Livets vittnesbörd

Det finns en liten ful kyrka i Frankrike belägen i ett dystert samhälle präglat av fattigdom. För flera år sedan fick jag följa med broder Johan från Taizé till denna "heliga plats". Jag tyckte inte det "doftade" av helighet, jag var verkligen både blind och döv, eftersom jag sökte efter något yttre,lite skönhet, något annorlunda men här var allt liksom avskalat ,det var ingenting märkvärdigt alls. Kyrkan, prästbostaden,klockstapeln hade visserligen blivit renoverade men dysterheten var kvar. Ändå är denna intetsägande plats mål för tusentals pilgrimer och i dag, då påve Benedikt utlyst "Prästernas år", dras böner och tankar från präster över hela jorden till dess oansenlighet
Hundrafemtio år har gått sedan prästen i Ars, Jean - Marie Vianney, dog, och påven har lyft upp denne magre präst i sin slitna kaftan till föredöme för all världens präster.

"Kyrkoherden av Ars var en ödmjuk man men som präst var han medveten om den underbara gåvan han var för sitt folk", skriver påven och citerar Jean-Marie Vianney när han talade om prästkallet som en av de dyrbaraste gåvor som den heliga Försynen kan ge os.
"Åh..prästens storhet...! Om prästen skulle inse vad han är, då skulle han dö.. Gud lyder honom: han yttrar några få ord och Herren kommer ner från himlen vid ljudet av hans röst, och låter sig stängas in i en liten hostia.."
När han för sina församlingsbor ville förklara hur viktiga sakramenten var, brukade han säga: "Utan vigningens sakrament skulle vi inte ha vår Herre. Vem är det som sätter honom i tabernaklet?Jo, det är prästen. Vem var det som hälsade dig välkommen i början av ditt liv på jorden? Prästen. Vem ger näring åt din själ och styrka inför pilgrimsfärden? Prästen. Vem kommer att förbereda den när det är dags att träda fram inför Gud, och vem renar den en sista gång i Jesu Kristi blod. Prästen. Alltid är det prästen..."
Påven tillägger lite förläget( som om han redan läste våra tankar) "Kanske ni finner dessa ord som väller fram ur den helige herdens prästerliga hjärta lite överdrivna, men de visar på den höga aktning han hyste för vigningens sakrament."

Tidigare skulle jag haft svårt att förstå dessa ord, ja hålla med om dem, eftersom de speglar en tydlig katolsk uppfattning. Men från det ögonblick jag började närma mig den katolska kyrkan och möta det heliga Mässoffret.har jag börjat förstå den vördnad som Jean-Marie Vianney uttrycker i sin ivriga beskrivning av prästens höga uppgift.(citaten från påven Benedikts brev i samband med utropandet av Prästernas år är hämtade från http://www.katobs. se ( se svensk övers. N.H)

Och nu läser jag om kyrkoherden i Ars. Han kom efter en krånglig och svår studietid som nybliven präst till Ars. I skymningen nalkades han denna gråa trista by och sökte efter vägen, frågade några barn och fick veta att han just hade kommit till gränsen för byn Ars. Genast böjde han knä inför de häpna ungarna, kysste marken och bad Gud innerligt att han måtte kunna omvända de 230 själarna i byn.Han hade blivit varnad av biskopen och grannsocknarnas präster.Han visste att byn var inte bara fattig utan också moraliskt förfallen och helt likgiltig för kyrkan, ett arv efter revolutionen. Detta var 1818.

Han löste sin uppgift på ett förunderligt sätt med askes, bön och kärlek. Han praktiskt taget bosatte sig i kyrkan, i biktstolen och fanns hela tiden till för de arma själarna, som han sökte upp, utmanade, stödde och hjälpte.

Ah, det är ett fantastiskt liv han levde. Inga ord utan bara hans eget liv var det som omvände de lata, sturska, likgiltiga människorna. Han "drog dem med lena kärlekens band som Gud säger i Hosea.(11:4)
Vilken underbar och förfärande förebild har inte påven gett våra präster detta år.

Sabina