SPRÅKETS VÄKTARE

För Alfred Nobel lär FREDSPRISET vara det viktigaste av alla medaljer som delas ut den 10 december. Kanske var det så därför att de miljoner han tjänat kom från en produkt som stod i krigets och inte fredens tjänst.
För de flesta som följer utdelandet av priserna känns dock LITTERATURPRISET som det viktigaste. Varför ?
Därför att författare ofta är begåvade med en profetisk intuition om det som behöver sägas i var tid. Inte alla författare, men några av dem har i författarskap och tal kunnat betyga vikten av författarens roll i samhället, rollen som bärare av sanningen.
Årets nobelpristagare,författaren le Clézio,talade i Börssalen inför Svenska Akademin och via TV och radio inför miljoner andra lyssnare om hur språket kom till honom. Som barn började han skriva på baksidan av ransoneringskort med en trubbig blyerspenna.Han tillägnade priset ett barn, som han en dag såg på
"floden Tuiras strand i Dariénskogen. Pojken sitter på golvet i en bod och läser i skenet från en fotogenlampa, han läser i en bok och skriver framåtlutad utan att fästa uppmärksamhet vid omvärlden, utan att bry sig om att det är obekvämt, utan att låta sig störas av bullret, av att man lever tätt inpå varandra, av det våldsamma och kärva livet omkring honom. Pojken som i skräddarställning sitter ensam och läser i lampans sken, på golvet i en bod mitt i skogen, är inte där av en slump. Han liknar som en bror det barn som jag talade om i början och som under efterkrigstidens mörka år skriver med snickarpenna på baksidan av ransoneringskort.Han påminner om den mänskliga historiens två mest angelägna problem som tyvärr är långtifrån lösta. Att avlägsna hungern och att lära alla läsa och skriva."

Den ömhet och medkänsla som denna passus i Nobeltalet avslöjar har jag funnit i en av hans vackraste böcker l'Etoile erande"( Vandrande stjärna, översatt till svenska) Den handlar om en judisk och en palestinsk flickas upplevelser 1943-48 De händelser flickorna hamnar i kunde ha skildrats med hat och oförsonlighet men berättelsen ger närporträtt av två klarögda och känsliga personligheter, där himmel och sol, torka och dimma får spegla hjärtats känslor snarare än bitterhet och hopplöshet. Mitt i eländet bevarar dessa två unika unga flickor sin värdighet och medkänsla.

Språket är mänsklighetens mest fantastiska uppfinning, konstaterar Nobelpristagren entusiastiskt och drar slutsatsen att författaren har den ansvarsfulla uppgiften att vara språkets väktare. Med det menar han nog dels att bevara språkets skönhet, klang och värdighet, dels att använda språket för att använda det för" alla dem som inte har någon talan, de som är uteslutna, de skriftlösa folken"
le Clézio påpekar något viktigt i denna finansernas kris, nämligen att böcker utgör en dyrbarare skatt än fastigheter och bankkonton! I sitt tal riktar han som sig bör vår uppmärksamhet på att immateriella värden är viktigare att hålla fast vid när så mycket materiellt hotas i dag.

En annan litteraturpristagare som bär fram ett universellt och allvarspräglat budskap från litteraturens värld är Solsjenitsyn. Hans bakgrund var diktaturens och därmed det fria ordets fångenskap i Sovjet. Men när le Clézio säger att författaren inte kan förändra världen, svarar Solsjenitsyn, att Ordet är den enda kraft i världen som kan övervinna tidens och avståndens gränser.Litteraturen och konsten kan verka befriande och läkande. Dess makt att förkunna godhet är gränslös. Samma makt äger sanningen. Ett ryskt ordspråk säger: Ett ord av sanning
kan uppväga hela världen. "
Om man ska jämföra dessa två litterära giganter, ser man att båda har viktiga budskap. De utgår från sig själva och sin tids situation och pekar mot framtiden. Sanningen och språkets väktare.

I snödrivorna kring skrivstugan
Sabina