Barndomsminnet vid stugan

Björkarna susade sin milda sommarsång..stenen var kylig och jag vilade en stund vid Väderbergsvägen.
Då kom det äldre paret cyklande, såg förvånat på mig och svängde ner mot skogen.
En stund senare dök de upp igen, iklädda fosforescerande gröna västar mitt i solskenet, cyklade förbi mig och stannade sedan vid vår grind.
Om de stannar kan jag fråga vart de ska, tänkte jag. När jag plockat blåklockorna på andra sidan vägen, där maskinen inte härjat,stod de kvar och jag frågade: Vart är ni på väg?
Det var då jag fick deras barndomsminne:

"Där bodde min mormor och morfar, sa cyklisten. och pekade på vårt hus." Och där hälsade jag på dem 1945. Då var jag två år och jag minns att mormor satt i en stol och att hon stoppade om mig.
De hade arrenderat Håknarp och när de slutade arrendet köpt de den här stugan"
Hans berättelse öppnade en flik mot enförgången tid. Jag frågade hur gammal hans mormor var. Jag tänkte på mig själv och mitt barnbarn. Tänk om hon kommer cyklande här om femti år och pekade på stugan och minns: "Här bodde min farmor.Jag besökte henne och farfar med pappa. Då var jag fem år..."

Sen fick jag veta av cyklisten att han varit klasskamrat med Boestad och gått i varanandagsskola i Ölmstad. Han var från Korparp. Presentationen var tydlig. Själv behövde jag inte presentera mig. Här i Ölmstad känner folk varann.
Bakom mig stod eken och suckade. Den hade avslöjat sina hemligheter för mig tidigt i morse och jag hade skrivit ner vad den berättade:

I den stora eken
lever fåglarna
sitt fördolda liv;
ett blad som darrar
avslöjar gömstället,
en skugga som far
genom lövverket
berättar om fågelns
morgonflykt.
Som en väldig modersfamn
sträcker ekens grenar
sina armar kring himlens
små budbärare:
talgoxe, koltrast, bofink och
trädgårdssångare.

Sommarhälsningar
Sabina