Till Guds större ära

"Få människor anar vad Gud kan göra av dem, om de överlämnar sig själva i Hans händer och låter sig formas av Hans nåd."
Detta hoppfulla yttrande kommer från dagens helgon: Sankt Ignatius av Loyola.
Han hade rik erfarenhet bakom orden. Att läsa om hans omvändelse från fåfäng hovman och stridsivrig officer till den man som blev en Herrens ödmjuke tjänare är en inspirerande resa som leder till självkännedom.
Jag tänker på honom i dag och läser om hans liv.
Först fäster jag mig vid något han upplevde som konvalescent efter att ha blivit sårad i benet i en strid: "När jag läser riddarromaner tycker jag det är spännande men efteråt känner jag mig uttråkad. Om jag däremot läser helgonberättelser,blir jag upptänd och vill efterlikna dem, bli som en Franciskus eller Benedikt. "
Han förstod att Gud kallade honom och började söka sig till heliga platser
Han kallar sin självbiografi för "En pilgrims berätelse" Och så är det ju för varje människa. Vägen till Gudserfarenhet är en pilgrimsväg. Och Ignatius hade många möten med Gud, Jesus och Jungfru Maria.
Dem ville han förmedla till andra människor.
Så blev han en brinnande förkunnare och människofiskare.
I Paris samlades studenter kring honom. Där började "Jesu sällskap" som skulle bli reformationens mäktigaste motståndare och försvarare av den katolska tron .

Som barn läste jag Fänrik Ståls sägner. Där uppträdde jesuiterna under trettioåriga kriget med en dolk dold i sina krucifix. Hu, så rädd man var för jesuiter.
I dag vet jag bättre.
Jesuiterna som i hemlighet kom till vårt land, både på 15,16 och 1700-talet. hör i dag till Sveriges intellektuella elit. De har bidragit till den respekt och kunskap många protestanter fått för katolska kyrkan och tron.De leder Sveriges äldsta katolska församling,sankta Eugenia i Stockholm vid Kungsträdgården, och har nyligen grundat Newmaninstituteti Uppsala som har erkänts univeritetsstatus.
Och bakom allt detta stod Ignatius av Loyola,i vårt lilla land och den av honom grundade jesuitorden Jesu Sällskap, som genomförde mäktiga missionsinsatser i Indien.Kina och Japan . Ignatius livsmotto blev Ad maiorem gloriam Dei.-till Guds större ära. Inget motto har väl fått ett rikare genomslag än detta!

Sabina

Mörkret över Utöya

I dag är det "Olsak",Sankt Olavs dag, en festdag för hela norska folket. Men ljuset över festen har slocknat.Yxan på Sankt Olovs statyerna med vilken han blev ihjälhuggen när han fösvarade sitt land har fallit över Norge. Skotten från Utöya, en fredlig ö vid Oslofjorden,ekar i mitt huvud. Röster, bilder,rop och gråt blandas i mitt huvud,ja i tusen människors, man blir inte kvitt det hemska som hände för en vecka sedan.
Jag tänker på Emma Martinovic, fylkeledaren, som modigt simmade i det kalla vattnet, som tog sin väninna på ryggen när hon inte orkade simma, som uppmuntrade den lille gutten som kom simmande bredvid henne och berättade, att hans pappa var död. Jag hör hennes rop till dem som följde henne i vågorna: "Pust, håll hodet over vannet,pust.." Hon ingjöt kraft och liv mitt i dödens vatten och jag tackar henne för att hon velat skriva ner sina upplevelser medan de ännu var skakande nära.(Se Expressen 26 juli Emma Martinovics blogg)

Det var ond bråd död, en död ingen vill utsättas för , en död som vi ber Gud att rädda oss från. Det var en "djävul" som drabbade de norska ungdomarna med denna onda död på den fredliga ön vid Oslofjorden. En man i vars sinne det onda tagit säte och dominerat, så att ondskan till slut måste ut och agera.Det sägs ofta att det inte finns någon djävul, att Satan inte existerar. Men från Satan eller Lögnens Furste kommer det onda. Kommer den onda, bråda döden, som så oväntat slog till denna regniga julidag i Norge.

Vad gör man mot det onda? Man bevarar det goda inom sig. Man skyddar sitt samvete,man utvecklar känslan för rättvisa,medkänsla, godhet.Det är vad som nu händer i ungdomarnas hjärtan i Utöya, ja överallt i Norden , där man intensivt levt med i både sorgen över dem som miste livet och glädjen över dem som fick leva.Blommorna och ljusen som tecken på kärlek.Kramar och tårar, som värmer och tröstar. Orden som statsminster Jens Stoltenberg citerade: "När så mycket hat kan finnas hos en enda människa,Tänk så mycket kärlek som kan finnas hos många."

När jag tänker på dem som så oväntat miste livet vill jag be med den bön som Broder Alois sände till Norge från Taizé:

> In the church in Taizé, we entrusted all the victims to God, and I
> said this prayer:
>
> Christ Jesus, we entrust to you the victims of the attacks in Norway.
> In the face of the suffering of the innocent, we are at a loss. We
> turn to you and ask you from the depths of our heart: welcome those
> who died into your Kingdom, be close to their families and support
> those who attempt to comfort them in their grief.”

Ja, Herre, välkomna dem i ditt rike!

Sabina

Karmels berg

Lördagen den 16 juli begav sig tre bilar med pilgrimer på väg till skånska Glumslöv.Det var Vår Fru av berget Karmels dag och vi färdades 'liksom i anden' tillsammans med profeten Elia till det lilla Karmels berg som grundats i vårt södra landskap för mer än femtio år sedan för att sprida en 'doft av bön'över vårt land.
Det är en lång och märklig historia bakom denna dag,den 16 juli. Och allting började så tidigt som 38 år efter Jesu födelse i Palestina. Efter Pingstdagens stora kraftutgjutning över apostlarna dröjde det inte länge förrän förföljelserna startade. Då flydde några av dem som blivit kristna till profeten Elias berg. Här började de ett stillsamt liv som eremiter i bön och särskilt ville de vara nära Guds Moder Maria, som de ärade med ett litet kapell.Ty redan profeten Elia hade bett och profeterat om den rena Jungfrun som skulle föda Messias!
Från denna bedjande cell uppstod den kommunitet som skulle bli karmelitorden.Under 1100-talet kom prästen Bertold med korsriddare till det heliga landet och upptäckte ruiner av ermiternas kapell.Återigen fylldes platsen av eremiter och år 1209 fick de en klosterregel av Jerusalems patiark som godkändes av påven Honorius III. Härifrån fördes Karmelitorden ut i världen och nya kloster bildades i Syrien, på Cypern, i Frankrike och slutligen i England.
Här blev broder Simon Stock år 1245 vid det första generalkapitlet vald till prior och från honom kommer dagens firande. Guds Moder valde nämligen att den 16 juli 1263 uppenbara sig, iförd karmeliternas dräkt och omgiven av en sky av änglar, för honom med en gåva, skapularet, ett tecken på frälsningen och förbundet med Gud, som nu bärs av alla dem som lever i enlighet med karmels spiritualitet. Ett skapular består av två små tygbitar med Jesu och Marias bilder på, sammanhållna av ett band, som kan hängas runt halsen under kläderna.Det har berättats att den Salige Johannes Paulus alltid bar ett skapular under sin dräkt. Han stod i sitt andliga liv mycket nära Karmel.
Pater Adalbert Engelhart OSB skriver i sin Helgonkalender: "Festen spänner fån profeternas längtan till vår egen tid.Molnet som Elia skådade från Karmels topp ger än i dag det livgivande regn som är Guds nåd för en värld som blivit torr och steril."
Och vi som rest till Glumslöv och fick trängas i det lilla kapellet kände alldeles tydligt detta nådens regn över oss i gemenskap med systrarna bakom gallret och broder Jonas OCD från karmelitbrödernas kloster på andra sidan kullarna i Glumslövs backar.Han som vågade predika om Jungfru Marias underfulla havandeskap och vad det kan lära unga havande mammor i vår tid!

Sabina

Fjärilar och humlor

För mer än hundra år sedan cyklade en ung engelsk dam omkring i Berkshire. Hon hade klara ögon och tycktes upptäcka det mesta: en nässelfjäril här, en humla ( bombus terristris) där, aurorafjärilar och kålfjärilar, var och en med fina mönster i olika färger. Hon målade och antecknade:"Häckarna är ett virrvarr av vilda blommor.Vildrosorna är praktfulla, arten är i full blomning.På många ställen är häckarna prydda med kransar av tamusranka och kaprifol. De blekrosa björnbärsblommorna och de stora vita massorna av fläderblom möter ögat överallt.."

Edith Holdens "Naturdagbok av en engelsk dam år 1906" upptäcktes 1976 på en vind och gavs ut i faksimile och blev en världssuccé.Den svenska upplagan har Trevi gett ut i samarbete med Gull Brunius, som översatt, Sven Collberg som tolkat de engelska dikterna och Eva Billow som utformat kalligrafin efter orginalets sekelskiftesskrift. En sagolikt vacker bok att läsa året om !

Och just i dag vimlar vår lilla trädgård av fjärilar. En flög omkring i rummet medan jag läste Laudes och släpptes ut. En annan dansade kring vårt lunchbord flör att sedan flyga ut genom det öppnade fönstret.

Jag plockade nya blommor till Mariaskåpet och upptäckte en liten babyhumla på en hundloka.Jag försökte skaka loss den men den klamrade sig fast och sög ivrigt honung ur de späda vita blommorna. Först när jag bar ut blomman och lät den lilla humlan falla ner på ett rosenblad lämnade hon sitt fäste och hundlokan fick återvända till Jungfru Marias skåp.

Edith Holden inleder sin Naturdagbok med en dikt av Byron:

"Att sitta på en sten, i drömmeri
om flod och hed, om skogen mörk som sot,
där ingen lyder mänskan men är fri-
där aldrig förr en dödlig satt sin fot;
att klättra stiglöst bergets topp emot
med vilda flockar långt från fållors fred;
att stå vid fallets skum, vid brantens hot:
det är ej ensamhet. Det är att med
naturen tala, i dess rikedom se ned."

övers. Sven Collberg

Vi har bänkar för drömmar: en vid björken nära brevlådan, så man kan hämta alla brev så fort som möjligt. En vid gullregnsträdet i kapellparken nära Sankta Claras kapell,
och en vid Skrivstugan för lämpliga pauser och eftertankar
Hur välsignade är vi inte!

Sabina

Lustgården i Gränna

Jag vill låna ord från Höga Visan, där brudgummen besjunger sin brud som en "tillsluten lustgård" vilket traditionellt har tolkats som en beskrivning av den "obfläckade alltid rena Jungfrun Maria"

Men jag har i dag besökt en annan lustgård, ett Grönt Rum ,som vuxit fram i ett hörn av Gränna,inte långt från Vätterstranden,en oas med rabatter och bänkar och stigar ,där man stillsamt skall vandra medan vinden tar tag i ens scarf och susar i den nyplanterade blodlönnen.

"Såsom en park av granatträd skjuter du upp
med de ädlaste fukter,
med cyperblommor och nardusplantor,
med nardus och saffran och kanel
och rökelseträd av alla de slag.
Ja, en källa i lustgården är du
med friskt vatten
och ett rinnande flöde ifån Libanon.

Vakna upp du nordanvind
och kom, du sunnanvind;
blås genom min lustgård,
låt dess vällukt strömma ut...
Höga Visan 4:12-16

En blomsterdekorerad välkomstbåge hälsade vid entrén till denna oas av försommarväxter, som smakfullt planterats i runda, avlånga och stenkantade rabatter. Stilla pianomusik ackompagnerade stegen på grusgångarna och de smala jordstigarna, som slingrade fram i blomsterhavet.Körsång, stråkmusik, tunna regdroppar mellan solstrålarna. Allt var perfekt för den som söker en meningsfull hörna av det kaotiska turistgränna.
Och bakom all denna spirande grönska kände man Skaparens kärleksfulla hand och regnet som sparsamt droppade ner var ingenting annat än Guds välsignelse över trädgårdsvännernas stora och hängivna arbete under många år, som denna eftermiddag kröntes med invigningstal av stadsträdgårdsmästaren och en beundrande publik av människor från bygden.
Hit skall jag ofta återkomma. Här kan en och annan dikt kanske födas,medan jag sitter på någon v bänkarna och låter allting inom mig vila.

Sabina

Samtal i regnet

På min morgonpromenad såg jag smultron lysa i det regnvåta gräset.Jag plockade med mig blåklockor och käringtand,drypande våt hundloka,medan jag vandrade den stilla vägen fram.I mitt huvud surrade samtalet från i går.

Vi var bjudna på grillfest. Wow! Inte sedan jag var på grillfest hos en countryfilmstjärna i Hollywood har jag upplevt denna rökiga tillställning.Men regnet störtade över oss. Vi spanade mot himlen men såg inga tecken till ljusning. Det blev en innefest vid dukat bord.Genom fönstret såg vi trädgården med bänkar och buskar ,träd och blommor. Där skulle vi varit i glödande sol. Allt var nu som en tät dimma av häftigt regn och grillens rökslingor.
Inne vid bordet och senare kring de djupa kaffekopparna och jordgubbstårtan ringlade samtalet otvunget,intensivt och härligt.Kan det bli annat om sällskapet består av en missionsflygare i Amazonas, en präst ifrån öst,lärare vid olika skolor, en flygresenär från Argentina,en biodlare och en jurist?
-Ja, när vulkanutbrottet kom fick vi tejpa alla fönster och binda för munnen när vi gick ut....
"Har du aldrig varit med om någon olycka eller något tillbud?
-Jo, en gång, när oljan läckte ut. Det var faktiskt bara sekunder mellan liv och död. Det är Guds nåd att vi sitter här i dag. Rök vällde in i flygplanet, jag vände ögonblickligen. När vi landade var planet dränkt i olja. Hade jag väntat några sekunder och vi hade nödlandat i Amazonas, kanske planet hade börjat brinna. Det var Guds nåd...
-När kommer du fram?
Det var hennes avskedsfest.Hon berättade om sin snara resa: Från Jönköping till Köpenhamn, från Köpenhamn till Paris, från Paris till Argentina..
Jag flög med henne (i tankarna!)- åh- de långa avstånden på flygplatsen i Paris- när var jag där sist? Jo, det var vid resan till Jerusalem!- Det var då jag mötte tolvåriga Therése som satt och skrev i ett block. Hon skulle bli författarinna. Vi pratade länge. Efter resan brevväxlade vi.Om Sverige. En dag kom beskedet: Jag får komma till Sverige, om min äldre syster kommer med! Några år senar landade systrarna i Stockholm. Det blev en "fransk sommar". I dag studerar hon vid Sorbonne!
Samtalet fortsatte och växlade område:
"Att vara lärare är tufft.. Man vågar inte säga mot. Man borde kunna få säga till eleverna... sa en lärare.Men jag pensioneras nästa år, så jag kan nog säga till ."
"Åh, att skriva omdömen. Alla lördagkvällar, söndagkvällar.." suckade en kollega.

Mellan replikerna som flög fram och tillbaka, ibland lågmälda dialoger,ibland ett virrvarr av ord -betraktade jag två tavlor som väckt starka minnen:Göta Foglers solrosor. Jag mindes våra möten, intensiva samtal, hennes iver, skratt och tårar. En gång hyrde hon ett litet torp i Ölmstad. Jag cyklade dit.När jag kom i dörren, ropade hon: Stanna, Sabina, Jag vill måla dej. NU.Precis där du står." Hon målade. Hon sålde tavlan. Var finns jag nu?
Bredvid på väggen hängde Barbro Brånes bild av en risig lagård med en gammal ko och en mjölkhink. Mörka varma färger. Också henne minns jag från möten på Bråneryds herrgård där hon bodde i de stora rummen där hennes mäktiga dukar trängdes med motiven från slitna lador,gamla vagnshjul( den finns på Ryhov) och dunkla blommor.
På en annan vägg står sonen Mikael Brånes täta rad av ljusa björkar.Vilka kontraster! Vilka begåvningar!
Mot kvällen mildrades regnet
I dag steg Broder Sol upp över våra våta trädgårdar.Spireans mäktiga blomfanor låg utsträckta på gräsmattan. Kan de resa sig igen?
Jag gick min långa promenad och fann smultronen som jag plockade till Magdalena. Blåklockorna gav jag till min Mariastaty här i Pax et Bonum,skrivstugan.

Sabina

Land du välsignade

Vi behöver bli påminda om det ibland. Om hur välsignade vi är
Hur välsignat vårt land,Sverige, är bland alla världens många länder. Oförtjänt välsignat.
En dag som denna, 6 juni, Nationaldagen, Svenska Flaggans dag, är det inte svårt att mitt ibland glimmande hundloka,lysande smörblommor,vajande björkar och doftande kaprifol känna sig välsignad av Honom som skapat allt.

Det var fint av kungen,Carl XVI Gustav, att låta denna välkända sång bli ledord i högtidstalet på Skansen. Efter alla fula skvallerrubriker om kungen och hans förflutna kändes det skönt att se hela familjen;kungen med drottning Silvia, kronprinspater Victoria och prins Daniel, prinsessan Madeleine och prins Philip klädda i folkdräkter genensamt komma till Skansen i hästlandåer och under trumpetfanfarer.
Man kände sammanhållning och en stark pliktkänsla inför traditionen att hedra Svenska Flaggans dag med sin närvaro.

I år skulle Jussi Björling, vår underbare svenske världstenor, fyllt 100 år. Man kan höra hans vibrerande stämma på You Tube i Land du välsignade.
Läs nu orden, som verkar vara skrivna just för honom:

Land du välsignade, tag min sång
gjut din ande i orden
Giv att den ljuder fullkomnad en gång
sången om landet i Norden.
Sången om sjumila skogar och sjö,
slätter som skördar bära,
midnattssol och midvintersnö
Sverige till ära, Sverige.

Land du välsignade, tag mitt verk
dig min strävan jag viger
signa min tanke och armen stärk
främst bland de främsta jag stiger.
Att när min bana jag ändat har
sjunkit till skuggornas rike
sist må man minnas att svensk jag var
Sverige till heder, Sverige.

Ja, det är Jussis sång, det är Carl Milles sång, det är Astrid Lindgrens sång, det är Heidenstams sång...

Men min sång viger jag åt en annan Konung, ett annat Rike
Och jag skriver inte Sverige till ära och heder utan: Soli Deo Gloria,
när mitt verk är ändat. Inte heller "sjunker jag ner i skuggornas rike" utan längtar efter att få föras in i ljusets rike- en gång - till slut.

Sabina