Förtvivlan och hopp

"Det finns inte tillräckligt med tårar för min sorg", sade en gammal man sittande utanför den förstörda Notre Damekatedralen i Port au Prince.Det var söndagen den 17 januari, fyra dagar efter den fruktansvärda jordbävningskatastrofen på Haiti.Mina tankar hade i dygn kretsat kring Haiti, lyssnat på radio,läst i tidnngar och sett på TV.
Hela mitt jag var fyllt av bön. När söndagen randades tänkte jag på alla de präster som krossats under ruinerna, på ärkebiskopen Mons.Joseph Serge Miot, älskad av katolikerna i Haiti, som blev ett av kyrkans många offer precis utanför sitt hus.
Min ande förflyttade sig från det vintriga Sankt Franciskus i Jönköping till ruinerna av kyrkor under brännande sol i Haiti Och jag tänkte: Måtte det finnas tillräckligt med präster och pastorer för att kunna fira Mässa och lyfta människor från förtvivlan till hopp i gemensam bön.

I dag får jag se bilder från utomhusgudstjänster där hopp och förtivlan blandas, där Guds närvaro kändes verklig trots det oförklarliga som skett. Tårdränkta ansikten, händer sammanpressade kring kors och rosenkransar,extatiskt lovprisande armar i tack för någon som räddats.

Det är ju alltid så, att somliga enbart rapporterar det hemska, det kaos som råder, den laglöshet som härskar, medan andra söker efter mirakel,efter de räddade, efter hjälpande händer.
Och nu är där många som försöker vara Jesu utsträckta händer,varsammt binda om sår,ge vatten åt de törstande och gemensam lyfta bårar med skadade.
Det är aldrig bara laglöshet och kaos.I varje katastrof blandas godhet och girighet, kärlek med fruktan.
Jag själv har minnen från Ungernkrisens kaos i Österrike, där flyktingarna i november 1956 vällde in över gränsen till Österrike, sedan Sovjet krossat de korta frihetsdrömmarna i Budapest. Jag minns smutsen,förtvivlan, rädslan och de många andfådda berättelserna av flyktingarna, som skockades kring IM,Individuell Människohjälps baracker i Linz.
Det må vara krig eller katastrof.Alltid avslöjas människans innersta i dessa dramatiska händelser. Här lyser hjärtats godhet mot fruktans och hatets mörker.

Kollekten i Sankt Franciskus-och alla kristna församlingar i Sverige- gick självklart till hjälp åt de nödställda i Haiti. Och aldrig har jag sett korgarna så överfyllda av sedlar bäras fram till altaret.

Så är det! Människornas hjärtan väller över av generositet och viljan att bistå .
Måtte människors inre också bära fram ständiga böner för de överlevande, för de döende, för dem som inte kommer att kunna räddas, för dem som redan dött, ja för alla som så oförutsett drabbats av en död de kanske inte förberett sig på. Alla behöver också denna osynliga hjälp .

Sabina