Sol,sol i de blommande snår

Nu måste jag sjunga den där gamla spelemansvisan, som hörde till min skoltids sånger med den härliga refrängen: Sol, sol, sol i de blommande snår, sol,sol är det var jag går...

I dag ser jag knappast blommande snår där jag går, men mogna fylliga nypon och lockande röda äpplen. Det är augustis sista dag. Sista sommardagen. Förr i världen började vi skolan 1 september.

Det var också den skräckens dag, då Hitler anföll Polen och andra världskriget startade. Hur väl minns jag inte den dagen, som var en lördag, då familjen satt i övre hallen och lyssnade till radion. Ingen av oss anade då vad som låg framför Europa under de kommande sex åren.

Miljoner fängslades, torterades, dödades. En svensk diktarere fångade något av det mod och den längtans ande, som lyfte sig över koncentrationslägets och fängelsernas murar när han skrev:

Då höjde sig min längtan. Vem kunde hindra den?

Ej murens taggtrådsstängsel. Ej vaktpatrullens män.

Jag sargades med skymford.Jag gisslades med slag.

Men högre steg min längtan för varje andetag.

Vem kunde klippa vingen? Vem kunde täcka den?

Den sprängde cellens väggar och kedjan utav män.

Den höjde sig i frihet. Den sökte sig till byn.

Där lever den bland gräsen vid skogens höga bryn.

Den finns källans spegkling. Den finns i trädens sus.

Den finns i fågelns locksång. Den finns i bäckens brus.

Och långt sen benen vitnat och kroppen blivit mull.

Skall torpets backar blomma för all min längtans skull.

Helmer Grundström

Minnet av alla dessa förföljda och marterade offer för nazismens och kommunismens brott mot mänskligheten högtidlighölls på Norrmalmstorg den 23 augusti. Det var den dag då Molotov 1941slöt en pakt med Hitlertyskland och delade Europa. Inte bara i Sverige utan i de flesta Europeiska huvudstäder samlades man kring detta sorgliga minne.

Sabina

Honung ur klippan

Från mitt fönster i skrivstugan ser jag två bikupor, en gul och en grön. I sommar har svärmar av bin kommit dansande under soliga dagar med rapporter från honungstyngda blomkalkar.
När regnet öst ner har det varit stilla omkring kuporna men inuti kunde man lyssna till dova brummande orgeltoner från de arbetande bina. I går kväll tömdes deras skörd,finaste ljusgul honung rann ner i burk efter burk. I morse förseddes de flitiga bina med vinterfoder.
Anar någon hur mycket arbete det är bakom en enda liten burk honung?

När Herren kom till Moses i Egypten lovade han honom och hela Israel, som plågades under Farao som slavar:
"Jag har sert deras betryck och stigit ner för att rädda dem och föra dem till ett land som flyter av mjölk och honung.."(2 >Mos 3:8)
När det står talat om honung i Bibeln är det något av det allra finaste och bästa.
I den långa psaltarpsalmen 119, en hyllning till Tora,Israelernas lagbok, står det :" Hur ljuvt är inte ditt tal. Det är ljuvare än honung för min mun."
Och på ett annat ställe heter det att Herren skall bespisa sitt folk med bästa vete, ja "med honung ur klippan, skall han mätta det." Anders Pilz har gett ut en fin bok omPsaltaren med denna titel!
När profeten Hesekiel får befallning att äta upp en bokrulle säger han: "Den var i min mun söt som honung."
I profetian om Marias jungfrufödelse står det i Jesajas sjunde kapitel om det barn hon skall föda, att "Gräddmjölk och honung ska bli hans mat..."

Så kan man låta orden om honung flöda fram från bibelsidorna, medan den sena augustisolen lyser över de två bikuporna vid rosarugosahäcken, varifrån så många kilo honung skördas denna sommar.

Sabina

Skyddshelgon för vår svåra tid

Det var på en tågresa jag först hörde talas om Maximilian Kolbe. Det är roligare att åka tåg än flygplan. Man sitter mitt emot varandra, man sitter ofta trångt och medan tåghjulen rullar över skenorna surrar kupén av röster från olika delar av världen – åtminstone om tåget går genom Europa. Där satt jag och fick plötsligt en tidning i min hand av en ung man, som gjorde mig uppmärksam på artikeln om ”Helgonet som gav sitt liv för en annan i Auschwitz”

Jag var på väg till Assisi för att lära känna den helige Franciskus och skriva en bok om honom. Där kom nästa tecken. Jag hade varit ute i snön och känt den kalla vinden mot mina kinder just som jag inbillade mig att Franciskus gjorde när han barfota och fattig vandrade nerför sluttningarna i Assisi. Då mötte jag en amerikansk student i trappan i Birgittaklostret ,som räckt mig ett kort och försvann. På kortet läste jag : If you want to know more about Saint Maximilian Kolbe, read this book”
Naturligtvis beställde jag boken och när den kom från Amerika började jag gripas av denne moderne franciskan, som så tydligt hade ett budskap till mig.
När jag därför denna morgon kom till Mässan i Sankt Franciskus för att fira den på Kolbes martyrdag möttes jag av hans bild i koret och så många minnen kom över mig och jag förstod att av alla helgon jag mött och läst om och skrivit om finns det nog ingen som bränt mitt hjärta så som denne livlige energiske och djärve Maximilian Kolbe.

Bokens namn blev ALLT FÖR IMMACULATA. Den kunde inte heta något annat eftersom just Immaculata – den alltid rena Jungfrun Maria- alltsedan hans barndom styrt och välsignat hans liv. Som barn visade hon sig för honom med två tecken: en vit och en röd krona. Vilken vill du ha, Raimond, frågade Maria och gossen svarade: Båda. Den vita stod för kyskhet. Han blev munk. Den röda stod för martyriet. Han blev martyr.
Han var matematiskt begåvad och drömde om en framtid som ingenjör men Gud ville ha honom i sin tjänst.
Så blev han franciskan, filosofie och teologie doktor. Han återvände från Rom full av iver att ”rekristianisera” sitt land, Polen, som efter första världskriget för första gången på många hundra år blivit ett fritt land.
Att nittonhundratalet skulle bli ett århundrade för media förstod han snart .Han satsade på att sprida de goda nyheterna via först en, sedan många tidningar. Han byggde ett jättekloster och drog hundratals unga män in i arbetet för Guds rike. Han reste till Japan sedan han på en tågresa mött en japansk student som inte hade hört talas om Kristus. Där byggde han klostret Mugensa noSono och gav ut en tidning på japanska.
När tyskarna ockuperade Polen blev han deras fiende och skickades till Auschwitz. Där skulle han vinna den röda martyrkronan.
Det är vad vi firar i dag.

Första gången jag kom till Niepokalanow, Kolbes ”Mariastad” utanför Warszawa, mötte jag broder Kornel. Han berättade att han givit sina första löften inför Fader Kolbe, som just återvänt från Japan.
Andra gången jag kom till Niepokalanow var den 10 oktober 1982 ,den dag Kolbe helgonförklarades i Rom. Ärkebiskop Glemp var inbjuden men valde att stanna i Polen och höll ett brinnande tal vid friluftsmässan i Kolbes kloster mot det kommunistiska förtrycket i landet.
Tredje gången jag besökte Niepokalanow stod jag vid broder Kornels och broder Hieronymus gravar på den enkla kyrkogården en bit bortom pilgrimskyrkan.

Inom mig brinner ord av Kolbe:
”Maria Immaculata, hur ljuvligt låter icke detta namn, som genljuder i hjärtat på ditt barns själ.

I botten på all aktivitet ligger mödan, offret. Den gör väl som fastän han är trött ändå slutför sitt arbete så gott han kan efter sin kapacitet och av kärlek till Gud.

Vi måste i dag leva, så att vi kan dö på ett värdigt sätt.”

Tack, du helige, du skyddshelgon för vår svåra tid!

Sabina

Hjälten på gallret

I går skrev jag om möjligheten att bli hjälte. I dag kom l’Osservatore Romano och där finner jag en två bilder av två hjältar. Den ene ligger på ett galler , den andre står och håller någonting tryckt till sitt hjärta.
Det är den helige Laurentius, diakon och ansvarig för ekonomin i en av oms största kyrkor. Kejsar Valerianus på 200-talet förföljde de kristna och som alla kejsare var han ute efter pengar (Jämför med Gustav Vasa i Sverige) Han befallde diakon Laurentius att samla ihop kyrkans skatter och presentera dem för honom följande vecka. När han kom med sin skattmästare för att ta emot en förmögenhet fann han diakonen som stod framför en hop fattig, trasiga romare.

”Detta är kyrkans skatter, sa Laurentius högtidligt.
Kejsaren blev rasande och befallde ögonblickligen att den fräcke diakonen skulle halstras till döds.
En plågsam död. Men legenden säger att den unge diakonen skämtsamt sa till bödlarna: Nu är jag stekt på ena sidan, var så goda och vänd på mig..”

I dag står en präktig basilika i Rom uppförd till minne av den modige diakonen, som med sina ord till kejsaren gav en fingervisning om var kyrkans verkliga skatter finns: et är inte i tavlor eller skulpturer eller dyrbara mässklädnader. Det är i de fattiga, de enkla och osynliga som Kyrkans verkliga skatter göms. De som trofast kommer till mässan ,de som ber för prästerna , de som ger sin sista slant i bössan och som hjälper till utan att förvänta sig något tack.

En liten minstrant

• Den andra bilden som jag betraktar i tidningen i dag föreställer en stor bronsstaty av en liten pojke. Statyn finns i Rom och var förra veckan placerad På Sankt Petersplatsen där nära 60.000 ministranter hade samlats på den årliga pilgrimsfärden för pojkar och flickor som hjälper till vid altaret under Mässan.
• Tarcicius levde hundra år efter den helige Laurentius men det var fortfarande farligt att vara kristen. Han fick ofta uppdraget att bära kommunionen till sjuka och till fångna kristna i fängelset. En gång blev han attackerad på vägen. Man försökte ta från honom skrinet med den helige Hostian, som han bar på. Han tryckte den mot sitt hjärta och vägrade att lämna ifrån sig de heliga gåvorna. Han var inte rädd för att dö, han bar ju Jesus närmast hjärtat och vägrade se honom skymfad av soldaterna. Troligen blev han stenad till döds.

Hur gammal var han? Kanske bara åtta eller tio år.

Tarcicius visade hjältemod, se där en verklig hjälte!

Statyn är jättestor. Konstnären, en schweizisk skulptör, Bernhard Lang, som själv varit altarpojke i sin barndom ville gestalta ministranternas skyddshelgon som en pojke på språng med korkåpan fladdrande kring benen och skrinet med hostian tyckt till sitt hjärta.

Första gången statyn visades var i Aarau inför 8000 ministranter från Schweiz. Därefter har den rest runt i Schweiz, Luxemburg, Ungern och till slut Rom. Den kommer att placeras i Calixtus katakomben ,när Tarcicius egen grav.

I vår församling har vi flera duktiga ministranter. Jag hoppas att de vill vara lika modiga som Tarcicius.

Sabina

Vill du bli en hjälte?

En ny typ av affisch har dykt upp bland alla mode och bioaffischer. Den gör mig förundrad. Här ställs en fråga som rör sig på ett helt annat plan än de vanliga utmaningarna.

Vill du bli en hjälte? En följdfråga blir naturligtvis: hur då? Klart man vill bli en hjälte. Vinna SM i någon idrottsgren trots något handikapp. Vinna högsta vinsten och ge bort hälften. Varje dag utnämns någon person i Sverige till hjälte. Ibland kan det faktiskt vara en riktig hjälte, d. v. s någon som räddat en drunknande eller kastat sig in i ett hav av lågor för att dra ut en instängd människa.
Och man börjar fråga sig :vad är en hjälte egentligen? Att bli hjälteförklarad betyder att man offrat någonting. Man har offrat tid, krafter, mod för att åstadkomma något.

I historien förknippas hjältarna oftast med krigiska bedrifter. ”Kung Karl den unge hjälte, han stod i rök och damm Han drog sitt svärd ur bälte och gick i striden fram..2, var en vers som jag minns från min ungdom. Jag tyckte att Karl den tolfte var en riktig hjälte. Kring vårt matbord cirkulerade de fantastiska berättelserna om hans bedrifter.

När jag sedan tittar på affischen med den utmanande frågan, så ser jag att den redan har besvarat rubriken :Vill du bli en hjälte. Det tår nämligen:
”Skicka ett SMS på 25 kronor till BRIS.” Underförstått: då är du en hjälte.
Är det barnen som ringer till Bris som ska skicka 25 kronor för att få tröst? Eller är det den som varit stygg mot barnen som ska bidra med pengar för att någon ”ska trösta knyttet”?
Jag vet inte om jag tycker att det är särskilt smart att utnämna hjältar för 25 kronor till Bris.

Finns det några hjältar i Sverige?
Javisst, säger en god vän och tittar på affischen: Dag Hammarskjöld.
Ja, och Raoul Wallenberg, säger jag.
Dessa män är redan historia. De handlade i en svår tid. De offrade sin tid, sin kraft och sin förmåga för att uppfylla sin medmänskliga plikt.

Säkert finns det i vårt land många som gör detsamma utan att synas.
Hjältemodet kan nämligen också inbegripa modet att gå mot strömmen, att säga det som inte får sägas, att protestera mot orättvisor med risk för att själv bli förtalad, mobbad, föraktad.
Den sortens hjältemod är tyvärr ganska ringa förekommande . Vi har blivit ett land där bara en åsikt är korrekt. Trots att vi har flera olika politiska partier finns det som ett gemensamt band bland dem vissa åsikter som inte får uttalas. Och att uttala dem kan innebära risker.

Här slutar jag mina reflektioner. Alla vet vad jag talar om.
Affischen har väckt tankar. Det är nog flera än jag som går och funderar på vem som är en hjälte och vad det innebär. Men jag betvivlar att många skulle vilja bli hjältar, när de börjar förstå vad hjältemodet kommer att kosta av tid, kraft och uppoffringar.

Sabina

Barndomsminnet vid stugan

Björkarna susade sin milda sommarsång..stenen var kylig och jag vilade en stund vid Väderbergsvägen.
Då kom det äldre paret cyklande, såg förvånat på mig och svängde ner mot skogen.
En stund senare dök de upp igen, iklädda fosforescerande gröna västar mitt i solskenet, cyklade förbi mig och stannade sedan vid vår grind.
Om de stannar kan jag fråga vart de ska, tänkte jag. När jag plockat blåklockorna på andra sidan vägen, där maskinen inte härjat,stod de kvar och jag frågade: Vart är ni på väg?
Det var då jag fick deras barndomsminne:

"Där bodde min mormor och morfar, sa cyklisten. och pekade på vårt hus." Och där hälsade jag på dem 1945. Då var jag två år och jag minns att mormor satt i en stol och att hon stoppade om mig.
De hade arrenderat Håknarp och när de slutade arrendet köpt de den här stugan"
Hans berättelse öppnade en flik mot enförgången tid. Jag frågade hur gammal hans mormor var. Jag tänkte på mig själv och mitt barnbarn. Tänk om hon kommer cyklande här om femti år och pekade på stugan och minns: "Här bodde min farmor.Jag besökte henne och farfar med pappa. Då var jag fem år..."

Sen fick jag veta av cyklisten att han varit klasskamrat med Boestad och gått i varanandagsskola i Ölmstad. Han var från Korparp. Presentationen var tydlig. Själv behövde jag inte presentera mig. Här i Ölmstad känner folk varann.
Bakom mig stod eken och suckade. Den hade avslöjat sina hemligheter för mig tidigt i morse och jag hade skrivit ner vad den berättade:

I den stora eken
lever fåglarna
sitt fördolda liv;
ett blad som darrar
avslöjar gömstället,
en skugga som far
genom lövverket
berättar om fågelns
morgonflykt.
Som en väldig modersfamn
sträcker ekens grenar
sina armar kring himlens
små budbärare:
talgoxe, koltrast, bofink och
trädgårdssångare.

Sommarhälsningar
Sabina

Att läsa om en ängel

Söndag. Tung solvärme över jorden. Bladen slokar,dofter stiger.
Mitt under denna osedvanliga hetta kände jag mig plötsligt lätt som en ängel.
Hur kom det sig ?
I handen höll jag en liten bok. Det var från denna bok som den märkliga känslan kom.
Så är det när man sjunker djupt in i en text, i en historia som man aldrig tidigar har hört, ett människoöde, som fängslar en.
Boken handlar om Mariam, född i Galileen 1846 som svar på sin moders fromma önskan:"Låt oss vandra till Betlehem och be Jungfru Maria om en dotter.Låt oss lova henne att om vi blir bönhörda ge henne namnet Mariam och så mycket vax till kyrkans gudstjänst. som hon väger när hon är tre år"
Ett allvarligt löfte av två fattiga föräldrar, som snart lämnade den späda flickan och hennes lillebror föräldralösa.

Mariam skulle bli ett helgon i Karmel.( Boken är utgiven på Bokförlaget Karmel i serien Karmels helgon)Hennes namn blev Mariam av den Korsfäste Jesus. Hon lärde sig aldrig läsa och skriva. Hon kunde egentligen bara tala arabiska och litet franska. Men hennes dramatiska liv med fattigdom,fasta och sjukdom kantades av änglar.
När hon vägrade att gifta sg med en utsedd man,kastades hon ut i en skog,knivskuren i halsen och övergiven.
Hon hade avgett ett löfte om kyskhet.Hon ville tillhöra Gud.
Då togs hon om hand av en kvinna, som sydde ihop hennes sår och skötte henne tills hon var frisk igen.Kvinnan, som var Jungfru Maria, sa till Mariam: Du ska åka till Frankrike och bli nunna."
Märklig profetia. Den lilla Mariam for över havet och sökte efter ett kloster. Gång på gång fanns änglar som hjälpte den hjälplösa. Hon tjänade som hembiträde i många familjer och gav bort allt hon hade till dem som var fattigare än hon.
Visst var hon själv en ängel!

Men denna ängel Mariam , som först gick in i ett St Josesfkloster och sedan till Karmel fick med fog bära namnet "av den Korsfäste Jesus". Också klosterlivet kan innebära lidanden, motgångar, prövningar.
Så blev det för syster Maiam, så märkligt begåvad med mystiska extaser, stigmatisering och ständiga förödmjukelser.
Från Frankrike gick resan till Mangalore, där sr Mariam stiftade ett karmelitkloter.En tid fick hon återvänmda til Pau i Frankrike för att till sist grunda ett kloster i Betlehem

I Pau hade man fått se den lilla arabiskan sitta i en trädtopp och lovsjunga Kärleken. Hur kom hon så högt?
"Lammet sträckte mig sina händer", svarade hon barnsligt och md strålande ansikte.
Av de många sånger Mariam skrev och sjöng finns en bön kvar, som spritts över hela världen och översatts till många språk.Hon var bara 32 år när hennes liv som givit så mycket glädje och förundran till de kloster hon grundade,avslutades i Betlehem. Här hade hennes mor uttalat den bön som gav henne flickan Mariam.
Här lämnade den änglalika flickan ,den saliga Mariam av den Korsfäste Jesus som fått mig att några sekunder känna mig upplyft och lätt som en ängel, kvar en bön, som jag nu delar med er kära läsare:

Helige Ande, inspirera mig,
Guds kärlek förtär mig.
På den sanna vägen led mig.
Maria, min moder, se på mig,
med Jesus, välsigna mig.
Från allt ont, från all fövillelse
och från all fara, bevara mig.

Söndageftermidag i Rosenlund
Sabina