Möte i snön

Snön faller så mjukt och stilla. Redan snötyngda granar väntar på mera. Hur mycket snö kan de bära ? Stavarna sjunker ner i snön och jag inbillar mig att jag glider fram på skidor som förr.Min dröm varar en kort stund, då jag ser en lång figur komma på backens krön.Hans vackra hund lyfter huvudet och betraktar mig eftertänksamt.
-Det är som julafton, säger jag.
-Ja, det kommer nog att vara länge,svarar han.
- Till Första maj, skrattar han. och lägger till: Ska du stå där och prata igen?
-Nä, det tror jag inte,svarar jag.
-Kommer du ihåg vad jag sa?
Han funderar och skrattar till. Nej, det gör jag inte, men jag minns vad du glömde!
-Glömde?
-Ja, du glömde muren, säger han med en ironisk glimt i ögonen.
-Muren? Åh, jag måste ha talat om Europa och tjugo årsminnet. Och glömde att berätta om Berlinmuren.. Pinsamt.
-Jo,jag kommer ihåg det, för du sa det efteråt, när vi träffades hemma hos er. Då kom du på det.
-Jaha, sa jag och försökte minnas mitt tal. Jag minns att jag citerade något från Rune Lindströms pjäs En väg som till himla bär, sa jag.
-Jo, sa han, det gjorde du visst...

Ingen av oss mindes särskilt mycket av det vackra talet.
-Ja, så är det med tal, sa jag avslutningsvis och suckade.
-Man talar och ingen kommer sedan ihåg vad man sagt...

Men snön fortsatte att falla, mjukt och stilla.

Sabina