Mörk historia

Idag kommer man ihåg den olycksaliga Molotov-Ribbentrop pakten, då två skurkar delade på Europas länder.Halva Europa gick till Ryssland. 

För Estland, Lettland och Litauen följde år av terror,deportationer och förtryck.
För Öst Tyskland,Ukraina, Tjeckoslovakien blev den kommunistiska dominansen en katastrofal förlust av både personlig och officiell frihet.

Under några år reste jag runt i Europa och samlade vittnesmål och berättelser om dessa mörka decennier. Det var "Martyrernas tid"

En av dem som diktat om den var Anna Achmatova, som skrev:

Av Anna Achmatova

Under Jezjov-regimens värsta år stod jag sjutton månader i fängelseköer i Leningrad.

En gång hände det att någon i kön ”kände igen” mig .Då vaknade kvinnan som stod bakom mig  upp ur den  dvala vi alla befann oss i – hon hade förstås aldrig hört mitt namn – och hennes blå läppar pressade fram en viskning (där talade vi alla viskande): - Och detta, kan ni beskriva detta?

Jag sade: - Det kan jag.

Då gled något som liknade ett leende över det som en gång varit hennes ansikte.

 April 1947

Leningrad

Idag skrev Birgitta Ohlsson i GP en debattartikel och uppmanade Sverige att inte glömma offren för kommunismens brott mot mänskligheten.

Jag läste många böcker. Det finns mycket dokumenterat men hur många läser just dessa böcker?

Att vårt grannland Estland utsattes för så mycket lidande förblev tyst. Men allt blev levande för mig när jag första gången kom till Estland.

Jag reste över "Frihetens hav" med en båt som var tung av återvändande ester, som en gång flytt i små rankiga båtar från Estland till Sverige.

Nu väntade deras släkt och vänner efter alla tysta år på kajen med landets nationalblomma blåklinten i händerna. Gripande möten.

Estland var fritt.-Vi var på väg till Marianmaa ! På medeltiden kallades Estland Marias land och många från Sverige vallfärdade dit,bland annat från Vadstena kloster för att grunda ett birgittakloster i Pirita.Klosterkyrkan är det första man ser när båten nalkas Tallinn. Den stora kyrkfasaden är genomborrad av ryska kulor!. Det var midsommar 1989 och landet var fyllt av frihetens glädje. Återigen kunde körerna samlas i sina vackra folkdräkter och sjunga de förbjudna älskade sångerna.

Bakom dem låg svåra minnen:

Sovjets ockupation av Estland som inleddes sommaren 1940 var väl förberedd. Redan på 1930- talet fanns listor av personer som skulle likvideras. Avsikten var att snabbt utplåna landets kulturella, humanitära och politiska elit och på så sätt sprida skräck i en omfattning som hindrade något motstånd att uppstå.

I skriften ”RÖD TERROR Den sovjetiska ockupationsmaktens  förtryck av Estland av Mart Laar, ”(,Grenader),  åskådliggör porträtt och fotografier de första månadernas terror  av Estlands president Konstantin Päts och överbefälhavare general Johan Laidoner, vilka med sina familjer redan i juli 1940. deporterades. Båda dog efter mer än ett decennium av umbäranden och sjukdom fjärran från Estland.

Mördandet fortsatte. Under första ockupationsåret arresterades 8000 personer, varav 1.950 avrättades i Estland. Porträtten av några höga estniska militärer talar om intelligens, säkerhet och makt. Detta var målet för kommunisterna: att utplåna intelligensen, krossa säkerheten, förinta makten. Alltfler ester mötte döden vid sommarstugeområdet utanför Pirita eller på borggården vid Kuressaare slott.

Den 14 juni firas numera som en minnes och sorgedag i Estland. Då inleddes nämligen deportationen till Sibirien av tiotusentals människor enligt listor som gjorts upp i förväg.

Mart Laar skriver ” kvinnor och dödssjuka gamlingar i fullpackade godsvagnar avsedda för djurtransporter Verkställandet av deportationen eller tvångsevakueringen som var den officiella benämningen, inleddes natten mellan  fredag den 13 och lördag den 14 juni. Intet ont anande familjer som lagt sig på kvällen väcktes, varefter en förordning lästes upp för dem i vilken de förklarades arresterade eller dömda till förvisning från hemlandet utan rättslig prövning..

Deporterarna uppvisade osedvanlig grymhet och pressade även in gravida kvinnor och dödssjuka gamlingar i fullpackade godsvagnar avsedda för djurtransporter.”

Kan vi föreställa oss skräcken, paniken, fasan som så många helt oskyldiga familjer upplevde denna natt? De gick okända och sorgliga öden till mötes. Många dog redan under färden. Andra dog i fånglägren. Inte många överlevde.

Ett vittnesbörd finns bevarat; en dagbok skriven av en tioårig pojke, Rein Vaares. Han tecknade och skrev dag för dag hur det var att sitta inklämd i den skakiga illaluktande godsvagnen,. Hans far var skolmästare och dog i fånglägret Isaroskino  av svält. Den begåvade pojkens vidare öde är tragiskt. Efter några år fick han och systern återvända till Estland och bodde hos släktingar. Han gick i skola men arresterades igen och skickades till Sibirien.

Då blev han knäckt och dog bitter och alkoholiserad 1984. I dag utgör dock hans dagbok från deportationen ett viktigt dokument, som blivit utgivet i Estland efter befrielsen

V i får inte glömma. Det kan hända igen.

Sabina

Hela världen i Färdtjänsten

Det var vinter och jag hade bråttom. Det är aldrig bra att skynda, skynda när man ska parkera bilen. Jag trampade på gasen och körde rakt in i staketet.  Jag skulle ju bromsat ...Sen satt bilen fast,ville varken fram eller bak,  busen rullade in och jag sprang, lämnade min lilla Polo, hoppade på bussen, messade till Mi om eländet och försjönk i medhavd bok.

Att denna händelse skulle markera en ny epok i mitt liv anade jag inte.
Det var inte som när jag voltade på E4. Jag steg ur den oppochnervända bilen och trodde att bara man vänder den rätt kan jag fortsätta med den.

Så blev det inte - men jag fortsatte att köra bil i alla fall, fast vännerna sa: "Kör du fortfarande bil?"

Varför skulle jag inte? Mitt körkort varade till 2015. Och jag är född 1924. Vägverket litade på mig.

Efteråt har jag förstått att det fanns en gudomlig ledning i händelsen. Eftersom jag styvnackat fortsatte att köra bil,fastän många ansåg att jag inte borde, så ordnades allt på bästa sätt - from Heaven. En mild tillrättavisning, en viskning i mitt inre, att nu måste jag ju acceptera min ålder - well I am not so young any more...

Med denna långa inledning vill jag börja berätta om det nya äventyr som väntade: FÄRDTJÄNSTEN!

Nu tog Mi tag i det hela. Och efter diverse papper, utfrågningar, besök av kontrollanter, broschyrer med mera stod den första färdtjänstbilen utanför grinden.

En rad livsöden har kantat min färdtjänstväg. Från serben vars  morfar blev skjuten av en kroat till ryssen som kunnigt diskuterade Dostojevskij med mig under en färd genom Stockholms kilometerlånga tunnlar.

Ibland blir jag hämtad vid Sankt Franciskus katolska kyrka. Första gången den röda bilen körde fram var den dag då påve Benedikt hade annonserat sin avgång och det första chauffören frågade, när han öppnade bildörren: "Nå, vad säger du? Vad tyckte du om påven?"
Jag blev häpen och glad och  jag berättade att jag beundrade honom och att  jag läst och översatt  många texter av påve Benedikt, XVI, medan chauffören rattade åt Ölmstad till.

Sen var det han från Serbien. Jag trodde han var kroat(de liknar ju ofta varann) så jag frågade om han varit på nån kroatisk Mässa men fick ett sammanbitet Nej, han gillade inte kroater för hans morfar hade blivit skjuten av en kroat.
Mina minnen från Kroatien manade mig till varsamhet och vi fortsatte i tystnad.

En annan gång när jag skulle betala hamnade en liten Mariamedaljong bland småslantarna och han lämnade kvickt tillbaka den.
"Nej, sa jag, du får den. Det är en Mariamedaljong.  Den ska skydda dig. Jungfru Maria. Känner du henne?"
Chauffören teg en stund och sa sen långsamt med ett svagt leende: Santa Maria, ja...
Sedan  var det nästan som om Maria  hade satt sig i baksätet och åkt hela vägen hem till Ölmstad.

Jag brukar ibland fråga:Varifrån kommer du - ursprungligen...
Den här gången svarade  en chaufför, att han kom från Iran, och jag fick veta att Sverige var ett bra land men att han nog saknade sitt  hemland, för "ens fosterland är ju som en mor, och det är alltid svårt att överge sin egen mor.."

Jag bad honom säga  nånting  på sitt språk och han läste då upp någonting  på persiska, halvsjungande, det var mycket vackert 
"Det var en dikt?
"Ja, sa han, det var Omar -al-Chaijam. Han var inte bara diktare. Han var filosof, astronom och matematiker också...
Urgammal orientalisk kultur rasade in i den lilla Stockholmstaxin medan rött och grönt växlade. Det var som en dröm.

Den här chauffören kom säkert långtifrån, tänkte jag men tvekade innan jag frågade: Är du mongol?
Han skrattade: Jag är tatar. Min morfar var partisan i Tjeckien i flera år under kriget. Mormor väntade på honom men han kom tillbaka.
Oj, sa jag, är du tatar!
Jag kunde inte låta bli att berätta för honom att det finns litet ryskt blod i vår släkt efter en rysk soldat som var fånge i Kalmar under Karl XII:s krig och gifte sig med en svensk flicka.
Sen blev det litteratur förstås. Resan gick från Ekerö till Täby, så vi hann med både Dostojevskij och Anna Achmatova.
Hela tiden tyckte jag att dånet från tatarernas hästhjordar ljöd omkring bilen och att dammet från hovarna revs upp framför oss. 

Hela världen sitter i Färdtjänstens bilar!

Sabina

Resa med innehåll

"Det är tid för en resa
en resa till ett annat land.."
så börjar Bo Setterlind en dikt, som jag fäste mig vid. Den resa han åsyftar är den sista resan, den som går över "mörka vatten", en resa alla skall göra en gång i livet.
För min del tror jag inte på de mörka vattnen, jag föreställer mig ljus som flödar över det okända vattnet...

Men nu har jag i alla fall gjort en helt vanlig jordisk resa. Med Buss 4 You, med Stockholms Färdtjänst och med Swebuss. Inte så många dagar men desto mer fyllda av intressanta kontakter, ovanliga möten och en innehållsrik reträtt om "Maria della Strada, Jungfru Maria av Vägen". En målning i jesuiternas moderkyrka i Rom, mycket älskad av Sankt Ignatius av Loyola. 
Med pater Klaus Dietz,SJ, själv jesuit, fick jag på Marielund i Ekerö, vandra med Maria under pater Klaus ledning  tillsammans med ett 20-tal medvandrare och med den vackra målningen framför våra ögon.

 Jungfru Maria  hade många vägar att gå i sitt liv och dessa fick vi lära känna genom berättelserna i Lukas,Matteus och Johannes evangelier. Det gav oss nya aspekter på Guds Moders levnad.

Vilka vägar har vi gått?

Den helige Ignatius mötte sin Maria i Monserrat, en berömd vallfartsort i Spanien. Han kom dit efter en lång konvalesens i sitt hem på slottet Loyola efter att ha blivit skadad i en strid mot fransmännen.
Under sjukdomstiden läste han de enda böcker som fanns- böcker om helgon. Långsamt började de influera hans liv. I stället för långtråkighet fylldes hans tankar av helgonens märkliga och underbara öden.
 En förvandling började ske hos den unge krigaren. 
Därför begav han sig ut på  en ny livsväg .Han sökte något att leva för som var bättre än att strida med svärdet i handen.

Han fann det hos Maria, när han kom till den berömda vallfartsorten Montserrat. Här böjde han knä inför den mäktiga Svarta madonnan och började  utveckla den spiritualitet som skulle fullkomnas  inom honom när han kom till nästa etapp: Manresa.

I dag är Ignatius och jesuiterna mest kända för de Andliga Övningarna. Det var i Manresa de blev till. Som ett rannsakande av hans livs mål och innehåll, ett ärligt sökande efter en grund att stå på, en tro att hålla sig till.

Vilka vägar gick Ignatius sedan?
Vilka vägar har vi gått?

Med dessa frågor utvecklades våra meditationstimmar med pater Klaus till ett inre sökande av vägar tillsammans med Maria della Strada som vägledare.

Sabina

Livet och döden

" Furan har fallit", skrev dotter Gunlög om sin far, Gunnar Fur.
När vi samlades kring denna fura blev det som en ståtlig skog, en skön örtagård, en doft från himlen. 

Jag tänkte på en diktares ord. "Döden är bara överlöparen som visar oss vägen". Vi är alla kallade att vandra livets väg. Somliga av oss kan genom våra liv visa vägen för andra. Och när vi är borta finns vägmärkena kvar. Då har Döden varit "överlöparen som visat  oss vägen"

Så blir det ofta vid en begravning. Det är en märklig samling människor som kommer till en gemenskap omkring en bortgången. Alla har en relation till honom. Somliga från barndomen. Andra från vuxenlivet, åter andra från kortare möten.
Men han har gjort intryck på dem alla, tillräckligt intryck för att få oss att vilja var med om detta sista farväl.

Nu samlades vi kring en fallen fura och omkring växte skogens träd.
En bild trädde fram, bilden av en människa som inte bara varit god. 
En människa som tagit sin uppgift att vara människa på djupaste allvar. Han hade hämtat kraft från den Allsmäktige. Lagt sitt liv i Hans händer och tryggt gått ut i människornas vimmel.
Där hade han lyssnat och  gjort som Dag Hammarskjöld:
Vägen
du skall följa den
Lyckan
du skall glömma den
Kalken
du skall tömma den
Smärtan 
du skall dölja den
Svaret
du skall lära det
Slutet
du skall bära det.

Vittnesmålen blev många. Saknaden var stor. Församlingens råd 
prisade hans trofasthet. Bönegruppen hans känslighet. Sjukkamraten i sängen bredvid hans närhet.Främlingen hans öppenhet. Dottern hans stränghet och hans kärlek, hans humor och skojfriskhet. Stockholmaren hans blomsterglädje och villighet att  rensa ogräs.
Ja, vad allt kan en människas liv inte innehålla! Men all denna aktivitet- telefonsamtalen, mötena, stilla stunderna, kom från den djupa källan:
"Här en källa rinner. Säll den henne finner. Hon är djup och klar, Dold men uppenbar" 

Eller kanske från den där stilla stunden som hans hustru Ulla så fyndigt beskrivit i dikten:

In the early,early morning
When my senses are free
Free from the noise around me
The stillness can be
Filled with an inspiration
From spirit within
I listen and take my notes
Before the day begins

In the early,early morning
Some flashes of light
Suddenly are around me
And hope is in sight
Thoughts I never expected
Come fresh to my mind
I try to catch the glimpses
Of the vision that I find

In the early,early morning
Before any noise
What a wondrous gift it can be
Discerning that voice
Sometimes it is consoling
Gives great comfort to me
In the early ,early morning
When my senses are free.


Sabina

BIRGITTAFEST

Den 23 juli är ett datum med särskild glans. Då vill jag alltid dra till Vadstena. En gång gjorde jag det till fots som pilgrim från Jönköping .I går kom jag med Saab och landade bland glassätande turister och förväntansfulla katoliker.
Vi var där för att fira den heliga Birgitta, "en härold med sanningens röst", en av kvinnorna som valts till Europas skyddshelgon. Vi firar hennes "himmelska födelsedag", d.v.s. den dag då hon efter sjuttio intensiva år av kamp och bot och förkunnelse äntligen andades ut sin sista suck, vilande på en träskiva( för att dö på trä som Kristus) i sitt  hus vid Piazza Farnese  i Rom den 23 juli 1373.
Vi firar alltså döden. Vi fruktar den inte. Vi hälsar den välkommen som den helige Franciskus när han ropade:Välkommen Syster Död,  liggande på marken vid Porciuncula i Italien, den 3 oktober 1246.

Så  här sjöng vi; när vi vandrade in under de sköna valven i Blåkyrkan, den kyrka vars utformning Birgitta själv varit med om att planera från Rom:


Det kommer en skara från Svenskarnas land
till graven i Vadstena kyrka.
Birgitta, ditt minne skall giva oss kraft
att kämpa oss fram genom tidernas natt
till Kristus vår himmelske brudgum.

Nu finns det två Birgittakyrkor i Vadstena. Den ena som invigdes 1492, ett år efter Birgittas kanonisering i Rom. Den andra invigd i vid 600-årsjubiléet 1973, en dag jag minns, eftersom Skrinet med Birgittas och andra helgons reliker bars genom gatorna i den lilla staden och folk föll faktiskt på knä när det passerade! Precis som i katolska länder.

Men  igår  var det en vanlig festdag med mycket folk, präster och nunnor, svenkskyrkliga och SSBare och vi gick i varandras kyrkor och var en enda kristenhet.

Det är tack vare Societas Sanctae Birgitae som denna dag har blivit en så stor festdag. Denna rörelse som en gång initierades av ärkebiskopen Nathan Söderblom,Mary och Eric von Rosen med flera på 1920-talet har sitt årliga generalkapitel 19-15 juli varje år i Vadstena. De dominerade stadsbilden förut med sina grå"ordensdräkter", som nu nästan helt försvunnit.Men de skapade en tradition och - precis som Livets Ord- blev de från att ha varit misstänkta, förtalade har de blivit uppskattade och godkända. Deras medlemmar utgör i dag en liten levande cell i den alltmer sekulariserade Svenska kyrkan.

Ett intressant inslag varje år är det traditionella högtidstalet i Blåkyrkan vid Sext av någon Birgittaforskare. I år var docent Sara  Risberg inbjuden att tala om "Vadstenamunken Peder Månssons tid i Rom"

Det blev ett roligt föredrag som utgick från de brev Peder Månsson skrivit hem till klostret i Vadstena - på latin, översatta av latindocenten Sara.
Peder Månsson skickades i början på 1500-talet av Vadstena kloster till Rom för att reda upp förhållanden kring Birgittahuset vid Piazza Farnese.
Det blev mint sagt krångligt och för att få ordning på eländet slutade det med en rättegång, vilket försäkrade Birgittas hus( en gåva av en rik dam till Birgitta) till klostret för all framtid. I dag kan vi bo där, det är både Moderkloster för den svenska grenen av Frälsarens orden och ett stort gästhus.
Peder Månsson var dessutom författare, en av medeltidens mest produktiva svenska författare, berättare SSB:s Confessor Bo Brander.

När vi kom hem fick jag ett historiskt guldkorn ur Åke Ohlmarks Svenska historia. Han citerar där den siste katolske nuntien i Sverige,Antonio Possevino, som besökte Vadstena kloster inför hotet av reformationen.Han kallade det:"denna blomstrande och tillslutna örtagård i kätteriets vildmark."

Ja, sannerligen är det fortfarande en blomstrande örtagård om än inte så tillsluten- men dock fortfarande i "kätteriets vildmark"

 Den extatiska Birgitta i Blåkyrkan var smyckad med rosor i går

Sabina 

Sommarkväll

För tio år sen joggade jag här.
För fem år sen saktade jag farten
I kväll har jag gått med stavar. Mi lockade mig med Faxe. Katterna kom vandrande efter oss. Det blev skön kväll.

En jobbig dag.
Vid lunch fick jag för mig att baka English cross buns!
Och jag gjorde det.
Men det var längesedan. Mycket jobbigare än jag mindes. Kanske var jag yngre då.
Nu tog det mig fram till middagen klockan sex.

Så den där korta stavpromenaden var välbehövlig. Svalkande, Ansträngande. Uppmuntrande.

Mi har plockat blommor i dag och arrangerat vackra buketter för köksbordet och mitt andaktsbord.

Om jag kunde instagramma skulle mina läsare(är det fler än 4?) få se. Jag  kan bara beskriva skönheten i silvervasen: en rund skär 
ros,blåklockor,timjan,hundloka,smörblomma,dallergräs etc..

Jag skyndar mig nu upp till mitt andaktsrum och läser Vesper.
Även om kvällen är tidig och himlen är ljus.

Det är ju sommar.

Sabina
.

Sommarnöjen

Att sitta i solen och låtsas bli solbränd. Det är strax efter två och solen lyser starkt över rabatter med Akvileja, stormhatt och Tagetes. Pionernas doft är ännu stark. De lutar sig mot grinden och fröjdar de förbipasserande.
 Vid den nyrensade grusgången lyser en vit rosenbuske med stora kronor och i pappas runda rabatt trängs många röda rosor trots att vi försummat rensningen.
Detta är sommar!

Att ta stavarna och en sax i fickan och gå längs vägen mot ängen där lupinerna blånar i det höga gräset är lycka! Jag klipper en stor bukett,tar med en Jungfru Marie kyrkogångsljus från vägkanten och samlar dem i en gamla tennvasen på bänken framför huset.Det är sommar!

I går fick vi reda på att ett par sommartorpare hade gett vår väg ett nytt namn.
De hade fått reda på att i vårt hus bodde en gosse som hette Johannes.
Vägen heter nu:Johannesvägen.

I går var det en liten marknad vid Klockargården. 

Hembygdsföreningen hade ordnat och inbjudit lokala hantverkare att ställa upp.
Vi räknas också som lokala hantverkare, fast vårt hantverk kommer långtifrån: i Mymensingh, Bangladesh  broderar och syr kvinnor som är fattiga och ofta handikappade. Deras väskor och dukar är så himmelskt vackra.

Nästa gång vi ställer ut är den 5 oktober. på "Mymensinghdagen"

Att komma till Klockargården betyder alltid glada möten med byarnas folk och sommartorpare. 

"Att byta ett ord eller två
gjorde det lätt att gå
Alla människors möten
borde vara så"
skrev Hjalmar Gullberg i en minnesgod dikt, senast citerad av Josef Rydén i en krönika i Jönköpings Posten.

Sommarläsningen varierar: Nyss har jag avslutat Karin Hartmans fina biografi över diktaren Majken Johansson. En av hennes dikter fastnade i mitt huvud, så jag måste dela den med mig:

Det är sommarkjol
i min själ.

Det är sommarsol
i min själ

 Jesus fann mig
Hans kärlek vann mig

vintern svunnit - det är sommar
i min själ


Sabina