På väg mot evigheten

Det är årets sista dag. Nåja, de som är kyrkliga vet att det inte är nyårsafton 2009 utan det liturgiska ,kyrkoårets, sista dag.
I svenska kyrkan kallas den Domssöndagen. Och jag har starka minnen av mullrande orgeltoner, dystra predikningar och Dies Irae stämningen .
I katolska kyrkan är det en jubeldag. Kristus Konungens dag. Och i Sankt Franciskus kyrka upptäckte jag en kungakrona på Tabernaklet. Men pater Raphael ville använda kronan för att förklara något om Kristi kunganamn för barnen , eftersom det var s.k. familjemässa i samband med den månatliga undervisningen. Han frågade: Vem brukar ha en krona på huvudet? GUD! ropade en entusistisk liten grabb i skaran.
Pater Raphael såg både förbryllad och road ut men avstod från att förklara Guds osynlighet, när han fick ett rätt svar från ett annat barn. Hans korta predikoillustration kom att också omfatta den andra kronan, som Jesus fick bära, törnekronan. Kanske barnen minns i sina drömmar hur glansen från den gyllene kronan på Tabernaklet mattas av och förändras till den smärtorika törnekronan? I så fall har de kanhända förstått Jesu totala liv och budskap.En och annan vuxen gjorde det säkert.
Det är ju så att predikningar för barn har lätt att bli begripna av vuxna.

Texterna sm vi läser under november och fram till Första Advent, pekar dock hela tiden mot evigheten.Redan i Allhelgonahelgen hade våra blickar riktats mot både död och evighet. Detta perspektiv kan ingen människa undgå. Tyvärr rusar livet snabbt förbi utan att de flesta ägnar just slutet en tanke.

Filmmakare gör det. Nu drabbas biograferna av en rad apokalyptiska filmer, som i förfärliga svep beskriver jordens undergång. Det tycks vara inne att förfäras så som man upplevde det på medeltiden, när pesten drog genom Europa.
I dag har vi svininfluensan som en pest. Den skapar oro och framtidsfuktan.I Stig Claessons miljonböcker om tidskriften Millenium och dess grundare Mikael Blomkvist och den märkliga hackern Lisbeth Salander skildras vidrigheter som hör underjorden till. Det är dagens apokalyps i finansvärlden, som nu går segrande över kontinenterna.
En man som läst den första delen var full av avsky. När han efteråt började läsa Harry Martinssons Vägen till Klockrike utbrast han: "Det var som att komma från helvetet till himmelriket."
Så är det med den äkta litteraturen. Den har smak av himmelrike.
Även om Hertha Müller,årets litteraturpristagare inte har vackra saker att berätta, utan snarast vemodigt sorgliga från sina år i Rumänien, är skönheten i hennes böcker himmelsk jämfört med Stig Claessons avskyvärda skildringar.

Om himmelriket kan "Prästårets präst", le Curé d'Ars, Jean-Marie Vaptiste Vianney, berätta:

" Varje dag börjar evigheten igen.
Vi går som en vind... Det går fort, allt rusar iväg.
För att komma till himlen krävs ett rent hjärta, förakt för världen och kärlek till Gud.
En dag kommer, när vi ska finna att vi överhuvudtaget inte gjort något för att komma till himlen,.
Man måste arbeta i världen. Man måste strida. Man kommer att ha tid att vila sig i evigheten"

Sabina