Om en trofast japanska

En strålande höstdag hälsas jag av den uppgående solen bortom Ingeryds backar
Jag tar bussen ,stiger av vid Rådhusparken, sneddar genom den och ser upp på Rådhuset där jag stod en iskall nyårsnatt och hyllade Jönköpings sjuhundra år med en dikt. Kastar en blick på skulpturen Harpolekaren och tänker: Vilken vacker staty, vilket liv i gestalterna..

I kyrkan är vi inte så många ( men på Torget är det kökafullt)
Åh, de skulle bara veta, hur ljuvligt det är att gå till Herrens hus( Ps 122)

Och vi ber rosenkransen...
Det är då jag kommer att tänka på den lilla japanskan vars livsberättelse jag läste häromdagen.

Här är den:

Rosenkransen i buddhisttemplet

Vid Träbron utanför Tokyo i Japan i några gamla övergivna soldatkaserner bor sedan många år tusentals gamla hemlösa människor. En kväll ringde telefonen, berättar f. Albert Pfleger, och det var en kvinna som var döende och önskade få träffa en katolsk präst.
Detta var hennes historia:

Hon hade gått i katolsk skola. Under tre år hade hon fått undervisning och sjutton år gammal blev hon kristen.
”Jag fick heligt vatten och Guds Bröd, sa hon

Sedan giftes hon bort av sin familj med en buddhistpastor, en bonzo, som förestod ett tempel långt uppe i bergen. Hon fick hjälpa till i templet, tända rökelse vid begravningar och bränna de döda. Maken hade gärna tillåtit henne att gå i kyrkan men det fanns ingen kyrka i närheten.
Hon fick åtta barn. Vid sjutti års ålder dog mannen. Också alla barnen dog, fem söner dog i kriget. När en ny bonzo kom till templet måste hon lämna det.

Prästen frågade: Under alla dessa år tänkte ni någon gång på Gud?

Kvinnan såg förvånad på honom: Sakta drog hon fram handen ur täcket och lyfte upp en rosenkrans:
”Varje dag bad jag denna Marias krans, ibland flera gånger under dagen, alltid under mitt arbete. Och jag bad att jag skulle få träffa en präst som kunde ge mig Guds Bröd."
-------------------------------------------------------------------------------------------------
Och i morgon är det söndag!
Frid och allt gott från bloggaren
Ingrid