Nu måste jag sjunga den där gamla spelemansvisan, som hörde till min skoltids sånger med den härliga refrängen: Sol, sol, sol i de blommande snår, sol,sol är det var jag går...
I dag ser jag knappast blommande snår där jag går, men mogna fylliga nypon och lockande röda äpplen. Det är augustis sista dag. Sista sommardagen. Förr i världen började vi skolan 1 september.
Det var också den skräckens dag, då Hitler anföll Polen och andra världskriget startade. Hur väl minns jag inte den dagen, som var en lördag, då familjen satt i övre hallen och lyssnade till radion. Ingen av oss anade då vad som låg framför Europa under de kommande sex åren.
Miljoner fängslades, torterades, dödades. En svensk diktarere fångade något av det mod och den längtans ande, som lyfte sig över koncentrationslägets och fängelsernas murar när han skrev:
Då höjde sig min längtan. Vem kunde hindra den?
Ej murens taggtrådsstängsel. Ej vaktpatrullens män.
Jag sargades med skymford.Jag gisslades med slag.
Men högre steg min längtan för varje andetag.
Vem kunde klippa vingen? Vem kunde täcka den?
Den sprängde cellens väggar och kedjan utav män.
Den höjde sig i frihet. Den sökte sig till byn.
Där lever den bland gräsen vid skogens höga bryn.
Den finns källans spegkling. Den finns i trädens sus.
Den finns i fågelns locksång. Den finns i bäckens brus.
Och långt sen benen vitnat och kroppen blivit mull.
Skall torpets backar blomma för all min längtans skull.
Helmer Grundström
Minnet av alla dessa förföljda och marterade offer för nazismens och kommunismens brott mot mänskligheten högtidlighölls på Norrmalmstorg den 23 augusti. Det var den dag då Molotov 1941slöt en pakt med Hitlertyskland och delade Europa. Inte bara i Sverige utan i de flesta Europeiska huvudstäder samlades man kring detta sorgliga minne.
Sabina
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar