Körsbärsblom i snö

Nu har jag gjort det ! Den 4de december, Sankta Barbaras dag, har många år gått förbi utan att jag har gjort det? Ni undrar vad man skall göra på denna dag? Jo, för många år sedan berättade en flykting från Tjeckien för mig, att den 4de december ska man plocka kvistar av körsbärsträdet, sätta i vatten - och då blommar de till jul! Är det inte härligt !
Nu hade det snöat och jag fick pulsa i backen medan jag letade bland buskarna där jag mindes vårens vita körsbärsblommor. Lillkatten följde nyfiket,hundarna hade gått före på sin eftermiddagspromenad. Jag fann kvistar med knappt synliga knoppar och och placerade dem i den bruna Rörstrandskrukan vid kakelugnen i salen. Skall de slå ut till jul?

Vem var då Sankta Barbara? Hon är skyddshelgon för befästningar, byggfolk och gruvarbetare.Förklaringen finns i det som hände henne. Hon var dotter till en hedning och blev själv kristen, vilket fadern avskydde. För att hon inte skulle få träffa den lilla kristna församlingen byggde han ett torn och stängde in henne där. När det inte hjälpte torterade han henne på många sätt och lät till sist halshugga henne. Detta skedde 306.Hur mycket som är legend och verklighet vet jag inte, men S. Barbara hör till de mest omtalade och vördade helgonen i Europa tillsammans med Katarina av Alexandria och Margareta av Antiokia. Sankta Barbara är lätt att känna igen i helgonskåpen i medeltida kyrkor. Hon bär på ett torn!

När Malmö skulle börja bygga en tunnelbana kallades tyska tunnelarbetare in . De vägrade att börja arbetet om inte en staty av Sankta Barbara placerades på arbetsplatsen och bygget välsignades av en katolsk präst. Med den heliga i en nisch skulle arbetet gå bra!

Jag vet inte varför hon blivit gruvarbetarnas skyddpatron men det påminner mig om ett besök jag gjorde för många år sedan i Ruhr, då en fruktansvärd olycka hade skett i en av gruvorna . Jag minns de nittio kistorna som långsamt fördes genom staden under Chopins vackra begravningsmusik, spelad av många orkestrar och gruvarbetarna i sina klassiska dräkter som vandrade med de sörjande bakom kistorna. Jag förstod då varför man alltid blev hälsad av folket med orden "Glückauf". Som gruvarbetare levde man ständigt i dödsfara. Det kändes när jag själv fick följa med 500 meter under floden Rehn i en skramlande hiss och sedan fara med ett gruvtåg flera kilometer under jorden.

Varje dag har ofta flera helgon att minnas. Ofta lokala helgon, som inte hela världen firar, men ett helgon och en kyrkolärare som hör till denna dag är Johannes av Damascus. Han är mest känd som den som modigt försvarade bruket av ikoner, vilket den bysantinske kejsaren Leo XIII hade förbjudit. Den striden som varade nästan 100 år kallas ikonoklasmen. Tusentals underbara ikoner förstördes och ikonmålare fängslades eller förlorade någon hand som straff för att ha målat ikoner. En legend påstår att man högg av Johannes högra hand men att genom ett mirakel satte Jungfru Maria dit handen igen "

De senaste åren har en renässans för ikoner och ikonmålningskurser kommit till Sverige. Förbudet mot ikoner grundade sig på det gammaltstamentliga förbudet att göra en avbild av Gud. Men att betrakta en ikon av Kristus eller Maria är ingen avgudadyrkan. De speglar en osynlig verklighet. De återger det heliga. De inger stillhet och längtan till det gudomliga.
I en tid som vår behöver vi dessa vilopunkter som betraktandet av det heliga erbjuder oss med sin frid och skönhet

I vintersnö

Sabina