Kattliv med nattlig jakt

Vår morgonhälsning brukar vara:
-Och katterna?
Svar: Missan sover hoprullad som en liten boll. Miserere är ute.
I natt var det inte så.
Just nu vet jag inte var de är.
Jag tänker på Katten. Den ursprungliga. Katten för tusen år sedan. Då den dyrkades som gud i Egypten. Då människan förstod att en katt är höjd över allt och att den är outgrundlig, outforskbar,icke människa, icke djur utan någonting Annat.
Betrakta din katt.
Katten tänker. I ögat blänker något som du inte anar.En instinkt, en insikt. någonting Annat.
Detta har jag fått erfara denna natt. Alla mina illusioner flög sin kos.
Trodde jag att jag var älskad av mina katter? Trodde jag att de älskade mig och skulle lyda mig i allt.
Nonsens. En katt är en katt är en katt.

Miserere hade gått ut i snömassorna.Mätt och belåten efter en dag av sömn.
Nu var det kväll och lillmissan kom in glad och förväntansfull.Hon var inte hungrig. Nosade likgiltigt på båda skålarna. Flög med lätta språng uppför trappan, gick före mig in i rummet,såg på mig uppfordrande och sen på min stol lika uppfordrande.
Så fort jag satt mig tog hon ett språng och började trampa med sina små tassar för att finna den bästa vinkeln mellan Kyrkans tidegärd och mig. Ibland puffade hon undan boken, sen la hon menande tassen på Vesper och började kurra.

Efter Vesper flyttade jag mig med lillmiss i famnen till tvrummet och såg ett kort program om en vanartig pojke.Anade inte att jag hade en vanartig kissemiss i famnen.
Min plan var att nu skulle lillmiss och jag dela säng hela natten precis som hon brukade göra hos dottern.
Så ljuvligt att ha en liten surrande boll invid knäna.
Klockan tre vaknade jag av lätta tassar på golvet. Skyndade upp ur sängen och ner för trappan,öppnade dörren mot Arktis som strömmade iskall in i vår varma hall.
Lillmiss kastade en blick ut i nattmörkret där snön fortsatte att falla, ändrade sig och försvann in i salen.
Hjälp, tänkte jag,Julgranen! Krubban! Kakorna.
Nu började jakten. Ett litet svarvitt nystan lurade mig: här är jag bakom stolen, sur,surr.
Nej nu är jag här under soffan, brr,brr.
Hon ilade uppför trappan med mig efter som en knappast flygande vind. In under hallsoffan. Kurrande,blänkande ögon.
Jag kröp ner på golvet och sträckte ut min hand:Lillmiss, viskade jag, kom hit, kom nära,kom till mej...
En röst dånade ovanför mitt huvud: Vad sysslar du med egentligen?
Långsamt reste jag mig upp.
-Lillmissan bara springer omkring, sa jag trött.
-Äsch, låt henne vara. Hon klarar sig. Katter är sådana...
Utmattad efter den förtvivlade jakten la jag mej utan någon liten purrande boll bredvid mig.Sömnen släckte oron.

Tidig morgon upptäcker jag det lilla orosmolnet lugnt sovande på sin vanliga priviligierade plats bredvid soffan på en gammal väska från Bangladesh.
Nu trodde jag det var slut.
Men det blev en morgonjakt också .Denna gång mellan Miserere som kom uppför trappan efter att ha sovit gott i lövhögen bredvid den stora bilen under garagetaket. Nu skulle han återerövra lillmissans plats. Puff, så la han sig ner med en mätt suck.
Var fanns lillmiss? Försvunnen.Jag sökte överallt.Till slut kröp jag ner för att titta under soffan.
Där inne, längst bort i hörnet, tryckt mot väggen såg jag min älskling sitta. Stilla som en mumie i en egyptisk grav. Men jag såg också en lång gul tass som sökte efter ett offer...
Vild jakt igen. Mumien fick liv, den gula rasade nerför trappan efter henne.
Tji och tjom i salen, matsalen, köket, hallen, upp och ned, fram och tillbaka.
Om jag någonsin trott att en katt ville lyssna till mig, en obetydlig människa enligt gudakattens åsikt, så förstod jag nu,att så inte är fallet.

Nu är lillmiss ute och rullar runt i den höga snön och Miserere har stolt intagit ännu en av Lillmissans platser: på min filt i mitt sovrum.
Han är så vacker så jag ids inte vara arg.
Du, gudarnas älskling. själv gud i det forna Egypten bland faraonerna!

Med kattolik hälsning
Sabina