Jungfru Marie Besök

I dag den sista maj slår den verkliga våren ut i blom och naturligtvis är det för den unga Jungfruns skull. Hon som "skyndade" över bergen den långa vägen från Nasaret till Ein Kerim för att besöka sin släkting och konstatera att det var sant, det som Ängeln hade sagt: "också din släkting Elisabeth väntar barn nu i sjätte månaden"- Ja, jag tror inte hon tvivlade på Ängelns budskap, men för henne var det ett tydligt tecken att hon skulle behövas vid sin äldre kusins sida, hon som var i "hög ålder".....Bebådelsens ord klingar så verklighetsnära , det är inte svårt att följa med i den skira berättelsen- den är både överjordisk och fylld av rörande mänskliga detaljer av ömhet och omsorg.

"O detta ljus och månens skäsom stilla över jorden står,
när Ängeln med sin mun skall bära
ett bud: "Maria Barnet föda får".

Och månens skära stiger
och fågelsången viger
åt själen sitt mysterium
när Gud i mänskovärlden
genom dig Maria
får ett rum."


Jag hade velat fortsätta och fylla i det tomrum som de gångna veckorna varit fyllda av; bröllop i Italien, Familjekongressen i Jönköping,bröllop i Skåne och mötet med sonen från Bangladesh. Men så fick jag ett manuskript att slutgranska- viktigare än allt annat.
Jag får återkomma när det är gjort.

Sabina

Kristina och Josefina -två drottningar

Vi har haft en katolsk nordisk Familjekongress i Jönköping. Tre dagar med härlig lekfullhet ocgh djup eftertanke. Temat Kärlek och Liv sjöns av pueri Cantores i sambatakt och fick hela Aulan i Högskolan att skaka i samfälld sång. Påven skickade ett eget personligt budskap, patriarken av Venedig höll en timslång föreläsning om Bröllopsmysteriet och tio-barnsmamman, Maria Fongen, direktor för Familjecentret i Oslo gav en skärpt undervisning om Barnens Rättigheter i världen i dag.

Kvällen före kongressen bjöds ett intressant Förprogram, som handlade om två svenska drottningar, den ena välkänd och omskriven, den andra,"Sveriges mest bortglömda drottning".

Det handlade alltså om drottning Kristina och drottning Josefina.

Kristina som var dotter till Gustav II Adolf, bestämde sig ganska tidigt för att inte gifta sig. Enlit professor Marie-Louise Rodén,kan det ha berott på moderns hysteriska läggning och insikten i föräldrarnas äktenskap. Drottning Ulrika Eleonora är ju känd i vår historia för att hon efter kungens död länge förvarade hans hjärta på slottet.

Det fanns inte kvinnlig tronföljd i Sverige på 1600-talet. Ändå skulle Kristina ha efterträtt fadern när hon blivit myndig. Men hon överlämnade riket till sin kusin och abdikerade.

Kristinas far, i historien kallad hjältekonungen ( åtminstone minns jag honom med det namnet) drog ut i krig mot katolikerna i Europa.

Kristina konverterade och blev katolik . Hon lämnade Sverige och bosatte sig i Rom, där hon också dog.

Hennes kista av svart porfyr finns i grottan under Sankt Peterskyrkan. Jag brukar alltid köpa en bukett blågula iris på Campo di Fiori och lägga blommor på den tomma kistan, när jag kommer till Rom. Bredvid hennes grav vilar den älskade påven Johnnes XXIII omgiven av blommor, ljus och bedjande människor!

Förutom dessa basfakta om Drottning Kristinas liv fick vi en insyn i olika forskares uppfattning om den kontroversiella drottningen. Det var spännande och visade att hon inte är utforskad än. Nyligen öppnades ett privatarkiv i Rom med Kristinas kärleksbrev till kardinalen Azzolino - en sensationell nyhet och härligt bete för nya forskningar om Kristina.

Sven Stolpe är en av många om skrivit om Kristina. Hans avhandling väckte sensation och genom sin livliga berättarstil levandegjorde han Kristina för svenska folket på ett för akademiker ovanligt sätt.

Jag minns när jag läst hans bok( baserad på avhandlingen) på väg till Stockholm för att se en stor Kristinautställning på Nationalmuuseum. Jag försjönk helt i 1600-talet- muséet bjöd på tidsenligt musik,salarna var fyllda av porträtt och dokument. Det var en oförgömlig all - upplevelse!

Den glömda drottningen - Josefina - vem var hon ? Gunnel Becker som skrivit en bok om henne och medverkade vid 200-årsjubileet 2007 i Stockholm beskrev livligt hennes märkliga bakgrund:

Fadern hade av Napoleon utnämnt till vicekung av Italien. Familjen bodde i en stor villa i Milano (numera ett museum)och där växte Josephine upp i kunglig miljö som en liten prinsessa.

Men Napoleon föll från kejsartronen och den kungliga familjen flydde från Italien till Josephins morföräldrar i München.Det var här hon mötte sin svenske kronprins! Det informella mötet var som en romantisk målning: Den 15 åriga flickan satt vid pianot. En ung man kom in och lyssnade,fann att hon spelade en känd melodi och började sjunga..Kronprins Oskar ,son till KarlXIV Johan Bernadotte , hade en vacker röst och musiken skulle komma att betyda mycket i den unga kungliga familjen.

Josephine var bara sexton år gammal när hon kom till Sverige. Då hade hon blivit förmäld med kronprins Oskar i en katolsk vigsel- utan hans närvaro - och i Stockholm stod det officiella protestantiska bröllopet. Josephine var katolik och med från Tyskland följde en biktfar,pater Studach, och på slottsvinden inreddes ett litet kapell för Mässfirande och bön.

Säkert kände hon sig ensam här många gånger. Hon fick kontakt med de tyska Sankt Elisabethsystrarna, som fanns i Stockholm, hon lät bygga den första katolska Eugeniakyrkan och hon var känd för sin generositet mot de fattiga i staden många italienska invandrare i Vita Bergen

Tre söner och en dotter fick paret. De två sönerna skulle båda bli kungar, Karl Xv och Oskar II. Sonen Gustav,kallad Sångarprinsen, ( han skrev bl.a. Sjung om studentens dog ung , djupt sörjd och saknad.Prinsessan Eugenie var konstnärlig,tecknade och målade sjöng och spelade. Hon hade kontakt med frireligiösa grupper och var liksom modern djupt from.

Gunnel Becker nämnde också något som måste ha pinat den fromma drottningen: Kronprins Oskars älskarinnor, särskilt den kända sångerskan Emilie Högqvist.

Ja, nog var de olika dessa två drottningar! Den ena, drottning Kristina, som förnekade äktnskapet. Den andra, drottning Josefina, som förverkligade ett sant och gott äktenskap.Fascinerande att få höra om dem.

All historia består ju av människor. Det är människor som skapar historia, somliga medvetet ,andra som delar av ett historiskt skeende. Var och en av oss är del av historien.

Det tema som kongressen de följande dagarna skulle behandla var just äktenskap och familj.

Om detta sa påven Benedikt i en hälsning från onsdagsaudiensen i Rom, att" äktenskapet är en väg till frälsning , inte bara för äkta par utan för hela samhället. Som varje betydelsefullt mål kräver det någonting av oss, det utmanar oss, gör oss beredda till uppoffringar av egna intressen för andras bästa. Det får oss att praktisera tolerans och erbjuda förlåtelse. Det inbjuder oss att nära och beskydda gåvan av ett nytt liv. Jag uppmanar er alla att förkunna en sann förståelse och uppskattning av det ovärderligt goda som äktenskap och familj har att erbjuda det mänskliga samhället.Må Gud välsigna er alla."

Mer om detta kanske senare

Sabina

Bröllopstankar om våren

" Är prinsessbröllopet bara underhållning?" Frågan ställdes av journalisten och medieanalytikern Anders Mildner i gårdagens Svenska Dagblad. Han svarade själv på frågan md en analys av vad kungahuset i dag betyder för folk jämfört med vad det betydde för fyrtio år sedan.
Min reflexion när jag fick se rubriken var helt annorlunda.
Nej, tack och lov är varken detta speciella bröllop eller andra bröllop bara underhållning.

Att kronprinsessan gifter sig ger en viktig signal om vikten av att bilda familj.

Familjens ställning har alltmera försvagats i vår tid. Unga människor flyttar ihop, lever som sambo, ibland en kort tid, ibland längre,ibland gifter de sig tillochmed efter decenniers samboende. Men ett sambopar är inte ett äkta par. Relationerna är lösa och alltför lätta att lösas upp. Det påverkar hela samhället.
Familjen ska vara samhällets grundsten. I dag är det en synnerligen vacklande och osäker sten.
Så tack och lov att Viktoria och Daniel efter sin långa vänskap nu blir ett äkta par!
Och även om det blir "som en saga" och hur vackert som helst så är det ändå inte bara underhållning

Att kronprinsessan gifter sig i en kyrka, den nyputsade vackra Stockholms Domkyrka, är också ett tecken.
Gifter man sig i ett rådhus inför en borgerlig vigselförättare får löftena inte den giltighet som om de uttalas i en kyrka inför Guds altare. Vigselringarna välsignas av prästen, som tillsammans med församlingen ber för brudparet. Hela ceremonin höjs upp till en nivå där osynliga makter finns med för att styrka och bära en förening som ofta kan utsättas för svårigheter.

Den finländske skalden Johan Ludvig Runeberg skrev en psalm för brudpar,som uttrycker något av det som en kyrklig vigsel kan ge åt de båda som står inför altaret:

Gud, se i nåd till dessa två
som vi här ser inför dig stå
med löfte att i liv och död
gemensamt dela lust och nöd.

De slutit nu i denna stund
ett heligt kärlekens förbund.
I nåd o Herre hos dem bliv
och din välsignelse dem giv.

Sabina

Glädje och sorg i april

"Intet är som väntanstider

vårflodsveckor, knoppningstider

Ingen maj en dager sprider

som den klarnande april..."

Och jag frågar mig denna morgon: var kommer de alla ifrån ? Var har de varit, gömda under löv och skräp och grenar, mossa och kvistar. Knappt blåser en mild västanvind över markerna så dyker de upp. Överallt. Som konfetti i skog och dungar, under björkar och ekar - de brer ut sig som ett leende över hela vår sorgsna jord.

VITSIPPORNA!

Egentligen borde man inte få skriva om så mycket glädje och vår, när bara oro och tårar präglar vår värld. Sorgen över att en biskop känner sig tvingad att avgå för ett ännu ouppklarat femtioårigt fall, som slängts ut i medievärlden.

Sorgen över att antalet omkomna i Haitikatastrofen var över 300.000. och att massmedia nu inte alls bryr sig om att beskriva lidandet och kampen för livet på den arma ön. Det är glömt, ointressant,.

I stället koncentrerar man sig på en livslevande dokusåpa om prinsessan som for till New York med brustna bröllopsplaner och många års gemenskap i spillror.

Vad är detta för en värld?

Jag tänker på president Abelas hälsningsord till påven vid hans besök på Malta, där han bland annat på ett mycket tydligt sätt karakteriserade demokratins väsen. Han utgick från sitt eget lands erfarenhet:

"Ett samhälles etiska grundvalar i sin helhet omfattande troende, agnostiker och ateister, fungerar bättre inte genom att vi blir avfällingar från krisendomen utan genom, att statens moraliska medvetenhet ges nytt liv.

En sak som är grundläggande för alla kulturer är nämligen respekt för det som är heligt för andra och respekt för den Helige, Gud. Det är sannerligen inte för mycket begärt att man ber om detta, även av den som själv inte vill tro på Gud.När denna respekt omintetgörs går samhället under.

Vi är stolta att ha fått det kristna fädernearvet även om vi är en konfessionslös stat .Detta arv är kärnan av vår identitet."

Dessa ord skulle jag önska att Göran Hägg och Fredrik Reinfeldt kunde tillägna sig.

Sverige har ett kristet arv, som i ett årtusende varit vår nationella identitet. Men vi håller på att slarva bort det och tyvärr poängterar inte det kristdemokratiska partiet denna grundval tillräckligt tydligt. Och Reinfeldt? Är han alldeles likgiltig?

De nya direktiven från Socialstyrelsen oroar. Vi handskas vårdslöst med livet. Mänskliga känslor och bedömanden prioriteras framför den grundläggande respekten för att livet inte är något vi själva kan bestämma över. Vi har fått det som gåva. Vi är skapade,vi har inte skapat.

"Jag sitter under ett tak av fågelsång.." skrev jag en morgon i Bangladesh. Men det kunde varit här denna morgon i april, när bofinkens locksång blandas med talgoxens entoniga rop.

Och om en månad får vi besök från Bangladesh!

Sabina

Ros och ris i Rom

Det var en dag som denna, vår och väntan. Då kom det överraskande valet av den nye påven,Joseph Ratzinger, en av dem som stått Johannes Paulus så nära i många år. Bilder från möten mellan dem talar om gott kamratskap,beundran och tillgivenhet. Och naturligtvis lovade den nye påven att vara trofast den avlidne store påven Johannes Paulus II det arv han lämnat efter sig.
Nu har fem år gått. Dags att göra bokslut, även om fem år i tiden är kort.
Jag har starka minnen från allt jag läst om dessa år med påven: den minnesvärda resan till Afrika, det härliga mötet med världens ungdomar i Sydney, de gripande dagarna i Jesu och judarnas eget land, besöket i Roms synagoga, det märkliga samtalet med framstående Imamer inbjudna till Vatikanen. Allt har för mig talat om öppenhet,lyssnande och generositet.
Det är min personliga rosenbukett till den 83 årige påven Benedikt, som dag efter dag fortsätter sitt stora obegripligt tunga och målmedvetna arbete att vara en herde för den miljard katoliker, där jag är en liten obetydlig mygga.

Federico Lombardi som har ett regelbundet TV - program i Rom prisade i sitt program påven Benediktus för att ha genomfört sitt pontifikats fem år med "målmedvetenhet och mod" Han menade att påven har lyckats tjäna både Gud och människor på ett balanserat sätt, att han väl förvaltat arvet efter Johannes Paulus samt att han visat öppenhet och allvar i dialogen med oliktänkande.

Hur långt nådde detta positiva tv-program? Kanske bara Italien? Men där fanns andra toner, som skickligt sändes ut på sex olika språk för att nå så långt som möjligt.
Och det var knappast några rosor som teologen Hans Küng skickade ut.
I ett brev riktat till alla katolska biskopar kommer han med idel pekpinnar som en kritisk och överlägsen lärare och skriver ut tio punkter där påve Bendikt har misslyckats under de gångna fem åren.
Om det inte vore så allvarligt- och dessutom med grova fel och förenklingar samt till och med osanningar- så är det nästan skrattretande, att denne tyske teolog, som gjort sig ett namn för sin upprepade påve och Vaticankritik, och som fråntagits rätten att undervisa i katolsk teologi- nu upphäver sin röst och lägger fram sina tio punkter i ett brev till de biskopar som lovat att lyda sin herde och som troligen känner honom bättre och uppskattar honom mera än Küng.
Påven kritiseras för att ha förstört relationen med islam,medan det är precis tvärtom. Han kritiseras för att ha gjort detsamma med judarna, vilket också är tvärtom. Han klandras för att inte följa och utveckla tankarna från Andra Vatikankonciliet, medan det är just vad han hela tiden gjort. Etc....

Küngs biskopsbrev på sex olika språk får mig att tänka på en ironisk teckning som publicerades under Hitlertiden. Man ser en mycket liten Hitler som står på jorden och lyfter knytnäven mot Den Allsmäktige i höjden.

På samma sätt är det med en liten lokal diskussion i Jönköpingspostens spalter mellan den katolske diakonen Göran Fäldt och den protestantiske docenten Gunnar Hillerdal. Fäldt har sakligt och noggrant redogjort för den katolska synen på naturrätten och den normativa etiken. Hillerdal svara med att kalla den "naiv och orimlig".Han kritiserar både Jesus och Paulus för att ha varit odemokratiska i ord och handlingar.Slutorden är tänkvärda:"Vi behöver ingen katolsk naturrättsläras förmyndarskap med anspråk att få diktera en normativ etik."

Annorlunda låter det i Rom. Där öppnar den största lutherska kyrkan sina portar för påve Benedikt och prisar honom för hans insikt i luthersk teologi,Man firar här gemensamt, lutheraner och katoliker,inte bara minnet av före påvens första besök i Christuskirche i Rom för 25 år sedan utan också tioårsminnet av "Die Gemensame Erklärung zur Rechtfertigungslehre". Och Påve Benedikt svarar med en vädjan om att med iver bedja för enhet."Det är vad vi är kallade till; inte att disputera och ägna oss åt konflikter utan glädja oss åt den enhet som redan finns och som kan fördjupas för att alltmer vittna om Kristi ord och liv i vår värld."

Medan allt detta sker i den stora världen i press,TV och kyrkor, så slår blåa blommor ut på vår gräsmatta i Småland och lockar skaror av bin,som överlevt den svåra vintern i bikupan, ut att samla droppar av honung från de små blommorna. Det surrar ljuvligt när man böjer sig ner över gräset.

Glad vår!
Sabina

Om döden och livet

I morse bakade jag bullar. Det är något mycket skönt och speciellt kvinnligt. Men plötsligt tänkte jag: Nu får hon aldrig baka mera. Vem ? Mina tankar gick till Maria Kazcinska,presidentens fru, som omkom i den stora flygolyckan i fredags. Hela hennes liv stod mig plötsligt så nära, kanske hon inte bakade så mycket när hon blev presidentfru, men säkert fanns det i hennes händer. Och nu är det slut.
I morse skrev tidningarna att den enda man inte identifierat av offren i flygplanet var presidentens maka. Nu gick mina tankar till dottern. Vilken smärta detta meddelande måste kosta henne.
Varför tänker jag på de döda när jag bakar bröd för livet? Men visst undrar man över livets sista ögonblick när nyheterna kommer och upprepas och det skrivs i den ena tidningen efter den andra om händelsen, om de döda.
Då står min egen död framför mig. Jag ser upp på en bild av Kristus och tänker: Möter du mig då?
Jag vänder mina ögon mot en Mariaikon och frågar: Är du mig nära så ofta som dessa ord i Ave Maria upprepats inom mig : Heliga Maria, Guds Moder, bed för oss nu och i vår dödsstund...Amen

Många frågar :Varför? Man försöker hitta orsaker; tekniska fel, dimman,piloten. Men för mig står det klart: Deras tid var ute. Att det skulle ske på detta förfärliga sätt var kanske inte meningen. Men det finns ett ögonblick när vår stund har kommit.
Då är allting slut här på jorden - söndagens tussilgo- och vitsippsbukett-resorna till Mässan, vandringarna längs byvägen, glädjen över solen som går upp bakom skogen och strålar rätt in i mitt ansikte och morgonens möte med familjen...

"De skall minnas den grönskande jorden
och de somrar som blommade där.
De skall glömma det onda och svåra
I en gammal värld, i ett svunnet liv...

De skall möta den levande Herren,
de skall se Honom sådan han är
och förvandlas i ljus till hans likhet,
deras hopp han var, deras liv han är..
(Britt G Hallqvist,sv.ps 172)

Ty där- bortom den jordiska dimman - finns en annan mer strålande sol. Ett landskap som ingen dödlig någonsin sett - en kärlek som man aldrig mött.
Ja, detta tror jag och önskar för dem som mötte sin Herre bland träden i Smolensk.

Må de vila i frid
Må det eviga ljuset lysa över dem

Sabina

Barmhärtighetens söndag

Nyligen var jag på besök hos några vänner. På en byrå fann jag en liten skulptur som jag kände igen.
"Åh, sa jag, Lilla Therése av Jesusbarnet! Med famnen full av rosor!"
-Jaså, sa min vän. Jag trodde det var Maria. Vi tyckte den var fin och köpte den på en loppis. Vem var lilla Therèse?"
Hur sammanfattar man med några ord detta dynamiska liv, som utan uppehåll genomsyrar världen och som oupphörligt är redo att"strö rosor"? Det blev några korta ord, som kanske öppnade en väg mot djupare kunskap senare. Men jag kände mig glad över detta möte på byrån i ett torp i Ölmstad.

Hemma har vi många Marior,en svart från Kroatiens Maria Bistrica, en från Lourdes och en från Medjugorje.Den vackraste har en blomsterkrans på huvudet och är så där allmänt nordiskt vacker. Jag tänker mig att skulle hon komma "utför ängarna vid Sjugare by" så skulle hon se ut så. Maria ändrar ju utseende vid varje tillfälle. I Mexicos Guadelope står hon klädd som en indiansk prinsessa för att hennes folk skall få tillit till hennes Son,Kristus. I La Salette har hon bondflickans sjal och förkläde för att de två herdebarnen ska våga möta henne och höra vad hon har att säga.
Jungfru Maria är verkligen en Moder för hela världen och alla världens barn!

I dag måtte hon fälla tårar. Ja, vem gör inte det, när folkstormen ryter mot Moder Kyrkan.
Först må tårarna fällas för de barn eller unga gossar som blivit förförda av präster.Det är ofattbart hemskt, men det stämmer ju att "er fiende djävulen går omkring som ett rytande lejon och letar efter någon att sluka".. som den helige Petrus skrev i ett brev.(1.Petribrev:5:8) Han själv hade ju erfarit hur lätt djävulen kan ta fast en och få en att glömma bort alla heliga löften. Ja, vem har inte erfarit djävulens farliga lockelser!Därför manar han :"Håll stånd mot honom, orubbliga i tron."

Men tårar må också fällas för att så mycket lögn och falskhet lätt accepteras och förs vidare och att media glupskt slukar och frossar och sprider ut all denna smuts!
För oss som älskar Moder Kyrkan gäller det att vilja omvända oss, vilja försöka leva så att vi inte sviker Mästaren, Honom som vi älskar.
I morgon kan vi börja på nytt. I morgon, Andra söndagen efter Påsk firar vi BARMHÄRTIGHETENS SÖNDAG, då vi får ta emot Guds oändliga barmhärtighet, som den heliga Faustina Kowalska fick i uppdrag av Jesus själv att förmedla och försäkra de troende om. Påven Johannes Paulus II lysnade på budskapet från den heliga Faustina, förstod vikten av det och instiftade Barmhärtighetens söndag att firas i hela kyrkan på jorden just denna söndag efter Påsk.

"För dina smärtorika lidandes skull.
Förbarma dig över oss och över världen"
ur Barmhärtighetens rosenkrans.


Välsignad Söndag!

Sabina
Ps.
Läs mer utförligt om Barmhärtighetens söndag på www.grabroderna.vel.pl/franciskusförsamling
DS.