Ritten från Lhasa till Dharamsala

För femti år sedan satte sig en ung man gränsle över en yak och i skydd av mörkret började en tung vandring över Himalayas snöhöljda berg. Bakom sig lämnade han sitt barndomshem Potala i Lhasa, där han lärt sig den buddhistiska trons hemligheter i uråldriga skrifter av uråldriga munkar. Han var den fjortonde Dalai Lama, Vishetens Ocean, på flykt från sitt folk och sitt land, som just nu invaderades av kinesiska trupper .För tibetanerna väntade ockupation,svält, fängelse,förtryck. För Dalai Lama väntade den svåra uppgiften att i exil leda sitt folk och hoppas på en återkomst.

Det märkliga är att Dalai Lama fortfarande hoppas! Jag såg en hastig glimt av honom i Aktuellt på TV. Han lyfte handen, höjde pekfingret och sa: Sluta inte att hoppas! Och hela hans runda ansikte sprack ut i ett stort karakteristiskt leende.
Han är inte bara en hoppets man. Han är också en fredens man. Alltsedan den dagen när han välkomnades av premiärminister Nehru vid gränsen mellan Tibet och Indien 1958 har han talat om fred och manat sitt folk att besvara våld med fred, att inte hata, att visa medlidande och kärlek till sina fiender. Allt enligt den buddhistiska tron.
Och då har han på ett sätt redan besegrat sina fiender. Hans fredsväg kommer en dag att visa sin makt över den kinesiska draken.

Själv har jag många minnen av Dalai Lama.
Första gången var det bara hans röst, en melodisk mörk varm stämma, som ekade i den danska slottssal i Hindgavl där jag satt tillsammans med ett hundratal tibetanska ungdomar som fått möjlighet att studera i Danmark och Sverige. Jag höll en kopp vamt tibetanskt te med salt i handen och såg mig runtomkring på de unga tibetanerna. När högtalaren sände ut Dalai Lamas röst böjde de sig djupt mot golvet i vördnad.

Nästa gång återsåg jag honom på Arlanda, där han togs emot av IMs ordförande Britta Holmström och fyra tibetanska ungdomar som ödmjukt hängde vita hälsningsdukar kring hans hals och böjde sig djupt mot golvet inför honom som de uppfattade som en Awalokteswara, en inkarnation av en gud.
"The time has come for East and West to meet, sade Britta Holmström. We need each other so much and the key - love - has been given us by your Lord Buddha and our Lord Jesus Christ.
Welcome your Highness!"
Dalai Lama nickade, log och hälsade bullrande och vänligt på de försynta tibetanska ungdomarna och på den unge studenten som grundat studenthjälpen för tibetanerna och som än i dag fortsätter att stödja skolverksamheten i Tibet, liksom också IM i någon mån gjort, fast mest i exil.

Detta var Dalai Lamas första besök i Sverige och blev en stor händelse med många reportage och möten. Ärkebiskop Sundby i Uppsala, Vasaskeppet i Stockholm. Biskop Lindström i Lund och det tibetanska ungdomshemmet i Reftele var några av upplevelserna för honom.

Sedan dess har han besökt Sverige flera gånger och jag minns särskilt ankomsten till Linköping, där biskop Martin Lönnebo hade med Stadsbiblioteket ordnat en utställning av heliga kristna och buddhistiska ikoner och Thankas. Vi stod en liten skara i regndiset och huttrade, när han kom med bil från flygplatsen, steg ut klädd i sin barärmade orangegula toga och gick fram till oss . Jag ropade "Tashe Delek",en tibetansk hälsning och hans leende blev stort och varmt liksom handen som greppade tag i min frusna hand.

En av de starkaste bilderna jag har av Hans Helighet Dalai Lama det är från mötet mellan honom och påven Johannes Paulus II. De möttes inför det stora fredsmötet i Assisi 1986 och båda omfamnade varandra med vördnad och glädje. Två människor som burit freden till ofredens värld.

Jag vill gärna denna frusna marsdag med korpen ropande över skogen och en talgoxe kvittrande i björken tro med Dalai Lama att hoppet har en framtid

Sabina