyra pojkar,t.ex. önskar man sig nog en flicka. Eller tvärtom; har man fyra flickor, vill man nog gärna ha en pojke.
Så talar vuxna svenskar i radio i dag.
Leker de Gud ?
Då minns jag moder Teresa som en gång sträckte fram sin hand och sa,att Gud har skrivit in ditt liv i sin hand.Jag letade efter det exakta bibelordet hon hänvisade till men hittade det inte. I skapelseberättelsen, i Jesaja, ja var som helst i bibeln finns ord som talar om att livet kommer från Gud, att varje barn tillkommer för att få leva, att från dess första ögonblick i konceptionen är det inskrivet i Guds plan och vi som får föda barn får med Guds hjälp ta på oss ansvaret för detta späda liv, som väntas...
Men brutalt och egenmäktigt bryter människor in i Guds skapelse.
Vem har gett männskan denna rätt, som i grunden är djupt orätt.?
"Barn är Guds största gåva" sa moder Teresa.
"Om en mamma kan låta döda barnet i sitt eget sköte, finns det då något värre brott än detta, att ta livet av varandra. Till och med i den Heliga Skrift står det:'Kan då en moder glömma sitt barn, så att hon inte har förbarmande med sin livsfrukt? Och om hon än kunde glömma sitt barn, så skulle dock jag inte glömma dig.' (Jes 40:15) Men i dag dödas miljoner ofödda barn och vi säger ingenting.
För mig är de länder som legaliserat abort de fattigaste. De är rädda för barn, de är rädda för det ofödda barnet. Och barnet måste dö, eftersom de inte vill ha ett barn till - inte ett barn till - och barnet måste dö.'
Detta sade moder Teresa vid utdelningen av Nobels fredspris 10 december 1979 i Oslo.
Svensk TV strök bort de meningarna ur talet.
Sabina
onsdag 18 februari 2009
Hemkomsten
I oktober 1922 skrev Edith Södergran följande dikt vid hemkomsten till Raivola från ett besök i Helsingfors. När jag nu har återkommit från storstaden Stockholm identifierar jag mig med Ediths känslor:
Min barnoms träd stå jublande kring mig:
o människa!
och gräset mig hälsar välkommen ur främ-
mande land.
Mitt huvud jag lutar i gräset: nu äntligen
hemma.
Nu vänder jag ryggen åt allting som ligger
bakom mig:
mina enda kamrater bli skogen och stranden
och sjön.
Visserligen låg snön packad på vår lilla byväg och trädgrenarna var tyngda av snölega. Men ljus lyste ur fönstren, dörren gnisslade så hemvant och våra katter låg på sina favoritställen och spann. Mot kvällen blossade vinternattens stjärnor och tystnaden låg drömlik över våra hus. Här var jag hemma, andades djupt och tacksamt medan bilder från Stockholm flimrade förbi;
tunnelbanornas färd in i mörka tunnlar, Stureplans eleganta möten,trängseln vid rött ljus med unga mammor som väntade med sina barnvagnar inför korvkioskerna, vars dofter lockade i kylan.
På tunnelbanan betraktade jag medpassagerarnas ansikten, slutna inom sig själva. Hur få dem att le? Inte ens svaret på frågan vart vi var på väg kallade fram ett uttryck av mänsklighet på dessa kyliga ansikten. Men jag fann en trollformel.
"Happy Valentine", sa jag och log. Då fick jag ett leende tillbaka som spreds genom den tysta vagnen.
Happy Valentine! Alla önskade sig en lycklig Alla Hjärtans dag. Jag steg ur vid Östermalmstorg med ett leende som snabbt fortplantade sig uppför rulltrapporna.
Edith avslutar sin dikt och jag går in i den:
Nu dricker jag visdom ur granarnas saft-
fyllda krona,
nu dricker jag sanning ur björkens för-
torkade stam,
nu dricker jag makt ur det minsta och spä-
daste grässtrå:
en väldig beskyddare räcker mig nådigt sin
hand.
(oktober 1922)
Home sweet home!
Sabina
Min barnoms träd stå jublande kring mig:
o människa!
och gräset mig hälsar välkommen ur främ-
mande land.
Mitt huvud jag lutar i gräset: nu äntligen
hemma.
Nu vänder jag ryggen åt allting som ligger
bakom mig:
mina enda kamrater bli skogen och stranden
och sjön.
Visserligen låg snön packad på vår lilla byväg och trädgrenarna var tyngda av snölega. Men ljus lyste ur fönstren, dörren gnisslade så hemvant och våra katter låg på sina favoritställen och spann. Mot kvällen blossade vinternattens stjärnor och tystnaden låg drömlik över våra hus. Här var jag hemma, andades djupt och tacksamt medan bilder från Stockholm flimrade förbi;
tunnelbanornas färd in i mörka tunnlar, Stureplans eleganta möten,trängseln vid rött ljus med unga mammor som väntade med sina barnvagnar inför korvkioskerna, vars dofter lockade i kylan.
På tunnelbanan betraktade jag medpassagerarnas ansikten, slutna inom sig själva. Hur få dem att le? Inte ens svaret på frågan vart vi var på väg kallade fram ett uttryck av mänsklighet på dessa kyliga ansikten. Men jag fann en trollformel.
"Happy Valentine", sa jag och log. Då fick jag ett leende tillbaka som spreds genom den tysta vagnen.
Happy Valentine! Alla önskade sig en lycklig Alla Hjärtans dag. Jag steg ur vid Östermalmstorg med ett leende som snabbt fortplantade sig uppför rulltrapporna.
Edith avslutar sin dikt och jag går in i den:
Nu dricker jag visdom ur granarnas saft-
fyllda krona,
nu dricker jag sanning ur björkens för-
torkade stam,
nu dricker jag makt ur det minsta och spä-
daste grässtrå:
en väldig beskyddare räcker mig nådigt sin
hand.
(oktober 1922)
Home sweet home!
Sabina
söndag 15 februari 2009
Jungfru Maria och den moderna kvinnan
En vit lilja, dock inte helt ren utan något nedsmutsad utgör bilden på affischen för den stora Mariautställningen på Historiska Museét. Är detta den symbol de kvinnor, som byggt upp utställnigen vill använda som någon slags protest mot den "allheliga frullkomligt rena jungfrun?
I mitt hjärta där Jungfrun bor inställer sig en viss tveksamhet att se den kritiserade utställningen.. Men jag strävar uppför Narvavägen från Djurgårdsbron ( tog naturligtvis fel buss) och klamrar mig uppför de långa stentrapporna mot det ärevördiga museét.
Och jag är tacksam. Den andakt dessa Mariaskulpturer utstrålar kan man inte värja sig mot. De är tunga av böner, som fastnat i det avskalade guldet på deras fotsida klänninggar. I Mariornas famnar spretar lyckliga Jesusbarn,vars fem små fingrar och tår man kan räkna, små fötter som vätts av tårar för längesedan.
Det är känslornas historia vi möter i skulpturer som plockats fram ur historiens arkiv. En gång omgavs de av skön liturgi under kyrkovalven. En gång smyckades de av blommor och ljus. Ack, inte ett endaste ljus, inte ett blomblad faller på någon pelare där de sitter förstummade i museisalen .
"Vad betyder Maria för dig"? Den frågan tycks ha varit utgångspunkten för idén om att visa så många olika typer av Mariaskulpturer från medeltiden i dag.
Det var en bra fråga och den har fått skiftande svar. Kritiken som har drabbat utställningen beror på svaren. Men jag har velat lyssna. Även om jag reagerar på Svea Svelands cyniska påstående att Marias graviditet " är världshistoriens första nedtecknade berättelse om en våldtäkt" så kan jag förstå att historien om Ängelns Bebådelse måste te sig svårsmält om man lever miltals borta från allt vad bibel och tro heter.
Men så ser jag hur det droppar från den stora liljan på väggen bakom statyerna,droppar som tårar.Och jag undrar vad det betyder, tills jag kommer närmare och upptäcker att just där har man placerat målningar och skulpturgrupper av det motiv som kallas Piéta, Maria med den döde Kristus nyss nedtagen från korset i sitt knä. När jag förstår sammanhanget, inser jag att vilka tvivel som än framställs av de tillfrågade kvinnorna inför frågan Vad betyder Maria för dig, så finns här trots allt en djup förståelse av den Maria som är alla kvinnors Maria. Hon som gladde sig över sitt barn och hon som sörjde sin son. Hon som kallas Barmhärtighetens moder.
Även de kvinnor som inte tyckte sig kunna ge något svar om vad Maria betyder, svarade vid eftertanke med att rada upp flera attribut som de kunde förknippa med Mariagestalten: moderlighet, trygghet, värme, medkänsla.
Förunderligt att möta så många varma känslor inför en kvinna, som för de flesta måste ha känts väldigt främmande i det dagliga livet. Och ändå! Mötet med Maria blir utgångspunkt för ett nytt tänkande, kanske nya banor, kanske en djupare insikt om kvinnlig värdighet, om kvinnans roll som människa i en yrkesinriktad, kylig,andelös tillvaro.
Gå därför gärna och se utställningen på Historiska Museet.
Den varar ända till november 2009 och kan ge dej nya tankar !
önskar Sabina efter Stockholmsbesöket.
PS.
MARIA I DAG
Det måste bli en fortsättning! Jungfru Maria, Guds Moder, hör inte bara till medeltiden. Hon är levande och närvarande i dag i vårt land, inte bara i katolska kyrkan. utan också i svenska kyrkan. Vi borde därför också få se en utställning av de moderna mariaskulpturer som under de senaste decennierna skapats . Bland skulptörerna kan nämnas Eva Spångberg, Maria Starck, Lena Lervik , Gunilla Ståhle och många fler. För att inte tala om ikonerna av Maria, som finns i nästan varje nybyggd kyrka i vårt land. Kanske Moderna Muséet vill ta sig an den angelägna uppgiften?
DS
I mitt hjärta där Jungfrun bor inställer sig en viss tveksamhet att se den kritiserade utställningen.. Men jag strävar uppför Narvavägen från Djurgårdsbron ( tog naturligtvis fel buss) och klamrar mig uppför de långa stentrapporna mot det ärevördiga museét.
Och jag är tacksam. Den andakt dessa Mariaskulpturer utstrålar kan man inte värja sig mot. De är tunga av böner, som fastnat i det avskalade guldet på deras fotsida klänninggar. I Mariornas famnar spretar lyckliga Jesusbarn,vars fem små fingrar och tår man kan räkna, små fötter som vätts av tårar för längesedan.
Det är känslornas historia vi möter i skulpturer som plockats fram ur historiens arkiv. En gång omgavs de av skön liturgi under kyrkovalven. En gång smyckades de av blommor och ljus. Ack, inte ett endaste ljus, inte ett blomblad faller på någon pelare där de sitter förstummade i museisalen .
"Vad betyder Maria för dig"? Den frågan tycks ha varit utgångspunkten för idén om att visa så många olika typer av Mariaskulpturer från medeltiden i dag.
Det var en bra fråga och den har fått skiftande svar. Kritiken som har drabbat utställningen beror på svaren. Men jag har velat lyssna. Även om jag reagerar på Svea Svelands cyniska påstående att Marias graviditet " är världshistoriens första nedtecknade berättelse om en våldtäkt" så kan jag förstå att historien om Ängelns Bebådelse måste te sig svårsmält om man lever miltals borta från allt vad bibel och tro heter.
Men så ser jag hur det droppar från den stora liljan på väggen bakom statyerna,droppar som tårar.Och jag undrar vad det betyder, tills jag kommer närmare och upptäcker att just där har man placerat målningar och skulpturgrupper av det motiv som kallas Piéta, Maria med den döde Kristus nyss nedtagen från korset i sitt knä. När jag förstår sammanhanget, inser jag att vilka tvivel som än framställs av de tillfrågade kvinnorna inför frågan Vad betyder Maria för dig, så finns här trots allt en djup förståelse av den Maria som är alla kvinnors Maria. Hon som gladde sig över sitt barn och hon som sörjde sin son. Hon som kallas Barmhärtighetens moder.
Även de kvinnor som inte tyckte sig kunna ge något svar om vad Maria betyder, svarade vid eftertanke med att rada upp flera attribut som de kunde förknippa med Mariagestalten: moderlighet, trygghet, värme, medkänsla.
Förunderligt att möta så många varma känslor inför en kvinna, som för de flesta måste ha känts väldigt främmande i det dagliga livet. Och ändå! Mötet med Maria blir utgångspunkt för ett nytt tänkande, kanske nya banor, kanske en djupare insikt om kvinnlig värdighet, om kvinnans roll som människa i en yrkesinriktad, kylig,andelös tillvaro.
Gå därför gärna och se utställningen på Historiska Museet.
Den varar ända till november 2009 och kan ge dej nya tankar !
önskar Sabina efter Stockholmsbesöket.
PS.
MARIA I DAG
Det måste bli en fortsättning! Jungfru Maria, Guds Moder, hör inte bara till medeltiden. Hon är levande och närvarande i dag i vårt land, inte bara i katolska kyrkan. utan också i svenska kyrkan. Vi borde därför också få se en utställning av de moderna mariaskulpturer som under de senaste decennierna skapats . Bland skulptörerna kan nämnas Eva Spångberg, Maria Starck, Lena Lervik , Gunilla Ståhle och många fler. För att inte tala om ikonerna av Maria, som finns i nästan varje nybyggd kyrka i vårt land. Kanske Moderna Muséet vill ta sig an den angelägna uppgiften?
DS
torsdag 12 februari 2009
Lidandets läxa
Efter det spektakulära skådespelet vid Henrik den åttondes hov i England har vi närmat oss slutet i TV serien TUDOR. Aldrig hade väl den snärtiga och förföriska hovdamen Anne Boleyn anat att de korta åren vid kung Henriks sida (1533-1536) skulle sluta så dramatiskt. Jag måste erkänna att vi med viss munterhet hade sett fram mot "avrättningen", vilken aviserats redan i föregående avsnitt.
Vi blev överraskade av att möta en förändrad bild av den dansande "skökan", som drottning Katarinas dotter Maria fräckt kallade Anne Boleyn. Vare sig denna förändring är historiskt belagd eller ej väckte den tankar.
Anne är fängslad .Hon är förrådd av sina tärnor och kavaljerer.I fängelset har hon nya tjänstekvinnor, kvinnliga fångvaktare. Hon har börjat be. Hon vill bikta sig innan bilan faller. Hon bekänner sin oskuld men också högfärd och svartsjuka. Det spefulla och självsäkra draget i hennes ansikte har försvunnit. Hon tycks avskalad, ångerfull och beredd att dö.
Hon förbereder sig mentalt för denna död men sätts gång på gång på prov. Avrättningen blir uppskjuten. Först några timmar, sedan ett helt dygn. Då släpper spänningen och Anne gråter.
Modigt hejdar hon sin emellertid gråt och återfinner det lugn hon tillkämpat sig.
Vad man ser här är att någonting har hänt med den sorglösa och intrigerande hovdamen, som blev drottning. Hon har mognat. Dödsdomen har tvingat henne att se sig själv som hon är. Den har fått henne att falla på knä och att överlämna hela sitt syndfulla jag till den Gud hon inte tidigare känt eller brytt sig om.
Jag bryr mig inte om det historiskt trovärdiga eller icke i detta avsnitt. Bilden av den dödsdömda har en realitet som genom historien har likheter med de många som dött martyrdöden antingen i Gulag eller Auschwitz. Den tyske prästen Bonhoeffers brev vittnar om detta. Den judiska filosofen och karmelitnunnan Edith Steins sista ord i klostret vittnar om det. Breven från Sibirien av fängslade ortodoxa biskopar och präster talar om det.
Martyrhistorien har alltifrån Ignatius av Antiochia på 100-talet till den kinesiske kardinalen Kung på 1900-talet vittnar om lidandets läxa; inför faran växer modet och ödmjukheten.
Så tänker denna disiga vintermorgon
på 2000-talet
Sabina
Vi blev överraskade av att möta en förändrad bild av den dansande "skökan", som drottning Katarinas dotter Maria fräckt kallade Anne Boleyn. Vare sig denna förändring är historiskt belagd eller ej väckte den tankar.
Anne är fängslad .Hon är förrådd av sina tärnor och kavaljerer.I fängelset har hon nya tjänstekvinnor, kvinnliga fångvaktare. Hon har börjat be. Hon vill bikta sig innan bilan faller. Hon bekänner sin oskuld men också högfärd och svartsjuka. Det spefulla och självsäkra draget i hennes ansikte har försvunnit. Hon tycks avskalad, ångerfull och beredd att dö.
Hon förbereder sig mentalt för denna död men sätts gång på gång på prov. Avrättningen blir uppskjuten. Först några timmar, sedan ett helt dygn. Då släpper spänningen och Anne gråter.
Modigt hejdar hon sin emellertid gråt och återfinner det lugn hon tillkämpat sig.
Vad man ser här är att någonting har hänt med den sorglösa och intrigerande hovdamen, som blev drottning. Hon har mognat. Dödsdomen har tvingat henne att se sig själv som hon är. Den har fått henne att falla på knä och att överlämna hela sitt syndfulla jag till den Gud hon inte tidigare känt eller brytt sig om.
Jag bryr mig inte om det historiskt trovärdiga eller icke i detta avsnitt. Bilden av den dödsdömda har en realitet som genom historien har likheter med de många som dött martyrdöden antingen i Gulag eller Auschwitz. Den tyske prästen Bonhoeffers brev vittnar om detta. Den judiska filosofen och karmelitnunnan Edith Steins sista ord i klostret vittnar om det. Breven från Sibirien av fängslade ortodoxa biskopar och präster talar om det.
Martyrhistorien har alltifrån Ignatius av Antiochia på 100-talet till den kinesiske kardinalen Kung på 1900-talet vittnar om lidandets läxa; inför faran växer modet och ödmjukheten.
Så tänker denna disiga vintermorgon
på 2000-talet
Sabina
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
