Blommor och bin

Utnför mitt fönster mellan syrenbusken och rosenhäcken står en grön bikupa. Den surrar. "Lägg örat intill kupan så får du höra", sa Mi, och jag hörde. En svag sång från arbetande bin, mätta av morgonens solutflykt bland blommorna. Bidrottningens namn är Alexandra och bikupans namn är Rosa Rugosa!

Bin är märkliga. Om något ska kunna bevisa existensen av en Skaparhand är det bin med sina danser, sina konversationer, sina budskap och oerhörda talanger för organisation, ordning och reda.

På mitt skrivbord har jag en liten kikare. Den är smyckad med pärlemor och kommer från Sankt Petersburg där min morfar, apotekaren John Liljedahl, en gång köpte den till min mormor, Anna Liljedahl född Bruun. Som barn har jag minnen av hennes goda parfym och den vackra parasoll som hon bar när solen lyste över Ekenäs. Med kikaren betraktar jag kupan och gläds när solen lyser och bina kommer utdansande på väg till blomprakten i vår tädgård.

I dag smakar pionerna gott

Livets vittnesbörd

Det finns en liten ful kyrka i Frankrike belägen i ett dystert samhälle präglat av fattigdom. För flera år sedan fick jag följa med broder Johan från Taizé till denna "heliga plats". Jag tyckte inte det "doftade" av helighet, jag var verkligen både blind och döv, eftersom jag sökte efter något yttre,lite skönhet, något annorlunda men här var allt liksom avskalat ,det var ingenting märkvärdigt alls. Kyrkan, prästbostaden,klockstapeln hade visserligen blivit renoverade men dysterheten var kvar. Ändå är denna intetsägande plats mål för tusentals pilgrimer och i dag, då påve Benedikt utlyst "Prästernas år", dras böner och tankar från präster över hela jorden till dess oansenlighet
Hundrafemtio år har gått sedan prästen i Ars, Jean - Marie Vianney, dog, och påven har lyft upp denne magre präst i sin slitna kaftan till föredöme för all världens präster.

"Kyrkoherden av Ars var en ödmjuk man men som präst var han medveten om den underbara gåvan han var för sitt folk", skriver påven och citerar Jean-Marie Vianney när han talade om prästkallet som en av de dyrbaraste gåvor som den heliga Försynen kan ge os.
"Åh..prästens storhet...! Om prästen skulle inse vad han är, då skulle han dö.. Gud lyder honom: han yttrar några få ord och Herren kommer ner från himlen vid ljudet av hans röst, och låter sig stängas in i en liten hostia.."
När han för sina församlingsbor ville förklara hur viktiga sakramenten var, brukade han säga: "Utan vigningens sakrament skulle vi inte ha vår Herre. Vem är det som sätter honom i tabernaklet?Jo, det är prästen. Vem var det som hälsade dig välkommen i början av ditt liv på jorden? Prästen. Vem ger näring åt din själ och styrka inför pilgrimsfärden? Prästen. Vem kommer att förbereda den när det är dags att träda fram inför Gud, och vem renar den en sista gång i Jesu Kristi blod. Prästen. Alltid är det prästen..."
Påven tillägger lite förläget( som om han redan läste våra tankar) "Kanske ni finner dessa ord som väller fram ur den helige herdens prästerliga hjärta lite överdrivna, men de visar på den höga aktning han hyste för vigningens sakrament."

Tidigare skulle jag haft svårt att förstå dessa ord, ja hålla med om dem, eftersom de speglar en tydlig katolsk uppfattning. Men från det ögonblick jag började närma mig den katolska kyrkan och möta det heliga Mässoffret.har jag börjat förstå den vördnad som Jean-Marie Vianney uttrycker i sin ivriga beskrivning av prästens höga uppgift.(citaten från påven Benedikts brev i samband med utropandet av Prästernas år är hämtade från http://www.katobs. se ( se svensk övers. N.H)

Och nu läser jag om kyrkoherden i Ars. Han kom efter en krånglig och svår studietid som nybliven präst till Ars. I skymningen nalkades han denna gråa trista by och sökte efter vägen, frågade några barn och fick veta att han just hade kommit till gränsen för byn Ars. Genast böjde han knä inför de häpna ungarna, kysste marken och bad Gud innerligt att han måtte kunna omvända de 230 själarna i byn.Han hade blivit varnad av biskopen och grannsocknarnas präster.Han visste att byn var inte bara fattig utan också moraliskt förfallen och helt likgiltig för kyrkan, ett arv efter revolutionen. Detta var 1818.

Han löste sin uppgift på ett förunderligt sätt med askes, bön och kärlek. Han praktiskt taget bosatte sig i kyrkan, i biktstolen och fanns hela tiden till för de arma själarna, som han sökte upp, utmanade, stödde och hjälpte.

Ah, det är ett fantastiskt liv han levde. Inga ord utan bara hans eget liv var det som omvände de lata, sturska, likgiltiga människorna. Han "drog dem med lena kärlekens band som Gud säger i Hosea.(11:4)
Vilken underbar och förfärande förebild har inte påven gett våra präster detta år.

Sabina

Brödet och liljan

"Tony, Tony, turn around
something's lost and must be found"

Det här är en populär ramsa som man enligt traditionen riktar till den helige Antonius av Padua, känd för att "hitta försvunna saker". Hur kommer det sig att det nästan alltid stämmer? Bortlagda nycklar, försvunna väskor, glasögon på vift. Man mumlar för sig själv:Helige Antonius- hjälp!. Men det är klart, inte alltid fungerar det. Mest bara för eftertanke och lite bättre ordning.
Den 13 juni firas Antonius och i Italien är det en kär folkfest, jag minns det från mitt första besök i Italien, då jag var där.

I Sankt Franciskus församling firar vi den helige Antonius på vackert sätt. Vid bilden av Antonius står en bukett vita liljor, symbolen för renheten. Bredvid en korg fylld med bullar, vilket står för den karitativa verksamhet som han utövade.
Efter Mässan får vi som var med gå fram och ta emot en välsignad Antoniuslilja och ett Antoniusbröd. Samtidigt ges vi chansen att ge en gåva till ett speciellt Antoniusprojekt.

När jag kom ut ur kyrkan med liljan och brödet i min famn var jag strålande lycklig. Liljan förde med sig välsignelse. Den ville jag ge vidare och på bussen gav jag min lilja till en passagerare som undrade var den kom ifrån. Jag hann nästan dra hela hans historia -från födelsen i Portugal till mötet med den helige Franciskus av Assisi, innan hon steg av med liljan i famnen.
Att ge bort ett Antoniusbröd till nästa passagerare var också som att föra välsignelsen vidare till en okänd men mycket rörd man.
Nog borde man alltid föra med sig välsignelse när man fått fira Mässa!

Antonius föddes i Lissabon av förmögna adliga föräldrar och med den bakgrunden var den gyllene vägen till karriär vid hovet och kyrkan öppen. Men han valde att bli augustinermunk och till slut blev han franciskan. Det var ett gripande möte med fem franciskanska martyrer, som drev honom till mötet med den helige Franciskus orden.
Här i ett avlägset kloster i norra Italien kunde han ha stannat obemärkt om inte en händelse gripit in, som förändrade hans liv. Ingen i klostret anade att han var en lärd man, förrän han fick rycka in som talare vid en större högtid i närvaro av en grupp dominikaner. Hans oförberedda predikan väckte beundran, ja hänförelse och så var det slut med friden i det avlägsna klostret. Antonius blev resandepredikant för halva Europa, ja till och med Franciskus som inte ville ha lärt folk sin orden lät honom undervisa bröderna i teologi. "Bara det finns ordentligt med plats för bön och meditation" manade han.
Det finns otaliga mrakelhistorier omkring Antonius, som tyvärr inte levde längre än 36 år.
Kanske för att han dog så ung fortsätter han nu 773 år efteråt att göra små vardagsmirakel!
"Tony,Tony,turn around!
Something's lost and must be found"!

Sabina

Ute blåser sunnanvind

Åh, jag hade glömt hur djup och blå himlen är!
I samma ögonblick som jag tänker detta med blicken riktad upp mot det blå från vår hängmatta, minns jag furst Andrej i Krig och Fred. Han har kastats ur sadeln under slaget vid Borodino och ligger sårad på marken. Då ser han upp mot himlen och utbrister för sig själv:"Jag hade glömt hur blå och djup himlen är."
Han förbereder sig för döden. Det är en vacker episod. Han är alldeles lugn. Denna sista upplevelse av himmelsdjupet är ett värdigt och vackert sista ögonblick för honom i livet.

Men vinden tar tag i min hängmatta, äppelträdets grenar gungar och jag skymtar lite ljusgrön äppelkart däruppe. Gräsklipparen sjunger och svalorna flyger högt.
"Lova Herren min själ
och allt det i mig är
Hans heliga namn..."

Men vad står det egentligen? Jag letade upp Krig och Fred. Till min besvikelse var det inte Tolstoy som lagt dessa ord i furstens mun.Det var en filmreplik.Vad som däremot var autentiskt var den märkliga försoningsscenen mellan de båda krigarna som låg bredvid varandra i lasarettstältet. Anatolj var den skurk som hade planerat att enlevera Andrejs fästmö Natasja.Andrej var svårt skadad och halvt medvetslös började han minnas den änglalika Natasja och hur hon talat om försoning, medlidande, förlåtelse. Detta blev nu så levande för honom, när han hörde sin ärkefiende förtvivlat gråta över sitt amputerade ben. Han sträckte ut sin hand och grep Anatoljs hand i sin. Inför döden försonades de båda rivalerna.

I går samtalades vi kring tebordet om psykiska sjukdomar på 1800-talet. Hemska sätt att jaga bort sjukdomarna kan man läsa om; som att låta vatten droppa ner på hjässan eller att stänga inne patienten i ett trångt utrymme.Men vår auktoritet på området, som nyss doktorerat på ämnet i Lund försäkrade oss att sådant sällan användes i Sverige.
Mina tankar flyger till Ryssland. Där användes de förvisso ännu under 1900-talet i Sovjet.Jag drar exemplet av Starets Simon, som tvingades stå upprätt i fjorton dar i ett trångt utrymme med andra fångar utan möjlighet till vila eller sömn. . Andra tortyrmetoder att förglömma som att kastas ner bland ilskna stora råttor som bet fångarnas fötter. Starets Simon hade emellertid i en dröm fått en bön av den helige Serafim av Sarov som han bad outtröttligen och som på ett förunderligt sätt höll råttorna borta från att gå till angrepp.

Det blir kväll och sunnanvinden rister i träden.

"Kom sköna, höga sommarsol
och lär min själ att leka,
kom mila, mjuka sommarvind
och lär min hand att smeka.
Lär mej bli som barn i dag,
locka fram det sommarjag
som vintern vill förneka."

Atle Burman i "En aning av evighet"

Sabina

Trofasta intill döden

Den 22 juni 1535 halshöggs den engelske biskopen John Fischer och hans huvud hängdes ut på Londons bro till folkets beskådande. John Fischer hade varit biskop av Rochester, kansler vid universitetet i Cambridge, skrivit flera teologiska verk, bland annat en vetenskaplig kritik av Martin Luthers läror samt utnämndes till kardinal året före sin avrättning.

Två veckor senare hängdes ännu ett huvud ut på Londons bro: ädlingen Thomas Mores, kungens skattmästare, Englands kansler, tidigare en av Henrik VIII:s nära vänner.

Varför mördades de? Vad hade de gjort för skändligheter? Hur kunde kung Henrik döda en av sina bästa vänner och rådgivare

Det var kungens fel. Han hade förälskat sig i en ung hovdam och ville skilja sig. Men på den tiden var England ett katolskt land och både biskop Fischer och Thomas More protesterade mot kungens skilsmässoplaner. Ingenting hjälpte. Kungen drev igenom sin vilja, bröt med Rom och gifte sig med Anne Boleyn.

TV visade nyligen en serie om Henrik VIII. Det var mest en kostymfilm . De bästa avsnitten i den långa serien, handlade emellertid om dessa två män, därför att det allvar och mod som präglade deras motstånd mot kungen var djupt gripande.De var trofasta intill döden för sin tro , för Kyrkan och påven i Rom.
Pius XI helgonförklarade vännerna John Fischer och Thomas More år 1935 och de firas gemensamt den 22 juni.

Sabina

Ett hjärta som lider

Midsommarafton i år sammanföll med högtiden för Jesu heliga Hjärta. I kyrkan var en tavla framsatt föreställande den klassiska bilden av Jesu som pekar på sitt hjärta. Andakten till Jesu Hjärta har länge funnits i katolska kyrkan men denna bildframställning härrör från en vision som syster Margareta Maria Alacoque på 1600-talet fick ta emot. Jesus ville berätta hur mycket han älskade människorna. genom att visa ett hjärta som var brinnande och omgivet av törnen. Ett hjärta som älskar och lider.Han ville påminna människorna genom den unga nunnan Margareta om Honom som har "ett milt och ödmjukt hjärta".

Syster Margareta har berättat att hon såg den helige Franciskus bredvid Jesus och hörde Jesus säga: "Se, honom som är mitt hjärta närmast." Om Franciskus vet vi att han brann av kärlek till sin Herre. Vi vet att denna kärlek fick ett märkligt svar från Jesus. Det var mot slutet av sitt liv, när Franciskus befann sig på berget La Verna, som han fått till skänks av en greve, som hans brinnande kärlek fullkomnades.

Kärleken vill ju förenas med den Älskade. Och den helige Franciskus förenades nu på La Verna med den lidande Kristus, som präglade sina sår på Franciskus händer, fötter och sida. I Franciskus liv och förkunnelse fanns hela tiden bönen om att kärleken vill bli älskad och förtvivlan över att Kärleken inte var älskad

Samma bön fanns hos Saliga Moder Teresa, som så starkt upplevde Jesu rop från korset:Jag törstar" att hon lät sätta upp denna text ovanför krucifixet i alla hus som öppnades över hela världen med Barmhärtighetssystrar. Också till henne hade Jesus talat.Han hade bett henne gå till de mörka hålor där människorna inte kände honom. Också för henne, som alltid gav sitt strålande leende till världen, var det ett lidande att "Kärleken inte var älskad".

Jag finner samma passion hos Chiara Lubich.grundare av Focolarerörelsen. Hon uttryckte det på ett annat sätt.Hon talade om att "omfamna Korset" och så visa sin kärlek till den Lidande.

Hur sant är det inte i vår tid att "Kärleken inte är älskad" och hur hoppingivande med dessa benådade som fått ge vidare visioner och innerliga samtal med den Uppståndne för att ständigt på nytt upplysa oss om Honom som har ett "milt och ödmjukt hjärta".

En smålänning har ordet

När en smålänning pratar så är det bäst att lyssna. Hela Sverige satt på spänn när Ingvar Kamprad inledde sommarpratarnas "fina gäng". Och som han pratade! Snabbt, lågmält, humoristiskt. Han strödde dessutom visdomar omkring sig.
Hör här: ett återkommande tema var: Detta lärde jag mig och "det har jag burit med mej hela livet." En sak han lärde sig var att alltid ha en reserv i beredskap, att aldrig starta utan att han s.a.s. har ryggen fri. Säkert en nyckel till de fabulösa framgångarna. En annan sak som svenska folket borde ta till sig, var hans vänliga, ja generösa omdömen om sina medarbetare.
Han omger sig med människor som han vet ska kunna" kompensera de brister" han själv är medveten om. Till exempel att han är världens sämsta organisatör. Men det finns andra som är bättre. Det är något han också har lärt sig och "burit med sig hela livet". Han påpekade med ett kort skratt att han måtte ha stora brister eftersom han nu har många tusen medarbetare! Det kallar jag ödmjukhet! Att vara medveten om sina brister och att acceptera att det finns folk som kan ersätta dem! Också det säkert en nyckel till framgången.
Enda gången han sa något negativt var när han kritiserade dem som smiter från skatten. Man ska betala skatt i det land där man bor, underströk han. IKEA finns nu i många länder och det var intressant att höra visionen bakom nya etableringar. Kamprad frågar sig då: är detta bra för landet ? Om folk bor trist med en glödlampa i taket och ett skåp vid väggen, så vill han förändra. det. Och då kommer IKEA med den ljusa nordiska heminredningen och ger folk nya idéer.
Kamprad är smålänning rakt igenom. Några år bodde han i Schweiz och hela tiden längtade han hem till gamla Sverige. När han nu pratade till svenska folket satt han inte så långt från fädernegården och drog sitt livs historia. Engelska talar han knaggligt men småländska, det kan han. Ja, nog är det härligt att höra en smålänning i radio. Ett gott val.

Att allt tyvärr inte är bra i Sverige fick jag höra i dag. På Råslätt ska Vätterhem göra drastiska förändringar i höghusen. En gammal dam på sjätte våningen skall om ingenting ändras förväntas ta sig ner med rullator i hiss och över gården till en trång toilettbarack som Skanska uppfört . Hon ska hämta vatten i en hink medan det borras och rivs i hennes toilett, badrum och kök . Hon har bett att få flytta till ett korttidsboende under de fyra veckor reparationerna ska fortgå men fått nej. Nu skriver hon till Länrätten och överklagar.
Måtte de inse det omänskliga i Vätterhems brist på omsorg och dåliga planering för hur en gammal dam på sjätte våningen ska klara av detta.Måtte hon snabbt få rätt i sin begäran att få hjälp. Vem ska utrymma köket, vem ska ta ner tavlor och tallrikar från väggarna. Vem ska flytta möbler? Varför ställer inte Vätterhem upp med frivillig hjälp i sådana situationer ? Och är den här reparationen och bytet av element verkligen nödvändig.Nu ?

undrar Sabina