Det är årets sista dag. Nåja, de som är kyrkliga vet att det inte är nyårsafton 2009 utan det liturgiska ,kyrkoårets, sista dag.
I svenska kyrkan kallas den Domssöndagen. Och jag har starka minnen av mullrande orgeltoner, dystra predikningar och Dies Irae stämningen .
I katolska kyrkan är det en jubeldag. Kristus Konungens dag. Och i Sankt Franciskus kyrka upptäckte jag en kungakrona på Tabernaklet. Men pater Raphael ville använda kronan för att förklara något om Kristi kunganamn för barnen , eftersom det var s.k. familjemässa i samband med den månatliga undervisningen. Han frågade: Vem brukar ha en krona på huvudet? GUD! ropade en entusistisk liten grabb i skaran.
Pater Raphael såg både förbryllad och road ut men avstod från att förklara Guds osynlighet, när han fick ett rätt svar från ett annat barn. Hans korta predikoillustration kom att också omfatta den andra kronan, som Jesus fick bära, törnekronan. Kanske barnen minns i sina drömmar hur glansen från den gyllene kronan på Tabernaklet mattas av och förändras till den smärtorika törnekronan? I så fall har de kanhända förstått Jesu totala liv och budskap.En och annan vuxen gjorde det säkert.
Det är ju så att predikningar för barn har lätt att bli begripna av vuxna.
Texterna sm vi läser under november och fram till Första Advent, pekar dock hela tiden mot evigheten.Redan i Allhelgonahelgen hade våra blickar riktats mot både död och evighet. Detta perspektiv kan ingen människa undgå. Tyvärr rusar livet snabbt förbi utan att de flesta ägnar just slutet en tanke.
Filmmakare gör det. Nu drabbas biograferna av en rad apokalyptiska filmer, som i förfärliga svep beskriver jordens undergång. Det tycks vara inne att förfäras så som man upplevde det på medeltiden, när pesten drog genom Europa.
I dag har vi svininfluensan som en pest. Den skapar oro och framtidsfuktan.I Stig Claessons miljonböcker om tidskriften Millenium och dess grundare Mikael Blomkvist och den märkliga hackern Lisbeth Salander skildras vidrigheter som hör underjorden till. Det är dagens apokalyps i finansvärlden, som nu går segrande över kontinenterna.
En man som läst den första delen var full av avsky. När han efteråt började läsa Harry Martinssons Vägen till Klockrike utbrast han: "Det var som att komma från helvetet till himmelriket."
Så är det med den äkta litteraturen. Den har smak av himmelrike.
Även om Hertha Müller,årets litteraturpristagare inte har vackra saker att berätta, utan snarast vemodigt sorgliga från sina år i Rumänien, är skönheten i hennes böcker himmelsk jämfört med Stig Claessons avskyvärda skildringar.
Om himmelriket kan "Prästårets präst", le Curé d'Ars, Jean-Marie Vaptiste Vianney, berätta:
" Varje dag börjar evigheten igen.
Vi går som en vind... Det går fort, allt rusar iväg.
För att komma till himlen krävs ett rent hjärta, förakt för världen och kärlek till Gud.
En dag kommer, när vi ska finna att vi överhuvudtaget inte gjort något för att komma till himlen,.
Man måste arbeta i världen. Man måste strida. Man kommer att ha tid att vila sig i evigheten"
Sabina
söndag 22 november 2009
söndag 15 november 2009
Kvinnohistoria
I dag är det kvinnornas dag!De som fanns före oss och som visade en väg. Något för feministerna att fundera över. Jag har en känsla av att deras perspektiv är alltför kort. Det slutar vid Alva Myrdal, eventuellt Ellen Key. men det långa perspektiv, det som är laddat med vishet och kunskap och som kan höja blicken ovanför vardag och nutid, det som hör "evigheten till", detta perspektiv skulle behövas bland feministernas skara.
Därför låt mig presentera dagens helgon, de som skrivit "kvinnohistoria"!
Den heliga Margareta av Skottland
Den heliga Gertrud av Helfta.
Bli inte förskräckt om du hör att Margareta, en ungersk prinsessa föddes 1064. Hennes far var Englands kung landsförvisad av den danske kungen Knut. Hon föddes alltså som ett flyktingbarn, om än kungligt! Elva år gammal fick familjen återvända till England men det dröjde bara några år innan ett nytt krig med danskarna skingrade familjen . Margareta flydde till Skottland.Hon var då 20 år, mötte och förälskade sig i den skotske kungen Malcolm III.
Vad är då hennes historia?
Hon var bildad, läste latin flytande, kom med ett välförsett bibliotek till det vilda Skottland. Maken däremot var visserligen en skicklig kung men analfabet. Han brukade ödmjukt kyssa hustruns andaktsböcker som han själv inte kunde läsa. Ett vackert tecken på den goda relationen mellan makarna.
Drottning Margareta hade många talanger. Hon undanröjde kvardröjande hedniska bruk och såg till att folket fick
undervisning i kristendom. Hon skapade ett berömt kloster,Dunfermline, som blev ett andligt centrum.
Att hon samtidigt såg de fattigas behov var naturligtvis ett plus.
Men viktigast för hennes eftermäle blev,att hon födde åtta barn och fostrade dem till goda kristna!
Under många sekler vördades hon främst som den goda modern, "ett föredöme för alla mödrar".
Att vara en god mor är inget för de moderna kvinnor, som främst ser jämnställdhet som viktigast av allt.
Men för de kvinnor i Sverige som väljer att med stora försakelser, vara "goda mödrar" och stanna hemma de många småbarnsåren, är den heliga Margareta av Skottland ett stöd och en förebild!
Gertrud "den stora - det andliga livets profetissa "föddes tvåhundra år senare. Här möter vi ett annat öde, en säregen gestalt i den myllrande medeltida kvinnovärlden.
När historien om Gertrud berättas och man får veta att hon vid fem års ålder skickades till ett kvinnligt cistercienskloster,undrar man: Var barnen mognare förr? Fick de inte vara barn, när föräldrarna överlät uppfostran till nunnor i ett kloster?
Säkert fanns lek med i Gertrud liv. Jag tänker t.ex på Dalai Lama, som bara var fyra år, när han kom till det stora klostret i Lhasa. I filmen som skildrar denna tid i hans liv finns mycket lek omkring den unge "guden".
Men Gertrud var från början ett fromt barn och fann sig väl i klostermiljön. Och det vet vi också i dag- bland annat genom Hjalmar Sundéns forskning, att små barn kan få ta emot mycket märkliga andliga upplevelser.
I Klostret Helfta mötte hon dessutom två djupt andliga kvinnor, Gertrud av Hackeborn och hennes syster Mathilde.De inspirerade den lilla, så att hon mycket snart , ja så fort det var möjligt, valde att bli vigd till nunna i det som sedan femårsåldern varit hennes älskade hem.
Hennes bestämmelse var att ta emot ett särskilt kärleksbudskap från himlen, ett budskap, som genom seklerna spritts över hela den kristna världen:
Andakten till Jesu Heliga Hjärta.
Hon var bara tjugofem år när hon första gången hade den vision, som hon tolkade som ett möte med den djupa kärlek Kristus ville ge till mänskligheten. Hon tyckte sig se hur Jesus visade sitt hjärta för henne.
Otaliga är de bilder, av både konstnärer och andra mindre konstnärligt beghåvade, som försökt framställa denna vision.
Det är natuligtvis helt omöjligt. Det handlade ju mera om en upplevelse av mystisk kärlek och förening med Gud. Inte går det att tolka i en åskådlig bild. Ändå sprids dessa framställningar- och älskas säkert, av många.
I söndags när det var basar i Sankt Franciskus kom en ung kvinna från Kamerun, som varje söndag är i Mässan. Hon bar på en påse som hon kramade ivrigt. Så öppnade hon den: "Se, vad jag har fått. Äntligen, den bild jag längtade efter. Jag tillhör Jesu Hjärtasällskapet hemma i Kamerun," sa hon och stoppade lycklig ner sin tavla i påsen .
Ja, vad har Gertrud Den Stora att ge dagens kvinna? Kanske just detta: en öppenhet för den kärlek som Kristus vill ge , en kärlek som kan förvandla ett trött och svårt liv till ett liv genomstrålat av glädje och hopp. Just när det kan te sig som mörkast och svårast. Ty nog är det tungt och svårt för många kvinnor i dag.
Sabina
Hon var till skillnad från sin kunglige make, mycket bildad. läste latin, förde med sig ett välförsett bibliotek till det vilda Skottland. Som drottning engagerade hon sig på många plan i landet: hon såg till att hedniska kvarlevor utrotades och att folket fick undervisning i kristendomen, både barn och vuxna. Hon hade starkt socialt engagemang och värnade om de fattiga i landet. För stabilisering av den kristna tron grundade hon klostret Dunfermin
Vad blev då hennes eftermäle? Inte hennes tora lärdom och bildning.
nte hennes rejäla sociala insatser.
Nej att hon födde åtta barn och va en god mor för dem!
Under sekler vördades hon i Skottland som förebild för alla mödrar.
Tack drottning Margareta - detta är ett gott budskap för vår tid, när den goda modern, hon som stannar hemma när barnen är små, alltför pfta möts av förakt och utfrysning.
Drottning Margareta du behövs också som denna förebild.
Från äktenskapets horisont har jag en vacker detalj:Maken som inte kunde läsa eller skriva vördade sin hustru och brukade kyssa henns andaktsböcker, som han inte kunde läsa!
Enpaus för bilen ska till verkstaden i Isgårda och sen till besiktning. Jag återkommer.
Därför låt mig presentera dagens helgon, de som skrivit "kvinnohistoria"!
Den heliga Margareta av Skottland
Den heliga Gertrud av Helfta.
Bli inte förskräckt om du hör att Margareta, en ungersk prinsessa föddes 1064. Hennes far var Englands kung landsförvisad av den danske kungen Knut. Hon föddes alltså som ett flyktingbarn, om än kungligt! Elva år gammal fick familjen återvända till England men det dröjde bara några år innan ett nytt krig med danskarna skingrade familjen . Margareta flydde till Skottland.Hon var då 20 år, mötte och förälskade sig i den skotske kungen Malcolm III.
Vad är då hennes historia?
Hon var bildad, läste latin flytande, kom med ett välförsett bibliotek till det vilda Skottland. Maken däremot var visserligen en skicklig kung men analfabet. Han brukade ödmjukt kyssa hustruns andaktsböcker som han själv inte kunde läsa. Ett vackert tecken på den goda relationen mellan makarna.
Drottning Margareta hade många talanger. Hon undanröjde kvardröjande hedniska bruk och såg till att folket fick
undervisning i kristendom. Hon skapade ett berömt kloster,Dunfermline, som blev ett andligt centrum.
Att hon samtidigt såg de fattigas behov var naturligtvis ett plus.
Men viktigast för hennes eftermäle blev,att hon födde åtta barn och fostrade dem till goda kristna!
Under många sekler vördades hon främst som den goda modern, "ett föredöme för alla mödrar".
Att vara en god mor är inget för de moderna kvinnor, som främst ser jämnställdhet som viktigast av allt.
Men för de kvinnor i Sverige som väljer att med stora försakelser, vara "goda mödrar" och stanna hemma de många småbarnsåren, är den heliga Margareta av Skottland ett stöd och en förebild!
Gertrud "den stora - det andliga livets profetissa "föddes tvåhundra år senare. Här möter vi ett annat öde, en säregen gestalt i den myllrande medeltida kvinnovärlden.
När historien om Gertrud berättas och man får veta att hon vid fem års ålder skickades till ett kvinnligt cistercienskloster,undrar man: Var barnen mognare förr? Fick de inte vara barn, när föräldrarna överlät uppfostran till nunnor i ett kloster?
Säkert fanns lek med i Gertrud liv. Jag tänker t.ex på Dalai Lama, som bara var fyra år, när han kom till det stora klostret i Lhasa. I filmen som skildrar denna tid i hans liv finns mycket lek omkring den unge "guden".
Men Gertrud var från början ett fromt barn och fann sig väl i klostermiljön. Och det vet vi också i dag- bland annat genom Hjalmar Sundéns forskning, att små barn kan få ta emot mycket märkliga andliga upplevelser.
I Klostret Helfta mötte hon dessutom två djupt andliga kvinnor, Gertrud av Hackeborn och hennes syster Mathilde.De inspirerade den lilla, så att hon mycket snart , ja så fort det var möjligt, valde att bli vigd till nunna i det som sedan femårsåldern varit hennes älskade hem.
Hennes bestämmelse var att ta emot ett särskilt kärleksbudskap från himlen, ett budskap, som genom seklerna spritts över hela den kristna världen:
Andakten till Jesu Heliga Hjärta.
Hon var bara tjugofem år när hon första gången hade den vision, som hon tolkade som ett möte med den djupa kärlek Kristus ville ge till mänskligheten. Hon tyckte sig se hur Jesus visade sitt hjärta för henne.
Otaliga är de bilder, av både konstnärer och andra mindre konstnärligt beghåvade, som försökt framställa denna vision.
Det är natuligtvis helt omöjligt. Det handlade ju mera om en upplevelse av mystisk kärlek och förening med Gud. Inte går det att tolka i en åskådlig bild. Ändå sprids dessa framställningar- och älskas säkert, av många.
I söndags när det var basar i Sankt Franciskus kom en ung kvinna från Kamerun, som varje söndag är i Mässan. Hon bar på en påse som hon kramade ivrigt. Så öppnade hon den: "Se, vad jag har fått. Äntligen, den bild jag längtade efter. Jag tillhör Jesu Hjärtasällskapet hemma i Kamerun," sa hon och stoppade lycklig ner sin tavla i påsen .
Ja, vad har Gertrud Den Stora att ge dagens kvinna? Kanske just detta: en öppenhet för den kärlek som Kristus vill ge , en kärlek som kan förvandla ett trött och svårt liv till ett liv genomstrålat av glädje och hopp. Just när det kan te sig som mörkast och svårast. Ty nog är det tungt och svårt för många kvinnor i dag.
Sabina
Hon var till skillnad från sin kunglige make, mycket bildad. läste latin, förde med sig ett välförsett bibliotek till det vilda Skottland. Som drottning engagerade hon sig på många plan i landet: hon såg till att hedniska kvarlevor utrotades och att folket fick undervisning i kristendomen, både barn och vuxna. Hon hade starkt socialt engagemang och värnade om de fattiga i landet. För stabilisering av den kristna tron grundade hon klostret Dunfermin
Vad blev då hennes eftermäle? Inte hennes tora lärdom och bildning.
nte hennes rejäla sociala insatser.
Nej att hon födde åtta barn och va en god mor för dem!
Under sekler vördades hon i Skottland som förebild för alla mödrar.
Tack drottning Margareta - detta är ett gott budskap för vår tid, när den goda modern, hon som stannar hemma när barnen är små, alltför pfta möts av förakt och utfrysning.
Drottning Margareta du behövs också som denna förebild.
Från äktenskapets horisont har jag en vacker detalj:Maken som inte kunde läsa eller skriva vördade sin hustru och brukade kyssa henns andaktsböcker, som han inte kunde läsa!
Enpaus för bilen ska till verkstaden i Isgårda och sen till besiktning. Jag återkommer.
lördag 7 november 2009
Äpplena faller från det snart helt kala vinterträdet. Vi tar tacksamt emot dem och jag satte rekord i morse, när jag på en timme lyckades skala, skära, koka,sockra,hälla upp fyra stora burkar med läckert äpplemos.
Men allt som faller är inte lika tacksamt.
Krucifixen i Italiens skolor faller. Och vad menar EU som dessutom har en katolsk president. Att Reinfeldt inte bryr sig om detta galna direktiv, förstår jag. Han är helt likgiltig och ve honom på Domens dag . Än har han tid att besinna sig och låta Visheten tala ord in i hans hjärta. Men att trampa på ett lands djupaste identitet, som nu sker är inget gott betyg för EU.
Att låta professor Tännsjö tala till barnmorskorna , vilkas yrke är att ta fram livet, stå inför dem och tala om döden, är att falla i trendens farliga grop. Det är modernt att vara kontroversiell. Och vem är mer kontroversiell än Tännsjö. Alltå ska han få väcka en debatt, som redan är över ty vilken barnmorska vill inte värna om det barn som saknar en kromoson men som enligt så många vittnesmål bara skapar glädje omkring sig. En glädje som helt väger upp det extra besväret , som det förvisso kan vara med ett barn utan det där viktiga kromosomet.
Ett annat fall i trendens och politikens djupa grop är naturligtvis både kyrkomötets beslut om en ny s.k. äktenskapsordning och valet av den biskop som i morgon skall invigas, trots att hon inte lever enligt kyrkns bud. Hon är med andra ord inte en "rätt lärare". Sådana fall kan väcka sorg och redan nu anas många avfall från en kär kyrkogemenskap.
Vackert var dock biskop Anders försäkran om att katolska kyrkan i Sverige ska kunna fortsätta dialogen trots den klyfta som kyrkomötesbeslutet åstadkommit.
Och från Rom har famnen öppnats för att välkomna dem som i den splittrade anglikanske kyrkan nu ser en möjlighet att återvända till moderkyrkan.
Redan ryktas att flera biskopar vill lämna detta granna skepp, som en gång Henrik VIII sjösatte på femtonhundratalet.
Biskop Hind sa, att han hellre vill vara en enkel katolsk präst än biskop i den anglikanska kyrkan.
Den tredje Synoden för Afrika har avslutats med hoppfulla ord om att Afrika är på väg och Kyrkan i Afrika är på väg. Även om det är en turbulent tid har vi anledning att se ljus på framtiden.
Och när påven skriver till Armeniernas Patriark Karekin II för att lyckaönska till tioårsdagen av hans installation a
inleder han med en så vacker hälsning att jag vill avsluta denna lördagskvällsblogg med den och önska er kära läsare:
Grace to you and peace from God the Father
and our Lord Jesus Christ!
Sabina
Är det möjligen Drowns Syndrom som Dagens chefredaktör Elisabeth Sandlundhs dotter har? Hon fröjdar dock läsarna i månget baksideskåseri.
Nästa olustiga fall är kyrkomötets beslut om könsneutrala äktenskap. Och i morgon faller ännu ett äpple tungt mot den svenska jorden, då Eva Brunne blir vigd till Stockholms biskop. Behöver jag säga mer? En kvinnlig biskop har vi förvisso haft. Men en kvinnlig biskop som lever i ett könsneutralt samboskap har vi inte haft.
Jag minns andra biskopar, som hedrat den svenska kyrkan med
Men allt som faller är inte lika tacksamt.
Krucifixen i Italiens skolor faller. Och vad menar EU som dessutom har en katolsk president. Att Reinfeldt inte bryr sig om detta galna direktiv, förstår jag. Han är helt likgiltig och ve honom på Domens dag . Än har han tid att besinna sig och låta Visheten tala ord in i hans hjärta. Men att trampa på ett lands djupaste identitet, som nu sker är inget gott betyg för EU.
Att låta professor Tännsjö tala till barnmorskorna , vilkas yrke är att ta fram livet, stå inför dem och tala om döden, är att falla i trendens farliga grop. Det är modernt att vara kontroversiell. Och vem är mer kontroversiell än Tännsjö. Alltå ska han få väcka en debatt, som redan är över ty vilken barnmorska vill inte värna om det barn som saknar en kromoson men som enligt så många vittnesmål bara skapar glädje omkring sig. En glädje som helt väger upp det extra besväret , som det förvisso kan vara med ett barn utan det där viktiga kromosomet.
Ett annat fall i trendens och politikens djupa grop är naturligtvis både kyrkomötets beslut om en ny s.k. äktenskapsordning och valet av den biskop som i morgon skall invigas, trots att hon inte lever enligt kyrkns bud. Hon är med andra ord inte en "rätt lärare". Sådana fall kan väcka sorg och redan nu anas många avfall från en kär kyrkogemenskap.
Vackert var dock biskop Anders försäkran om att katolska kyrkan i Sverige ska kunna fortsätta dialogen trots den klyfta som kyrkomötesbeslutet åstadkommit.
Och från Rom har famnen öppnats för att välkomna dem som i den splittrade anglikanske kyrkan nu ser en möjlighet att återvända till moderkyrkan.
Redan ryktas att flera biskopar vill lämna detta granna skepp, som en gång Henrik VIII sjösatte på femtonhundratalet.
Biskop Hind sa, att han hellre vill vara en enkel katolsk präst än biskop i den anglikanska kyrkan.
Den tredje Synoden för Afrika har avslutats med hoppfulla ord om att Afrika är på väg och Kyrkan i Afrika är på väg. Även om det är en turbulent tid har vi anledning att se ljus på framtiden.
Och när påven skriver till Armeniernas Patriark Karekin II för att lyckaönska till tioårsdagen av hans installation a
inleder han med en så vacker hälsning att jag vill avsluta denna lördagskvällsblogg med den och önska er kära läsare:
Grace to you and peace from God the Father
and our Lord Jesus Christ!
Sabina
Är det möjligen Drowns Syndrom som Dagens chefredaktör Elisabeth Sandlundhs dotter har? Hon fröjdar dock läsarna i månget baksideskåseri.
Nästa olustiga fall är kyrkomötets beslut om könsneutrala äktenskap. Och i morgon faller ännu ett äpple tungt mot den svenska jorden, då Eva Brunne blir vigd till Stockholms biskop. Behöver jag säga mer? En kvinnlig biskop har vi förvisso haft. Men en kvinnlig biskop som lever i ett könsneutralt samboskap har vi inte haft.
Jag minns andra biskopar, som hedrat den svenska kyrkan med
lördag 31 oktober 2009
Allhelgonadag
"Ditt tempel är mörkt och lågt är dess valv
Allhelgonadag!
Där slocknar sommarens hymn som ett skalv
av klämtande slag.
Sin mantel river den svarta sky,
och lundarnas bleknade trasor fly,
och natten mässar om allt som är dött,
allt hö, allt kött..."
Erik Axel Karlfeldts mäktiga Vinterorgel ljöd "enligt traditionen" klockan 12 i radion i dag på Alla Helgons dag. Jag gladdes ,dels för att vi i går kväll läste den högt vid middagsbordet,dels för att det finns traditioner kvar i Sveriges Radio men också därför att denna dikt har följt mig sen tidiga år, när jag började läsa svensk dikt.
Var hittar man den i dag? I samlingen Hösthorn av nämnda diktare. Sök och läs och njut. Med olika orgelstämmor beskrivs årstidernas gång fram till de ljuvliga raderna:
"till dess Maria går skär av sol
på skarens glans
och fäster vid skogens mörka kjol
en hasselfrans..."
Eftersom denna helg är ägnad både helgon och själar och detta ska vara en "helgonblogg" vill jag presentera från dagens läsning i L'Osservaore Romano några nya helgonförklaringar, som jag fäst mig vid:
En ung trappist, St Rafael Arnáiz Barón från Burgos, Spanien, vars korta liv, han dog 27 år gammal,rymde "ett kärleksfullt och villkorslöst svar på den gudomliga kallelsen". Rafael växte upp i en förmögen familj, studerade arkitektur i Madrid och blev vid den tiden medveten om att Kristus kallade honom. Släktingar introducerade honom till trappisterna. Då avbröt han studierna, bestämde sig för att söka "Det Absluta" och blev munk. Han var tjugotre år. Men olika sjukdomar hindrade fullföljandet av klosterlivet, som han flera gånger fick avbryta. Ödmjukt accepterade allt det svåra; sjukdomen, inbördeskriget, komplicerade relationer i klostret,.Genom motgångarna blev han alltmer hängiven. Allt han genomgick berättade han i många brev till sin mor, som efter hans död samlade dem till en bok. Vid Världsungdomsdagen i Santiago da Compostela 1989 saligförklarade Johannes Paulus den unge Rafael, som därmed blev ideal för tusentals katoliker.
Helig bland spetälska
Som tonåring läste jag en bok om Fader Damien och hans utgjutande liv bland de spetälska på ön Molokai utanför Hawai.Där levde de försummade och förgätna av alla tills den belgiske prästen kom till dem för att leva och dö med dem. Jag undrade ofta genom åren varför han inte var helgonförklarad. Orsaken var att han blev baktalad för sitt bryska språk, sitt uppflammande temperament, han var ingen blid, from präst. Men oändligt kärleksfull, modig och praktisk. Han byggde, grävde och undervisade. Han var inte rädd för de spetälska som blev så deformerade av denna hemska sjukdom, han älskade dem. Tack och lov att han nu är i de heligas skara!
Tjugo år i Sibirien
Den tredje som nu blivit helgonförklarad är den polske biskopen Zygmunt Szczesny Felinski, vars långa liv innehöll idel överraskningar; som en stege rakt upp i himmelen! Hans liv är starkt förknippat med polsk historia och kultur. Född 1822 var han bara 11 år när hans far dog och 18 år när modern skickades till Sibirien för politiska aktiviteter. Som student kom han till Paris och engagerade sig i emigrantpolackernas uppror i Poznan Han återvände till Polen,blev prästvigd i St Petersburg, director vid Den kyrkliga Akademin och professor i filosofi.I St Petersburg grundade han en systrakongregation och bistod många fattiga. Snart blev han biskop i Warszawa. Året innan,1861, hade ryssarna härjat i huvudstaden,kränkt alla kyrkor och skapat skräck och förödelse. Biskop Felinski renade och återinvigde Domkyrkan samt öppnade alla katolska kyrkor på nytt.
Hans tid som biskop blev kort. Den 14 juni 1863 skickades han till Jaroslav och vidare till Sibirien. Under tjugo år blev han där känd som "den helige polske biskopen" , han byggde en kyrka, han tjänade ödmjukt sina medfångar, kort sagt, han vandrade också han som alla helgon , den ödmjukes väg. De sista åren av sitt liv fick han leva i halvexil bland ukrainska bönder i Galizien.Han dog 1895 i Krakow.Polen kan vara stolt över denne man , vars liv är ett lysande föredöme och inspiration för alla biskopar.
Sabina
Allhelgonadag!
Där slocknar sommarens hymn som ett skalv
av klämtande slag.
Sin mantel river den svarta sky,
och lundarnas bleknade trasor fly,
och natten mässar om allt som är dött,
allt hö, allt kött..."
Erik Axel Karlfeldts mäktiga Vinterorgel ljöd "enligt traditionen" klockan 12 i radion i dag på Alla Helgons dag. Jag gladdes ,dels för att vi i går kväll läste den högt vid middagsbordet,dels för att det finns traditioner kvar i Sveriges Radio men också därför att denna dikt har följt mig sen tidiga år, när jag började läsa svensk dikt.
Var hittar man den i dag? I samlingen Hösthorn av nämnda diktare. Sök och läs och njut. Med olika orgelstämmor beskrivs årstidernas gång fram till de ljuvliga raderna:
"till dess Maria går skär av sol
på skarens glans
och fäster vid skogens mörka kjol
en hasselfrans..."
Eftersom denna helg är ägnad både helgon och själar och detta ska vara en "helgonblogg" vill jag presentera från dagens läsning i L'Osservaore Romano några nya helgonförklaringar, som jag fäst mig vid:
En ung trappist, St Rafael Arnáiz Barón från Burgos, Spanien, vars korta liv, han dog 27 år gammal,rymde "ett kärleksfullt och villkorslöst svar på den gudomliga kallelsen". Rafael växte upp i en förmögen familj, studerade arkitektur i Madrid och blev vid den tiden medveten om att Kristus kallade honom. Släktingar introducerade honom till trappisterna. Då avbröt han studierna, bestämde sig för att söka "Det Absluta" och blev munk. Han var tjugotre år. Men olika sjukdomar hindrade fullföljandet av klosterlivet, som han flera gånger fick avbryta. Ödmjukt accepterade allt det svåra; sjukdomen, inbördeskriget, komplicerade relationer i klostret,.Genom motgångarna blev han alltmer hängiven. Allt han genomgick berättade han i många brev till sin mor, som efter hans död samlade dem till en bok. Vid Världsungdomsdagen i Santiago da Compostela 1989 saligförklarade Johannes Paulus den unge Rafael, som därmed blev ideal för tusentals katoliker.
Helig bland spetälska
Som tonåring läste jag en bok om Fader Damien och hans utgjutande liv bland de spetälska på ön Molokai utanför Hawai.Där levde de försummade och förgätna av alla tills den belgiske prästen kom till dem för att leva och dö med dem. Jag undrade ofta genom åren varför han inte var helgonförklarad. Orsaken var att han blev baktalad för sitt bryska språk, sitt uppflammande temperament, han var ingen blid, from präst. Men oändligt kärleksfull, modig och praktisk. Han byggde, grävde och undervisade. Han var inte rädd för de spetälska som blev så deformerade av denna hemska sjukdom, han älskade dem. Tack och lov att han nu är i de heligas skara!
Tjugo år i Sibirien
Den tredje som nu blivit helgonförklarad är den polske biskopen Zygmunt Szczesny Felinski, vars långa liv innehöll idel överraskningar; som en stege rakt upp i himmelen! Hans liv är starkt förknippat med polsk historia och kultur. Född 1822 var han bara 11 år när hans far dog och 18 år när modern skickades till Sibirien för politiska aktiviteter. Som student kom han till Paris och engagerade sig i emigrantpolackernas uppror i Poznan Han återvände till Polen,blev prästvigd i St Petersburg, director vid Den kyrkliga Akademin och professor i filosofi.I St Petersburg grundade han en systrakongregation och bistod många fattiga. Snart blev han biskop i Warszawa. Året innan,1861, hade ryssarna härjat i huvudstaden,kränkt alla kyrkor och skapat skräck och förödelse. Biskop Felinski renade och återinvigde Domkyrkan samt öppnade alla katolska kyrkor på nytt.
Hans tid som biskop blev kort. Den 14 juni 1863 skickades han till Jaroslav och vidare till Sibirien. Under tjugo år blev han där känd som "den helige polske biskopen" , han byggde en kyrka, han tjänade ödmjukt sina medfångar, kort sagt, han vandrade också han som alla helgon , den ödmjukes väg. De sista åren av sitt liv fick han leva i halvexil bland ukrainska bönder i Galizien.Han dog 1895 i Krakow.Polen kan vara stolt över denne man , vars liv är ett lysande föredöme och inspiration för alla biskopar.
Sabina
tisdag 27 oktober 2009
Friden och döden
Jag vadar som i guld bland gyllene höstlöv. Skogen står svart runtomkring och jag får underliga associationer till skärseld och helvete när jag blickar in i dess mörker. Som änglar vaktar ljusa björkar längs vägen. Kanske tankarna hör ihop med den stundande Alla Helgonadagen. Då dras tankarna mer än vanligt till döden, den oundvikliga, den som varje kyrkogård påminner om.
Jag ska sätta ett ljus vid Tant Hannas grav. Hon var väl förberedd att dö.Må hon vila i frid!
En vacker bok som handlar om "Konsten att dö" läser jag nu. Vad då - ska det vara " en konst" - man dör ju i vilket fall som helst.
Ja, men inte hur som helst. Det gäller att vara förberedd. Och få människor är i dag förberedda att dö, kanske inte ens de som verkligen är döende.
En vän till mig som låg på sitt yttersta sa stillsamt till mig: "Om det är Guds vilja att jag ska dö nu, så accepterar jag det." Och hon läste sakta liksom för sig själv den vackra gamla bönen Anima Christi. Hon var väl förberedd. Må det eviga ljuset lysa för hennes själ.
Det är vad denna märkliga bok från 1300 talet handlar om. Det är en bok som kommer i rätt tid. Till ett släkte som bara rusar livet fram utan tanke på vare sig "ond bråd död" eller "en god död."
Ars Moriende( utgiven av Skara Stiftshistoriska sällskap") berättar om denna konst, om det besök som den sjuke eller döende ska få av ortens präst. Han för med sig det heliga Sakramentet och vid besöket ska han samtala med den sjuke, ställa frågor om hans liv och ge honom möjlighet till bikt. Han ger honom sedan "Vägkosten" till livet!
Ja, nog är det vackert och praktiseras naturligtvis i dag bland kristna, som vet att förbereda sig för döden.
Men alla de andra ?
Vad hjälper ljus som man sätter vid vägkanten, där en ung man drabbats av Ond bråd död. Vad hjälper samlingar med tröst,kaffe och kramar, om den döda inte varit förberedd. Då blir mötet bortom döden kanske så som jag skrämmande upplevde det vid min vandring i morse: skogens svarta skärseld och helvetesmörker.
Om inte ljusa änglar räddat den arma själen.
Sabina
Jag ska sätta ett ljus vid Tant Hannas grav. Hon var väl förberedd att dö.Må hon vila i frid!
En vacker bok som handlar om "Konsten att dö" läser jag nu. Vad då - ska det vara " en konst" - man dör ju i vilket fall som helst.
Ja, men inte hur som helst. Det gäller att vara förberedd. Och få människor är i dag förberedda att dö, kanske inte ens de som verkligen är döende.
En vän till mig som låg på sitt yttersta sa stillsamt till mig: "Om det är Guds vilja att jag ska dö nu, så accepterar jag det." Och hon läste sakta liksom för sig själv den vackra gamla bönen Anima Christi. Hon var väl förberedd. Må det eviga ljuset lysa för hennes själ.
Det är vad denna märkliga bok från 1300 talet handlar om. Det är en bok som kommer i rätt tid. Till ett släkte som bara rusar livet fram utan tanke på vare sig "ond bråd död" eller "en god död."
Ars Moriende( utgiven av Skara Stiftshistoriska sällskap") berättar om denna konst, om det besök som den sjuke eller döende ska få av ortens präst. Han för med sig det heliga Sakramentet och vid besöket ska han samtala med den sjuke, ställa frågor om hans liv och ge honom möjlighet till bikt. Han ger honom sedan "Vägkosten" till livet!
Ja, nog är det vackert och praktiseras naturligtvis i dag bland kristna, som vet att förbereda sig för döden.
Men alla de andra ?
Vad hjälper ljus som man sätter vid vägkanten, där en ung man drabbats av Ond bråd död. Vad hjälper samlingar med tröst,kaffe och kramar, om den döda inte varit förberedd. Då blir mötet bortom döden kanske så som jag skrämmande upplevde det vid min vandring i morse: skogens svarta skärseld och helvetesmörker.
Om inte ljusa änglar räddat den arma själen.
Sabina
lördag 24 oktober 2009
Tröst i vida världen
När något så sorgligt inträffar som, att den kyrka man vuxit upp i och där ens kristna tro mognat och utvecklats genom goda präster, biskopar och förböner, har förfallit till en dåraktig irrlära, måste man söka överlevnad och tröst i vida världen.
I och för sig behöver jag inte gråta ,eftersom jag har funnit min moderkyrka och inte längre hänger samman med den svenska kyrkan. Men ändå, den har varit mig kär. Och nu sörjer jag , då jag ser att dess lilla skepp krängt och att den dras ner i djupet.
I Rom pågår en synod för Afrika. Det är stort. Och det är som Auna Obama sa i samtalet med Skavlan förra veckan att Afrika är inte ett land utan många länder. Det ser jag när jag läser om biskoparna från Senegal, Tunisien, Cameroun,Nigeria, Kongo, som alla träder fram i Vatikanen och ger budskap från sina länder, tålmodigt och intresserat avlyssnade av påven Benedikt.
Jag minns från förra synoden vad biskopen från Burundi sa: Det finns inte en enda bibeldel på vårt lokala språk. Jag blev så gripen och tänkte på det storartade arbete som utförs av Internationella Bibelsällskapet för översättningar av bibeln till en mängd udda stamspråk. En översättning kan ta tjugo års arbete. Att först skapa ett skriftspråk. Sen lära sig detta. Sen finna ord som motsvarar det som står i bibeln. Inte alltid lätt. Jag hoppas att biskopen av Burundi fick hjälp för sitt folk.
Det var en indian som först frågade missionären Wycliffe när han predikade på spanska: "Om din Gud är så stor, varför kan han inte tala vårt stamspråk så att vi kan förstå honom?" Den frågan blev utgångspunkten för arbetet med att översätta Bibeln till olika stamspråk. Det finns 22.500 språk utan skrift. Av världens alla språk finns det bara cirka 400 som har en bibel eller bibeldel på sitt språk. För några år sedan kom boken "Orden som inte fanns -en berättelse om bibelöversättning på Papua Guinea" av Sigmund Eversen(L ibris)
Läs den!
När botpsalmen 51 skulle översättas stakade de sig på raden:"rena mig så jag blir vitare än snö." Det fanns ju inte snö på Papua Guinea. Hur skulle de förklara bilden? Då kom de på rätt bild: Fågeln Kakaduan är helvit! Alltså: Rena mig så jag blir vit som kakaduan...
Att blicka ut över Afrikas kristenhet hjälper inför sorgen av svenska kyrkans irrlärostig.
Att möta det ryska helgonet Serafim av Sarov från de djupa skogarna är också en tröst.
Just dessa dagar samlas en grupp människor som vill lyssna till den helige Serafim av Sarov på Wettershus reträttgård i Småland.
Teologen Tomas Åberg leder dem in i Sarov till ett möte med den helige eremiten, en av Rysslands stora och mest älskade "Staretser":
Han säger: "Gud är en eld som värmer både hjärta och njurar. Om vi således känner kyla i hjärtat - vilket är av djävulen - bör vi åkalla Herren. Då kommer Han och värmer våra hjärtan med kärlek, inte bara till Honom utan också till vår nästa."
Så kom trösten från Sarov. Min kärlek består,mitt hjärta är varmt, Herre, förbarma dig över svenska kyrkan.
Sabina
I och för sig behöver jag inte gråta ,eftersom jag har funnit min moderkyrka och inte längre hänger samman med den svenska kyrkan. Men ändå, den har varit mig kär. Och nu sörjer jag , då jag ser att dess lilla skepp krängt och att den dras ner i djupet.
I Rom pågår en synod för Afrika. Det är stort. Och det är som Auna Obama sa i samtalet med Skavlan förra veckan att Afrika är inte ett land utan många länder. Det ser jag när jag läser om biskoparna från Senegal, Tunisien, Cameroun,Nigeria, Kongo, som alla träder fram i Vatikanen och ger budskap från sina länder, tålmodigt och intresserat avlyssnade av påven Benedikt.
Jag minns från förra synoden vad biskopen från Burundi sa: Det finns inte en enda bibeldel på vårt lokala språk. Jag blev så gripen och tänkte på det storartade arbete som utförs av Internationella Bibelsällskapet för översättningar av bibeln till en mängd udda stamspråk. En översättning kan ta tjugo års arbete. Att först skapa ett skriftspråk. Sen lära sig detta. Sen finna ord som motsvarar det som står i bibeln. Inte alltid lätt. Jag hoppas att biskopen av Burundi fick hjälp för sitt folk.
Det var en indian som först frågade missionären Wycliffe när han predikade på spanska: "Om din Gud är så stor, varför kan han inte tala vårt stamspråk så att vi kan förstå honom?" Den frågan blev utgångspunkten för arbetet med att översätta Bibeln till olika stamspråk. Det finns 22.500 språk utan skrift. Av världens alla språk finns det bara cirka 400 som har en bibel eller bibeldel på sitt språk. För några år sedan kom boken "Orden som inte fanns -en berättelse om bibelöversättning på Papua Guinea" av Sigmund Eversen(L ibris)
Läs den!
När botpsalmen 51 skulle översättas stakade de sig på raden:"rena mig så jag blir vitare än snö." Det fanns ju inte snö på Papua Guinea. Hur skulle de förklara bilden? Då kom de på rätt bild: Fågeln Kakaduan är helvit! Alltså: Rena mig så jag blir vit som kakaduan...
Att blicka ut över Afrikas kristenhet hjälper inför sorgen av svenska kyrkans irrlärostig.
Att möta det ryska helgonet Serafim av Sarov från de djupa skogarna är också en tröst.
Just dessa dagar samlas en grupp människor som vill lyssna till den helige Serafim av Sarov på Wettershus reträttgård i Småland.
Teologen Tomas Åberg leder dem in i Sarov till ett möte med den helige eremiten, en av Rysslands stora och mest älskade "Staretser":
Han säger: "Gud är en eld som värmer både hjärta och njurar. Om vi således känner kyla i hjärtat - vilket är av djävulen - bör vi åkalla Herren. Då kommer Han och värmer våra hjärtan med kärlek, inte bara till Honom utan också till vår nästa."
Så kom trösten från Sarov. Min kärlek består,mitt hjärta är varmt, Herre, förbarma dig över svenska kyrkan.
Sabina
torsdag 15 oktober 2009
Uppror och förnyelse
"Inget får skaka dig.Inget förskräcka
Allting skall klarna.
Gud är densamma. Vänta och vaka,
allt skall du vinna.
Den som har Gud kan ingenting sakna.
Gud ensam räcker...."
"Nada te turbe
Nada te espante...."
Ja, så borde de kända versraderna låta. Ty det är den spanska Teresa av Avila, helgon och kyrkolärare, som skrivit dem. De är ofta citerade och med en mild melodi ofta sjungna till tröst i den stora Försoningskyrkan i Taizé, där jag hörde den första gången och i många kyrkor och andra sammanhang.
Det är kärva och enkla ord,framsprungna ur ett både dramatiskt och kärvt liv.
När jag tänker på den heliga Teresa ser jag först en scen framför mig Hon sitter på golvet omgiven av en grupp unga nunnor. Hon är fylld av entusiasm och iver och delger sina planer för vännerna att lämna det bekväma klosterlivet och bilda ett nytt karmelitkloster med stränga regler,mycket bön och inga eftergifter.
Det är ett uppror som planeras.
Sen rymmer hon och stiftar det nya klostret enligt in vision.
Hon förnyar den gamla karmelitorden, som tappat enkelheten och fattigdomen.
Teresa ska få mycket av båda delarna.
Hon karakteriserade sig på följande sätt:
"Teresa ensam är en stackars fattig kvinna.
Teresa med Guds nåd är en kraft.
Men Teresa med Guds nåd och mycket pengar är en stormakt."
Nästa minnesbild jag har från hennes liv är de många resorna på dåliga vägar i skrangliga vagnar från det ena klostret till det andra. Från den ene biskopen till den andre, ja ända fram till kung Filip av Spanien.
Kampen för nystiftade kloster. Kampen för godkännande från kyrkan och spanska staten. Allt medan hon skriver och skriver och skriver!
Teresa är en lysande författare.
Boken om hennes liv är som en spännande roman. De andliga böckerna är både djupa och drastiska, fyllda av målande bilder. Medeltiden och Spanien ger henne bilder att beskriva vägen till fullkomlighet
Sabina
Allting skall klarna.
Gud är densamma. Vänta och vaka,
allt skall du vinna.
Den som har Gud kan ingenting sakna.
Gud ensam räcker...."
"Nada te turbe
Nada te espante...."
Ja, så borde de kända versraderna låta. Ty det är den spanska Teresa av Avila, helgon och kyrkolärare, som skrivit dem. De är ofta citerade och med en mild melodi ofta sjungna till tröst i den stora Försoningskyrkan i Taizé, där jag hörde den första gången och i många kyrkor och andra sammanhang.
Det är kärva och enkla ord,framsprungna ur ett både dramatiskt och kärvt liv.
När jag tänker på den heliga Teresa ser jag först en scen framför mig Hon sitter på golvet omgiven av en grupp unga nunnor. Hon är fylld av entusiasm och iver och delger sina planer för vännerna att lämna det bekväma klosterlivet och bilda ett nytt karmelitkloster med stränga regler,mycket bön och inga eftergifter.
Det är ett uppror som planeras.
Sen rymmer hon och stiftar det nya klostret enligt in vision.
Hon förnyar den gamla karmelitorden, som tappat enkelheten och fattigdomen.
Teresa ska få mycket av båda delarna.
Hon karakteriserade sig på följande sätt:
"Teresa ensam är en stackars fattig kvinna.
Teresa med Guds nåd är en kraft.
Men Teresa med Guds nåd och mycket pengar är en stormakt."
Nästa minnesbild jag har från hennes liv är de många resorna på dåliga vägar i skrangliga vagnar från det ena klostret till det andra. Från den ene biskopen till den andre, ja ända fram till kung Filip av Spanien.
Kampen för nystiftade kloster. Kampen för godkännande från kyrkan och spanska staten. Allt medan hon skriver och skriver och skriver!
Teresa är en lysande författare.
Boken om hennes liv är som en spännande roman. De andliga böckerna är både djupa och drastiska, fyllda av målande bilder. Medeltiden och Spanien ger henne bilder att beskriva vägen till fullkomlighet
Sabina
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
