Skyddshelgon för vår svåra tid

Det var på en tågresa jag först hörde talas om Maximilian Kolbe. Det är roligare att åka tåg än flygplan. Man sitter mitt emot varandra, man sitter ofta trångt och medan tåghjulen rullar över skenorna surrar kupén av röster från olika delar av världen – åtminstone om tåget går genom Europa. Där satt jag och fick plötsligt en tidning i min hand av en ung man, som gjorde mig uppmärksam på artikeln om ”Helgonet som gav sitt liv för en annan i Auschwitz”

Jag var på väg till Assisi för att lära känna den helige Franciskus och skriva en bok om honom. Där kom nästa tecken. Jag hade varit ute i snön och känt den kalla vinden mot mina kinder just som jag inbillade mig att Franciskus gjorde när han barfota och fattig vandrade nerför sluttningarna i Assisi. Då mötte jag en amerikansk student i trappan i Birgittaklostret ,som räckt mig ett kort och försvann. På kortet läste jag : If you want to know more about Saint Maximilian Kolbe, read this book”
Naturligtvis beställde jag boken och när den kom från Amerika började jag gripas av denne moderne franciskan, som så tydligt hade ett budskap till mig.
När jag därför denna morgon kom till Mässan i Sankt Franciskus för att fira den på Kolbes martyrdag möttes jag av hans bild i koret och så många minnen kom över mig och jag förstod att av alla helgon jag mött och läst om och skrivit om finns det nog ingen som bränt mitt hjärta så som denne livlige energiske och djärve Maximilian Kolbe.

Bokens namn blev ALLT FÖR IMMACULATA. Den kunde inte heta något annat eftersom just Immaculata – den alltid rena Jungfrun Maria- alltsedan hans barndom styrt och välsignat hans liv. Som barn visade hon sig för honom med två tecken: en vit och en röd krona. Vilken vill du ha, Raimond, frågade Maria och gossen svarade: Båda. Den vita stod för kyskhet. Han blev munk. Den röda stod för martyriet. Han blev martyr.
Han var matematiskt begåvad och drömde om en framtid som ingenjör men Gud ville ha honom i sin tjänst.
Så blev han franciskan, filosofie och teologie doktor. Han återvände från Rom full av iver att ”rekristianisera” sitt land, Polen, som efter första världskriget för första gången på många hundra år blivit ett fritt land.
Att nittonhundratalet skulle bli ett århundrade för media förstod han snart .Han satsade på att sprida de goda nyheterna via först en, sedan många tidningar. Han byggde ett jättekloster och drog hundratals unga män in i arbetet för Guds rike. Han reste till Japan sedan han på en tågresa mött en japansk student som inte hade hört talas om Kristus. Där byggde han klostret Mugensa noSono och gav ut en tidning på japanska.
När tyskarna ockuperade Polen blev han deras fiende och skickades till Auschwitz. Där skulle han vinna den röda martyrkronan.
Det är vad vi firar i dag.

Första gången jag kom till Niepokalanow, Kolbes ”Mariastad” utanför Warszawa, mötte jag broder Kornel. Han berättade att han givit sina första löften inför Fader Kolbe, som just återvänt från Japan.
Andra gången jag kom till Niepokalanow var den 10 oktober 1982 ,den dag Kolbe helgonförklarades i Rom. Ärkebiskop Glemp var inbjuden men valde att stanna i Polen och höll ett brinnande tal vid friluftsmässan i Kolbes kloster mot det kommunistiska förtrycket i landet.
Tredje gången jag besökte Niepokalanow stod jag vid broder Kornels och broder Hieronymus gravar på den enkla kyrkogården en bit bortom pilgrimskyrkan.

Inom mig brinner ord av Kolbe:
”Maria Immaculata, hur ljuvligt låter icke detta namn, som genljuder i hjärtat på ditt barns själ.

I botten på all aktivitet ligger mödan, offret. Den gör väl som fastän han är trött ändå slutför sitt arbete så gott han kan efter sin kapacitet och av kärlek till Gud.

Vi måste i dag leva, så att vi kan dö på ett värdigt sätt.”

Tack, du helige, du skyddshelgon för vår svåra tid!

Sabina