Friden och döden

Jag vadar som i guld bland gyllene höstlöv. Skogen står svart runtomkring och jag får underliga associationer till skärseld och helvete när jag blickar in i dess mörker. Som änglar vaktar ljusa björkar längs vägen. Kanske tankarna hör ihop med den stundande Alla Helgonadagen. Då dras tankarna mer än vanligt till döden, den oundvikliga, den som varje kyrkogård påminner om.
Jag ska sätta ett ljus vid Tant Hannas grav. Hon var väl förberedd att dö.Må hon vila i frid!
En vacker bok som handlar om "Konsten att dö" läser jag nu. Vad då - ska det vara " en konst" - man dör ju i vilket fall som helst.
Ja, men inte hur som helst. Det gäller att vara förberedd. Och få människor är i dag förberedda att dö, kanske inte ens de som verkligen är döende.
En vän till mig som låg på sitt yttersta sa stillsamt till mig: "Om det är Guds vilja att jag ska dö nu, så accepterar jag det." Och hon läste sakta liksom för sig själv den vackra gamla bönen Anima Christi. Hon var väl förberedd. Må det eviga ljuset lysa för hennes själ.
Det är vad denna märkliga bok från 1300 talet handlar om. Det är en bok som kommer i rätt tid. Till ett släkte som bara rusar livet fram utan tanke på vare sig "ond bråd död" eller "en god död."
Ars Moriende( utgiven av Skara Stiftshistoriska sällskap") berättar om denna konst, om det besök som den sjuke eller döende ska få av ortens präst. Han för med sig det heliga Sakramentet och vid besöket ska han samtala med den sjuke, ställa frågor om hans liv och ge honom möjlighet till bikt. Han ger honom sedan "Vägkosten" till livet!
Ja, nog är det vackert och praktiseras naturligtvis i dag bland kristna, som vet att förbereda sig för döden.
Men alla de andra ?
Vad hjälper ljus som man sätter vid vägkanten, där en ung man drabbats av Ond bråd död. Vad hjälper samlingar med tröst,kaffe och kramar, om den döda inte varit förberedd. Då blir mötet bortom döden kanske så som jag skrämmande upplevde det vid min vandring i morse: skogens svarta skärseld och helvetesmörker.
Om inte ljusa änglar räddat den arma själen.

Sabina