Vi pilgrimer, vi vandrare

"Jag vill locka henne bort och föra henne ut i öknen, säger profeten Hosea, och tala ljuvligt till henne.."
Det är fastans lockrop. Ut i öknen, den vilda öknen där ökendjuren tjuter Men vår erfarenhet av öknen är inte stor. Vi bor i städer eller välmående landsbygd. Varken nattens kyla eller dagens hetta drabbar oss särskilt hårt. Att gå ut i öknen under fastan måste därför betyda något annat.
Det är en vandring, en symbolisk vandring. När vi i den neokatekumenala vandringsgruppen sjunger: Vi pilgrimer, vi vandrare, vi går emot dig, du heliga stad.. så står vi stilla men i "anden" vandrar vi.
Guds heliga stad är Gud, vårt möte med Gud i bibeltexten, i den heliga eukaristin. Det är målet för vår vandring.
Ordet vandra finns nämnt omkring 300 gånger i Bibeln. Men det betyder inte alltid att gå utan också att symboliskt närma sig, vara med - till exempel att "vandra med Jesus" är inte att gå på vägen utan att i sitt leverna vara en kristen. Ungefär som Göran Skytte förklarar i sin bok På Väg: att vara kristen betyder att vara på väg med Jesus..

Medan jag inriktar mig på min ökenvandring under fyrtio dagar händer hela tiden saker ute i världen som påverkar mig:
Den heliga Birgittas och Katarinas kranium som man trott sig skymta i springan på det sammetsklädda relikskrinet i Blåkyrkan visade sig inte alls vara vad man trorr efter de undersökningar som gjorts.
Men när den tråkiga nyheten kom ut och jag sorgset tänkte:då kan jag väl inte längre böja knä så vördnadsfullt vid detta skrin, så skyndade sig moder Karin, abedissan i Vadstena kloster, pater Henrik Roelwink,kyrkoherde Torbjörn Ahlund och biskop Martin Lind att trösta med några vackra reflexioner:

HELIGA BIRGITTAS RELIKER

"De undersökningar, som nyligen ägt rum angående två av relikerna som förvaras i Vadstena klosterkyrkas relikskrin, ger vid handen att den skalle som tillskrivits den heliga Birgitta förmodligen inte är hennes och att den skalle som tillskrivits hennes dotter Katarina säkert inte är dennas.

Om vi tänker oss att de undersökta skallarna varken är Birgittas eller Katarinas är det naturligtvis tråkigt, men behöver ändå inte betyda så mycket. I det röda skrinet finns kvarlevor av flera heliga män och kvinnor. Det är med sannolikhet intill visshet något av de övriga benen som tillhört Birgitta eller Katarina. Dessutom vet vi ändå att flera av deras skelettdelar under lång tid har legat i detta skrin.

Nyligen har Moder Karin vid en enkel ceremoni nedlagt en Birgittarelik, som vi med säkerhet vet härrör från heliga Birgitta i skrinet. Reliken är en gåva till Klosterkyrkan från Moder Tekla, Birgittasystrarna i Rom.

Skrinet är det skrin som Birgittas kvarlevor vilade i under början av klostrets historia. Därigenom påminner det oss konkret om heliga Birgitta och hjälper oss komma ihåg vad hon sagt, velat och gjort. Med hjälp av konkreta ting stärks vår samhörighet med helgonen, med Jesu Kristi vänner i alla tider. Över tid har kristna kvinnor och män kämpat trons goda kamp.

Dessutom utgör hela Klosterkyrkan i sig en mäktig förverkligad vision. I Birgittas uppenbarelser anges hur kyrkan skulle vara uppbyggd med angivande av exakta mått, inredning och funktioner. Under lång tid har hennes klosterbröder och -systrar levt här efter hennes klosterregel och systrarna sjungit samma böner som de nuvarande Birgittasystrarna i Vadstena alltjämt sjunger i deras nya kloster. Hela klosterområdet är en påminnelse om den heliga Birgitta och i Klosterkyrkan firas daglig mässa och tidegärd."

Nu kan jag tryggt låta min "ökenvandring" rikta sig mot den "heliga staden Vadstena" och där skynda fram till det gamla relikskrinet med dess mystiska innehåll.

Sabina