Inför lejonen på Circus Maximus

Han skulle kastas för lejonen. Det skulle ha blivit ett skådespel.Folk ropade och skrek på läktarna omkring Circus Maximus. Kejsaren tyckte synd om den gamle mannen - han var 86 år - och vädjade till honom, medan lejonen morrade i sina burar. Den gamle mannen lyfte huvudet och såg upp mot kejsaren: "I åttiosex år har jag tjänat min Herre och Han har aldrig gjort mig något ont. Skulle jag då svika Honom?"
Vilket värdigt svar. Tystnade publiken? La sig de vilda djuren ned på sina tassar,lugna som i Daniels lejongrop? Det står inte i historien, däremot att man började bära fram ved för att bränna biskopen. Ty den värdige åldringen som vågade svara kejsaren med milda ord var en biskop. Han kom från Smyrna och bland publiken fanns flera kristna som följt honom den långa resan till Rom.Deras böner hördes inte i publikens vrålande, men nog bad de alltid och de skulle få bevittna ett under.

Kyrkan firar biskop Polykarpos, helgon och martyr, i dag. Knappt hundrafemtio år hade gått efter Jesu död. Polykarpos var en lärjunge till Johannes, som också blev mycket gammal. Det hade säkert präglat hans liv. Ändå hade han blivit rädd när förföljelserna började mot de kristna. Han flydde ut på landet och gömde sig i en höstack. Varför? Han var rädd för att svika sin Herre inför plågorna och gömd i höet bad han Gud om hjälp att vara stark och därmed stärka andra kristna.

Nu var bålet färdigt och man ville binda fast honom men han sa,att de inte behövde binda honom,för "Han som ger mig kraft att uthärda elden, skall också ge mig kraft att stå lugnt kvar på bålet utan att hållas fast av era spikar. Denna eld kommer snart att slockna. Men om jag svek nu skulle jag brinna för evigt i helvetets lågor."
En man kom springande med en fackla för att tända veden.Det blev tyst på läktarna och nu hördes biskopens sista bön . Det var en djärv lovprisning till Gud och hans "himmelske överstepräst Jesus Kristus...

När han hade sänt upp sitt Amen och avslutat bönen,tändes elden av dem som skötte den.En väldig låga flammade upp,och vi, åt vilka det var givet, fick se ett under, berättade de kristna från Smyrna efteråt:Vi har blivit skonade så vi kan berätta för andra vad som skedde.
Elden tog formen av ett valv och omslöt martyrens kropp lik ett segel som fylls av vinden.Och i mitten var det inte som brinnande kött utan snarare som bröd som blir gräddat eller guld och silver som blir glödgat i ugnen.Och vi kände en vällukt som av doftande rökelse eller av kostbara kryddor."
I tumultet efteråt skyndade de kristna fram och lyckades rädda några benrester av sin älskade biskop. Det var första gången man sparade reliker efter ett helgon. Så uppkom vördnaden för helgonens reliker.