Påve Benedikt står framför en mikrofon som han rättar till flera gånger. Bakom honom hörs jubel,barn i tusentals viftar med flaggor,ropar, sjunger, jublar. Det är Plaza del Paz i Mexico, en historiskt symbolisk plats, där den 22 meter höga Kristus minner om Mexicos kamp för sin tro.
Det var under diktatorn Calles regering, 1926-1929, som folket reste sig, när klostren stängdes, präster mördades och Calles försökta förvandla katolskt land till en sekulär stat.
Nyligen har en film om denna folkliga kamp publicerats, som i gripande historiska scener skildrar martyrernas offer för att bevara tron.
Nu står påve Benedikt framför barnen i Mexico och försäkrar dem att de står hans hjärta nära, att de behöver skydd för det onda, för lidande,svårigheter som drabbar dem, och att Kristus och Kyrkan skall skydda dem.
Åh, så de jublar! Ett vattenfall avröster avbryter ständigt påvens lugna melodiska tonfall.
Jag har försökt följa med denna långa resa via inslagen på Twitter och fått reda på härliga ögonblick. Till exempel flög påven över många länder och passade på att varje gång flygplanet passerade ett land - Italien, Frankrike, England, Grönland, Irland, Amerika, skicka en hälsning till landets statschefer - drottningar och presidenter. Välsignelse flödade ut från vingarna och ner genom molnen! En himmelsk syn!
Så steg han i land,nerför trappan ut på den röda mattan, en av världens mäktigaste men också mest ödmjuke. Vad säger han: Jag har kommit som en pilgrim med tro, hopp och kärlek..
Ja, låt oss göra som påve Benedikt när vi besöker våra vänner. Låt oss komma med "tro, hopp och kärlek"
Gabriela Mistral, nobelprisvinnare i litteratur 1945, skrev en dikt som jag vill citera
Hur människor gav mig vatten
jag f'äste på minnenas blad...
I Valle del Rio Blanco
vid Aconcaguas bad
jag rusade fram att dricka
ur piskan av en kaskad,
som sprudlade hård och yvig
men bröts och blev vit och tunn.
Jag tryckte min mun mot strålen,
och tre dar blödde min mun
av brännande heligt vatten
från Aconcaguas brunn.
På Mitlas slätter en marschdag
av syrsor och sommarglöd
jag böjde mig över en källa.
En indian gav mig stöd:
han höll som en frukt mitt huvud
med båda händerna fram.
Så länge jag drack av vattnet,
hans huvud mot mitt jag förnam.
Då slog som en blixt mig tanken,
att Mitlas ras är min stam.
Jag föll på ön Porto Rico
en blånande middagsstund
till ro av böljorna vaggad
i palmernas mödrarund.
Då höll för min mun en flicka
en kokos med vatten som lön.
Av palmernas modersvatten
jag drack som en dotter från ön.
Ej kropp eller själ har smakat
en dryck som var hälften så skön.
Mor räckte i barndomshemmet
mig vatten med tålig hand.
Jag såg från en klunk till nästa
hennes blick över krukans rand.
Allteftersom krukan sänktes,
steg panna och ögopar.
Mitt väsen har kvar denna vågdal,
hennes blick och min törst är kvar.
Det kallar jag evigheten,
att allting är som det var.
Av sättet att ge mig vatten
står människans bil för mig klar...
Gabriela Mistral: "Beber" ur Tala
övers. Hjalmar Gullberg:"Sången om en son"
Norstedt,1945
I dag tar jag fram boken om en av Mexicos martyrer,Padre Miguel Pro, som Sankt Eriks bokförlag gav ut för några år sedan. En spännande historia om en hängiven jesuit, som trotsade förföljarna på ett lekfullt sätt men till slut blev skjuten den 27 november 1927. Inför exekutionspatrullen ropade han:" Jag förlåter mina bödlar. Viva Cristo Rey"
Sabina
måndag 26 mars 2012
lördag 17 mars 2012
Bokstäver som blir ord
Bokstäverna häpnar
över mina försök
att sammanföra dem
till ord och mening..
........
Dikten berättar
för läsare och lyssnare
om yta och djup,
tydlighet och gåtfullhet
Just så är det, tänkte jag när jag fångades av de här korta raderna i Smålands Författarsällskaps nya bok "Lyrik från Småland". Jag kände mig nästan yr av glädje över den täta åhörarskaran på Värnamo bibliotek , när vi firade femtio år .En liten skara, men ivern och entusiasmen över ord och vad ord kan betyda fyller oss alla.
Vi är ingen Akademi, inget "illustert" sällskap, ingen from förening, men vi är något alldeles speciellt - vi skriver allihop. Vi skriver och kämpar och och publicerar. Dikter, noveller, romaner, hembygdshistoria - allt som intresserar oss och som har en lyssnar och läsarskara - stor eller liten, det kvittar- orden ska ut - vi är ordens mästare , berömda eller okända, det har inte med saken att göra. Vi är alla kallade att vara skrivare, att leka med orden eller som Kjell Olof Bohlin från Aneby skrivit i ovanstående dikts andra strof:
Meningarna leker
när de blir uppställda
som rimmade rader
eller orimmad vers.
Det var en gråmulen dag men Biblioteket värmde, återseendet var gott, vi som hälsade på¨varandra från Smålands alla yttersta kanter - förmedlade det gemensamma kallets hemlighetsfulla strömmar oss emellan.
Och när Berndt Lindqvist öppnade den vackra boken med sitt tänkvärda lysande blå omslag av Sven Ljungberg "Bolltistel" vibrerade alla böcker i hyllorna och suckarna flög lätt genom bänkraderna.
Berndt tittade spefullt över sina glasögon och bläddrade i boken. Han plockade "bolltistlar" med leendet i mungipan, och fick de som medverkat att lätt rodna vid uppläsningen av dikter om sommar, svarta dokument eller katedraler av syrener.
Lennart Sjögrens bild av obebodda öar, Yvonne Teiffels ironi om gäspningens förödande konsekvenser för romansen Erik Lindfelts" fågeldikt" om lövsångaren som inte tystades av snöyran, Carin Rickardsons spegling " av saknad och längtan
Livets attribut.."
Vi har varit i de stora poeternas sällskap: till sällskapets tidigare medlemmar hörde en gång Karl Vennberg, Vilhelm Moberg, Alf Henriksson, Ragnar Thoursie...
En diktare som inte lämnade Sällskapet förrän döden tog henne var Ulla Olin, initiativtagare och ständig medlem,långvarig ordförande, stor diktarinna, berömd och hyllad mot slutet av sitt liv.
Hon var med som osynlig gäckande gestalt denna eftermiddag och finns med i den nya boken som en självklarhet.
Efter maken Nils Gustavs död förde hon i dikten en ständig dialog med honom:
"Vi skulle ha läst Tranströmer tillsammans i dag
om du inte för tio månader sedan hade lämnat
din plats vid köksbordet och i vardagsrummet..".
ur "Eftervärme" av Ulla Olin,1990.
Resten av den gripande dikten kan du läsa i den nya boken "Lyrik i Småland", utgiven av Smålands Författarsällskap. Skall finnas i bokhandeln. Läs mer på författarsällskapets hemsida:
www.:forfattarsllskap.se
SABINA
-
över mina försök
att sammanföra dem
till ord och mening..
........
Dikten berättar
för läsare och lyssnare
om yta och djup,
tydlighet och gåtfullhet
Just så är det, tänkte jag när jag fångades av de här korta raderna i Smålands Författarsällskaps nya bok "Lyrik från Småland". Jag kände mig nästan yr av glädje över den täta åhörarskaran på Värnamo bibliotek , när vi firade femtio år .En liten skara, men ivern och entusiasmen över ord och vad ord kan betyda fyller oss alla.
Vi är ingen Akademi, inget "illustert" sällskap, ingen from förening, men vi är något alldeles speciellt - vi skriver allihop. Vi skriver och kämpar och och publicerar. Dikter, noveller, romaner, hembygdshistoria - allt som intresserar oss och som har en lyssnar och läsarskara - stor eller liten, det kvittar- orden ska ut - vi är ordens mästare , berömda eller okända, det har inte med saken att göra. Vi är alla kallade att vara skrivare, att leka med orden eller som Kjell Olof Bohlin från Aneby skrivit i ovanstående dikts andra strof:
Meningarna leker
när de blir uppställda
som rimmade rader
eller orimmad vers.
Det var en gråmulen dag men Biblioteket värmde, återseendet var gott, vi som hälsade på¨varandra från Smålands alla yttersta kanter - förmedlade det gemensamma kallets hemlighetsfulla strömmar oss emellan.
Och när Berndt Lindqvist öppnade den vackra boken med sitt tänkvärda lysande blå omslag av Sven Ljungberg "Bolltistel" vibrerade alla böcker i hyllorna och suckarna flög lätt genom bänkraderna.
Berndt tittade spefullt över sina glasögon och bläddrade i boken. Han plockade "bolltistlar" med leendet i mungipan, och fick de som medverkat att lätt rodna vid uppläsningen av dikter om sommar, svarta dokument eller katedraler av syrener.
Lennart Sjögrens bild av obebodda öar, Yvonne Teiffels ironi om gäspningens förödande konsekvenser för romansen Erik Lindfelts" fågeldikt" om lövsångaren som inte tystades av snöyran, Carin Rickardsons spegling " av saknad och längtan
Livets attribut.."
Vi har varit i de stora poeternas sällskap: till sällskapets tidigare medlemmar hörde en gång Karl Vennberg, Vilhelm Moberg, Alf Henriksson, Ragnar Thoursie...
En diktare som inte lämnade Sällskapet förrän döden tog henne var Ulla Olin, initiativtagare och ständig medlem,långvarig ordförande, stor diktarinna, berömd och hyllad mot slutet av sitt liv.
Hon var med som osynlig gäckande gestalt denna eftermiddag och finns med i den nya boken som en självklarhet.
Efter maken Nils Gustavs död förde hon i dikten en ständig dialog med honom:
"Vi skulle ha läst Tranströmer tillsammans i dag
om du inte för tio månader sedan hade lämnat
din plats vid köksbordet och i vardagsrummet..".
ur "Eftervärme" av Ulla Olin,1990.
Resten av den gripande dikten kan du läsa i den nya boken "Lyrik i Småland", utgiven av Smålands Författarsällskap. Skall finnas i bokhandeln. Läs mer på författarsällskapets hemsida:
www.:forfattarsllskap.se
SABINA
-
måndag 12 mars 2012
De tio budorden - mänsklighetens framtid
Söndagens text om Mose möte med Gud på Sinaiberget får mig alltid att plocka fram ett papper som jag sen många år alltid har med mig i bibeln. Det är utdrag från det tal som den salige påven Johannes Paulus II höll när han under millenieåret vallfärdade till Sinai berg för att hugfästa minnet av detta viktiga möte mellan Gud och den människa Han hade utvalt som Israels befriare.
Det är en text som är både poetisk och profetisk.
Lördag morgon den 26 februari 2000 gjorde påven Johannes Paulus II sin länge efterlängtade pilgrimsresa till Sinai, berget där "Gud avslöjade sitt namn".
Där sade han bl.a.:
"Hur många har inte kommit hit före oss. Här slog gudsfolket ner sina tältpinnar, hit flydde profeten Elia och tog sin tillflykt i en grotta, hit fördes martyren Katarinas av Alexandria kropp till sin sista vila.. Ja, genom århundraden har skaror av pilgrimer vandrat upp till "längtans berg" (för att citera Gregorius av Nyssa) och här har generationer av munkar vakat och bett. Ödmjukt följer vi i deras spår till den heliga mark, där Abrahams, Isaks och Jakobs Gud befallde Moses att befria sitt folk.
De tio budorden skrevs på sten men innan dess har de skrivits i människohjärtat som den universella moraliska lagen giltig i varje tid och på varje plats. I dag utgör de tio budorden den enda sanna grunden för individers, samhällens och nationers liv. I dag som alltid är de mänsklighetens enda framtid. De befriar människan från egoismens, hatets och lögnens destruktiva krafter...Att hålla buden är att vara trogen Gud men också att vara trogen sig själv, sin gen natur och djupaste längtan.
Vinden som ännu idag blåser från Sinai påminner oss om att Gud vill vara ärad i och genom sin skapelses växt. Samma vind bär med sig en enträgen inbjudan till dialog mellan efterföljare till de tre stora monoteistiska religionerna i deras tjänst åt mänskligheten.
De tio budorden är frihetens lag, inte friheten att följa våra blinda passioner utan friheten att älska, att välja det som är gott i varje situation även om det kan innebära en börda. Det är inte en opersonlig lag som vi lyder; det som behövs är kärleksfull överlåtelse till Fadern genom Kristus i den Helige Ande. Genom att Gud visade sig på berget och genom att ge oss sin lag avslöjade Gud människan först för sig själv. Sinai står mitt i sanningen om människan och hennes bestämmelse."
Sabina
Det är en text som är både poetisk och profetisk.
Lördag morgon den 26 februari 2000 gjorde påven Johannes Paulus II sin länge efterlängtade pilgrimsresa till Sinai, berget där "Gud avslöjade sitt namn".
Där sade han bl.a.:
"Hur många har inte kommit hit före oss. Här slog gudsfolket ner sina tältpinnar, hit flydde profeten Elia och tog sin tillflykt i en grotta, hit fördes martyren Katarinas av Alexandria kropp till sin sista vila.. Ja, genom århundraden har skaror av pilgrimer vandrat upp till "längtans berg" (för att citera Gregorius av Nyssa) och här har generationer av munkar vakat och bett. Ödmjukt följer vi i deras spår till den heliga mark, där Abrahams, Isaks och Jakobs Gud befallde Moses att befria sitt folk.
De tio budorden skrevs på sten men innan dess har de skrivits i människohjärtat som den universella moraliska lagen giltig i varje tid och på varje plats. I dag utgör de tio budorden den enda sanna grunden för individers, samhällens och nationers liv. I dag som alltid är de mänsklighetens enda framtid. De befriar människan från egoismens, hatets och lögnens destruktiva krafter...Att hålla buden är att vara trogen Gud men också att vara trogen sig själv, sin gen natur och djupaste längtan.
Vinden som ännu idag blåser från Sinai påminner oss om att Gud vill vara ärad i och genom sin skapelses växt. Samma vind bär med sig en enträgen inbjudan till dialog mellan efterföljare till de tre stora monoteistiska religionerna i deras tjänst åt mänskligheten.
De tio budorden är frihetens lag, inte friheten att följa våra blinda passioner utan friheten att älska, att välja det som är gott i varje situation även om det kan innebära en börda. Det är inte en opersonlig lag som vi lyder; det som behövs är kärleksfull överlåtelse till Fadern genom Kristus i den Helige Ande. Genom att Gud visade sig på berget och genom att ge oss sin lag avslöjade Gud människan först för sig själv. Sinai står mitt i sanningen om människan och hennes bestämmelse."
Sabina
tisdag 6 mars 2012
Allmosor
Allmosor är ett gammalmodigt ord. Det luktar artonhundratal och smutsiga gränder,trasiga barn med hålögda blickar. Men redan Jesus visste: "De fattiga har ni alltid hos er"(Matt 26) Även om allmosor i dag kallas bistånd och gåvor, så är det alltid viktigt att komma ihåg. Det är saligare att ge än att få eller det fina uttrycket: "Sänd ditt bröd över vattnet ty i tidens längd får du det tillbaka."(Predikaren 11:1)
Ja, det är sant. När vi var unga och inte hade så mycket pengar brukade vi ibland ge en större gåva till IM än vi hade råd till. Och se - en vecka senare damp det plötsligt ned en postanvisning för något, en extra inkomst som vi inte hade väntat oss. ALLTID!
I dag väntar jag mig inte någon extra inkomst för de små gåvor jag ger, men just under fastan känner jag mig uppfordrad att ta itu med alla de där postgirotalongerna som ramlar ur kuverten från Rädda Barnen, Individuell Människohjälp, Caritas Jönköoping med mera, med mera.
Kuverten innehåller inte bara krävande postgirotalonger utan också brev med gripande berättelser, brev som öppnar mina ögon för andras nöd, andras behov och andras vädjan om hjälp.Och då är det lättare att ge. Man får en mottagare, det lilla cp-skadade barnet i Moldova blir levande för mig genom berättelsen från ChildAid,den engelska biståndsorganisationen som arbetar i Ryssland, Ukraina , Moldavien och Vitryssland. De har byggt hem för handikappade, de har hem för föräldralösa och för gatubarn och övergivna bebisar. Och för ChildAid är de alla "God's children"!
Ett brev kom från Evangeliska Östasienmissionen. Det var mycket rörande för det var en bön om pengar till ägg åt skolbarn i Zhoukou i Kina. Pastor Jiao som är rektor för bibelskolan i Zhoukou skriver försynt och frågar om vi har möjlighet att hjälpa till att komplettera frukostriset och grönsakerna med ett ägg..V i äter bara ägg på söndagarna men vi äter också stora måltider varje dag, vilket troligen inte eleverna i Zhoukou gör. Så visst ska de få några äggpengar av mej, särskilt nu under fastan!
Den senaste tiden har det bara varit tråkiga nyheter från Kongo. Pastor Jean som blev utvisad, fängslad och torterad. Var finns han nu`? Men Bibelsällskapet berättar om en efterlängtad bibel på stamspråket lari, vars översättning snart är klar."Många av de 9000 000 laritalande i de södra delarna av Kongo-Brazzaville längtar verkligen efter att få läsa och höra Bibeln på modersmålet lari i stället för på franska eller kikongo.. Nog är det värt en gåva!
Nyss fick jag brev från IMs praktikant i Nepal, som berättade om Srongstenskolan för tibetanska flyktingbarn i Nepal. Jag minns mitt besök i Nepal för många år sedan. Sensationen att lägga sig på rygg i gräset och se upp mot Himalayas snöglänsande topp. Det var tack vare makarna Fenneberg som IM kom de tibetanska flyktingarna till hjälp och som skolor byggts i Nepal och fruktträdgårdar planterats för näring och hälsokliniker byggts för att hejda den vanliga tuberkulosen bland barnen. Allt detta tänker jag på med tacksamhet när jag skickar min gåva.
Från Nepal till Jeriko! Där bygger Svenskt Internationellt Hjälparbete, SIRA, en ny skola, ett stort projekt för en liten frivillig organisation, som dessutom står för "Den gode herdens skola" i Betlehem. Men vi vet ju att det viktigaste man kan ge barn är undervisning, där ligger framtiden förborgad. Skolan ska invigas i höst men innan dess måste gåvorna flöda in för en skola behöver mer än väggar och tak!
Det blir många gåvor till barn och de jag nu tänker på är alla glada bilder av barn jag sett i Bangladesh. Där
händer det att stormen lyfter bort taket från skolan eller floden översvämmar byn där skolan ligger. Det handlar om Taizébrödernas skolor i Mymensingh, som behöver stödjas och kan få bidrag genom den unga Föreningen för byskolorna i Mymensingh.
När jag besökte Bangladesh fick jag också åka ut till några skolor.Där stod barnen uppställda framför bambuväggarna och sjöng för oss. Sjöng om sitt älskade "gyllene Bengalen " nationalsången som Diktaren Tagore skrivit:: .:
"Jag älskar mitt gyllene Bengalen
Att se dina moln och skyar är för mitt hjärta
som tonen från en flöjt.
Om våren, Moder, blir jag vild av fröjd, över doften från dina mangoträd.
Åh, jag bävar,
Om hösten, Moder ,har jag sett hur de ljuvligaste leenden
sprids överallt på de blommande risfälten.
Vilken skönhet, vilka skuggor, vilken tillgivenhet
och vilken ömhet!
Vad är det för täcke du brett ut vid foten av banyanträden och
längs flodernas stränder?
Ord från dina läppar, min Moder,är som nektar för mina öron
Åh, jag skälver!
Om sorgen kastar sin skugga, o min Moder, över ditt ansikte
fylls mina ögon med tårar!"
.jpg)
Sabina
Ja, det är sant. När vi var unga och inte hade så mycket pengar brukade vi ibland ge en större gåva till IM än vi hade råd till. Och se - en vecka senare damp det plötsligt ned en postanvisning för något, en extra inkomst som vi inte hade väntat oss. ALLTID!
I dag väntar jag mig inte någon extra inkomst för de små gåvor jag ger, men just under fastan känner jag mig uppfordrad att ta itu med alla de där postgirotalongerna som ramlar ur kuverten från Rädda Barnen, Individuell Människohjälp, Caritas Jönköoping med mera, med mera.
Kuverten innehåller inte bara krävande postgirotalonger utan också brev med gripande berättelser, brev som öppnar mina ögon för andras nöd, andras behov och andras vädjan om hjälp.Och då är det lättare att ge. Man får en mottagare, det lilla cp-skadade barnet i Moldova blir levande för mig genom berättelsen från ChildAid,den engelska biståndsorganisationen som arbetar i Ryssland, Ukraina , Moldavien och Vitryssland. De har byggt hem för handikappade, de har hem för föräldralösa och för gatubarn och övergivna bebisar. Och för ChildAid är de alla "God's children"!
Ett brev kom från Evangeliska Östasienmissionen. Det var mycket rörande för det var en bön om pengar till ägg åt skolbarn i Zhoukou i Kina. Pastor Jiao som är rektor för bibelskolan i Zhoukou skriver försynt och frågar om vi har möjlighet att hjälpa till att komplettera frukostriset och grönsakerna med ett ägg..V i äter bara ägg på söndagarna men vi äter också stora måltider varje dag, vilket troligen inte eleverna i Zhoukou gör. Så visst ska de få några äggpengar av mej, särskilt nu under fastan!
Den senaste tiden har det bara varit tråkiga nyheter från Kongo. Pastor Jean som blev utvisad, fängslad och torterad. Var finns han nu`? Men Bibelsällskapet berättar om en efterlängtad bibel på stamspråket lari, vars översättning snart är klar."Många av de 9000 000 laritalande i de södra delarna av Kongo-Brazzaville längtar verkligen efter att få läsa och höra Bibeln på modersmålet lari i stället för på franska eller kikongo.. Nog är det värt en gåva!
Nyss fick jag brev från IMs praktikant i Nepal, som berättade om Srongstenskolan för tibetanska flyktingbarn i Nepal. Jag minns mitt besök i Nepal för många år sedan. Sensationen att lägga sig på rygg i gräset och se upp mot Himalayas snöglänsande topp. Det var tack vare makarna Fenneberg som IM kom de tibetanska flyktingarna till hjälp och som skolor byggts i Nepal och fruktträdgårdar planterats för näring och hälsokliniker byggts för att hejda den vanliga tuberkulosen bland barnen. Allt detta tänker jag på med tacksamhet när jag skickar min gåva.
Från Nepal till Jeriko! Där bygger Svenskt Internationellt Hjälparbete, SIRA, en ny skola, ett stort projekt för en liten frivillig organisation, som dessutom står för "Den gode herdens skola" i Betlehem. Men vi vet ju att det viktigaste man kan ge barn är undervisning, där ligger framtiden förborgad. Skolan ska invigas i höst men innan dess måste gåvorna flöda in för en skola behöver mer än väggar och tak!
Det blir många gåvor till barn och de jag nu tänker på är alla glada bilder av barn jag sett i Bangladesh. Där
händer det att stormen lyfter bort taket från skolan eller floden översvämmar byn där skolan ligger. Det handlar om Taizébrödernas skolor i Mymensingh, som behöver stödjas och kan få bidrag genom den unga Föreningen för byskolorna i Mymensingh.
När jag besökte Bangladesh fick jag också åka ut till några skolor.Där stod barnen uppställda framför bambuväggarna och sjöng för oss. Sjöng om sitt älskade "gyllene Bengalen " nationalsången som Diktaren Tagore skrivit:: .:
"Jag älskar mitt gyllene Bengalen
Att se dina moln och skyar är för mitt hjärta
som tonen från en flöjt.
Om våren, Moder, blir jag vild av fröjd, över doften från dina mangoträd.
Åh, jag bävar,
Om hösten, Moder ,har jag sett hur de ljuvligaste leenden
sprids överallt på de blommande risfälten.
Vilken skönhet, vilka skuggor, vilken tillgivenhet
och vilken ömhet!
Vad är det för täcke du brett ut vid foten av banyanträden och
längs flodernas stränder?
Ord från dina läppar, min Moder,är som nektar för mina öron
Åh, jag skälver!
Om sorgen kastar sin skugga, o min Moder, över ditt ansikte
fylls mina ögon med tårar!"
.jpg)
fredag 24 februari 2012
Prinsessans bön
Vad annat kan man skriva om idag än den stora glädjen på Slottet? Det är inte den profeterade glädjen i Jesaja: "Ett barn är oss fött, en son är oss given" utan det är den folkliga glädjen över att en prinsessa sett världens ljus i kungariket Sverige. Ett flickebarn som kanske en dag skall bli drottning.
Då blir det "girlpower" i Europa, sa Svensk Damtidning i TVs morgonsoffa och spånade glada tider och stora upplagor för sin" kungliga" tidning. Grannlandet Norge har ju en blivande drottning i Ingrid Astrid, som bär två drottningnamn. I Danmark regerar ännu drottning Margarethe, en enastående begåvad och populär drottning.
Men åter till Victorias och Daniels lycka.
Kanonskott ekade och Te Deum firades och ur Victorias egen bönbok citerade tidningen Dagen följande bön med en stillsam uppmaning till mamma och pappa på Haga: Glöm inte aftonbönen!
"Käre Himmelske Fader!
Av hela vår själ tackar vi dig för att du givit oss en så underbar gåva.
Vi är för ringa för all den nåd och all den trofasthet som du bevisat oss.
Herre, vi skulle vilja ge vårt barn den bästa vård och den bästa fostran. Men vi vet ,att vi själva har många brister och fel. Tag oss därför, föräldrar och barn, i din fostran och ge oss en allt starkare kärlek till dig och till varandra. Hjälp oss att tillsammans gå dina vägar med glädje och frimodighet.
Jesus du som sagt:"Den som tar emot ett sådant barn i mitt namn, han tar emot mig" - vi förstår ibland, att vi verkligen möter dig i vårt barn. Tack, Jesus, för att vi får se det så!.
Amen
Med dessa rader får också jag gatulera de lyckliga föräldrarna och önska dem en god tid i lugn och ro medan kronprinsessan Victoria ammar prinsessan Estelle, Silvia, Eva, Mary, hertiginna av Östergötland..
Sabina
Då blir det "girlpower" i Europa, sa Svensk Damtidning i TVs morgonsoffa och spånade glada tider och stora upplagor för sin" kungliga" tidning. Grannlandet Norge har ju en blivande drottning i Ingrid Astrid, som bär två drottningnamn. I Danmark regerar ännu drottning Margarethe, en enastående begåvad och populär drottning.
Men åter till Victorias och Daniels lycka.
Kanonskott ekade och Te Deum firades och ur Victorias egen bönbok citerade tidningen Dagen följande bön med en stillsam uppmaning till mamma och pappa på Haga: Glöm inte aftonbönen!
"Käre Himmelske Fader!
Av hela vår själ tackar vi dig för att du givit oss en så underbar gåva.
Vi är för ringa för all den nåd och all den trofasthet som du bevisat oss.
Herre, vi skulle vilja ge vårt barn den bästa vård och den bästa fostran. Men vi vet ,att vi själva har många brister och fel. Tag oss därför, föräldrar och barn, i din fostran och ge oss en allt starkare kärlek till dig och till varandra. Hjälp oss att tillsammans gå dina vägar med glädje och frimodighet.
Jesus du som sagt:"Den som tar emot ett sådant barn i mitt namn, han tar emot mig" - vi förstår ibland, att vi verkligen möter dig i vårt barn. Tack, Jesus, för att vi får se det så!.
Amen
Med dessa rader får också jag gatulera de lyckliga föräldrarna och önska dem en god tid i lugn och ro medan kronprinsessan Victoria ammar prinsessan Estelle, Silvia, Eva, Mary, hertiginna av Östergötland..
Sabina
tisdag 21 februari 2012
Vingar som duvan
"Om jag ändå hade duvans vingar
Då flög jag bort för att finna ett bo.
Långt bort skulle jag fly
och slå mig ner i ödemarken.
Snabbt skulle jag söka ett skydd
mot vinande vind och storm..."
Ps. 55:7-10
Psalmisten uttrycker eremitens längtan efter en hydda i ödemarken där han kan vara ensam med Gud. Men också i alla människors hjärtan finns denna längtan efter avskiildhet, ensamhet, tystnad.
Nu börjar fastan i morgon med Askonsdagen och sinnet ställer in sig på ett nytt sätt att leva. Det blir knappast ett liv som eremit i någon öken men kanske några dagar i ett kloster. men det vardagliga livet kommer att präglas av fastetidens allvar.
I går läste jag om en verklig eremit, den helige Charbel av Libanon, vars märkliga liv ger tröst åt många som lider i detta land. Han var en ung pojke som vallade sin farbrors får i bergen.Hans tankar gick till Gud i den storslagna ensamheten och där mötte han en gammal munk som berättade för honom om eremitens liv.Gossen talade om sitt hjärtas längtan och munken såg något i hans ansikte som grep honom. Han tog hans ansikte mellan sina händer och sade till honom:"När Kristi frid har förankrat sig i dig, skall du också ge friden till andra och du skall lindra deras livsångest och deras tvivel."
Vilken underbar profetia! Undra på att Yousef Mahlouf skyndade till närmsta kloster och bad om inträde. Hans mor blev förtvivlad,han var hennes ende son och skulle ta hand om henne när hon blev gammal. Men Youssef sa att han ville bli munk. Då blev hon lugn , gav honom en klapp på kinden och sa: "Må Guds vilja ske. Men om du inte blir en bra munk, kom tillbaka till mej"
Youssef tog sig namnet Charbel efter ett forkristet helgon och skulle de kommande åren själv växa i helighet. Han blev präst, men var den ödmjukaste av alla i Annayas maronitkloster, arbetade hårt och gärna, tog hand om sjuka, firade mässan., allt med ett leende.
Efter tjugotre år bad han att få bli eremit och gick in i tystnaden - som duvan i ett bo i ödemarken. Många människor fann tröst och frid hos honom för han stängde inte sin dörr och när han dog stod det klart att det var en helig man som bott på berget i sin ensamhet.E n cancersjuk kvinna blev helad, en man med ett förlamat ben kunde åter böja knä, en flicka som förlorat talförmågan började tala - allt detta hände vid hans kista. Efter ett år lät den maronitiske patriarken öppna kistan och man fann den helige Charbels kropp fullkomligt oförstörd. En vätska av blod och vatten sipprade från kroppen och av den blev åter många helade. I dag vilar den helige eremiten i en glaskista i klosterkyrkan i Annaya, 1600 meter över havet i Libanon
Låt oss vara som duvor !
Sabina
Då flög jag bort för att finna ett bo.
Långt bort skulle jag fly
och slå mig ner i ödemarken.
Snabbt skulle jag söka ett skydd
mot vinande vind och storm..."
Ps. 55:7-10
Psalmisten uttrycker eremitens längtan efter en hydda i ödemarken där han kan vara ensam med Gud. Men också i alla människors hjärtan finns denna längtan efter avskiildhet, ensamhet, tystnad.
Nu börjar fastan i morgon med Askonsdagen och sinnet ställer in sig på ett nytt sätt att leva. Det blir knappast ett liv som eremit i någon öken men kanske några dagar i ett kloster. men det vardagliga livet kommer att präglas av fastetidens allvar.
I går läste jag om en verklig eremit, den helige Charbel av Libanon, vars märkliga liv ger tröst åt många som lider i detta land. Han var en ung pojke som vallade sin farbrors får i bergen.Hans tankar gick till Gud i den storslagna ensamheten och där mötte han en gammal munk som berättade för honom om eremitens liv.Gossen talade om sitt hjärtas längtan och munken såg något i hans ansikte som grep honom. Han tog hans ansikte mellan sina händer och sade till honom:"När Kristi frid har förankrat sig i dig, skall du också ge friden till andra och du skall lindra deras livsångest och deras tvivel."
Vilken underbar profetia! Undra på att Yousef Mahlouf skyndade till närmsta kloster och bad om inträde. Hans mor blev förtvivlad,han var hennes ende son och skulle ta hand om henne när hon blev gammal. Men Youssef sa att han ville bli munk. Då blev hon lugn , gav honom en klapp på kinden och sa: "Må Guds vilja ske. Men om du inte blir en bra munk, kom tillbaka till mej"
Youssef tog sig namnet Charbel efter ett forkristet helgon och skulle de kommande åren själv växa i helighet. Han blev präst, men var den ödmjukaste av alla i Annayas maronitkloster, arbetade hårt och gärna, tog hand om sjuka, firade mässan., allt med ett leende.
Efter tjugotre år bad han att få bli eremit och gick in i tystnaden - som duvan i ett bo i ödemarken. Många människor fann tröst och frid hos honom för han stängde inte sin dörr och när han dog stod det klart att det var en helig man som bott på berget i sin ensamhet.E n cancersjuk kvinna blev helad, en man med ett förlamat ben kunde åter böja knä, en flicka som förlorat talförmågan började tala - allt detta hände vid hans kista. Efter ett år lät den maronitiske patriarken öppna kistan och man fann den helige Charbels kropp fullkomligt oförstörd. En vätska av blod och vatten sipprade från kroppen och av den blev åter många helade. I dag vilar den helige eremiten i en glaskista i klosterkyrkan i Annaya, 1600 meter över havet i Libanon
Låt oss vara som duvor !
Sabina
söndag 15 januari 2012
Uppenbarelse - Epifania
Svenska folket gillar stämning och mys. Om de tycker om något tar de alltid till dessa två ord. De har smugit sig in i reklamen också. godis lockar med "fredagsmys", tv- program kallas mysiga - fast inte Skavlan för han är knappast mysig, han är allvarlig, genomträngande, påläst, närgången, näsvis, se bara på det senaste programmet fredagen den 13 januari!
Men anledningen att jag reflekterar över vårt folks kärlek till mysiga stämningar är att i de många intervjuer av kända och okända människor före jul, som tillfrågats varför de tycker om julen så har svaren varit nästan enstämmiga: Det är så mysigt. Och varför de går i kyrkan på julen - midnattsmässan till exempel - så svarar folk nästan alltid: "Det är så stämningsfullt".
De har fel. De har inte fattat någonting. De har inte lyssnat till vad prästen läser eller predikar - de har inte lyssnat, även om de läst julevangeliet hemma , vilket förvånansvärt många gör.
För julevangeliet är inte stämningsfullt. Det handlar om en hård verklighet. Om en mödosam resa under vind och regn i karga trakter. Det handlar om ovänligt bemötande och en förlossning under primitiva förhållanden.
Detta är den mänskliga bakgrunden till de stämningsfulla kyrkorna på julnatten.
Den verkliga sanningen om julen - Epifanian - som få tycks ha fattat - förklarade påven Benedikt XVI i sin predikan från Rom, som sändes ut över världen, också i svensk tv.. Han berättar där att i samtliga tre mässor som förekommer på julaftonen läses följande text(9:5..) från profeten Jesajas nionde kapitel: Det är mäktiga ord, jag citerar från 1917 års bibel:
"Det folk som vandrar i mörkret skall se ett stort ljus, ja över dem som bor i dödsskuggans land skall ett ljus skina klart. Du skall göra folket talrikt och du skall göra dess glädje stor, inför dig skola de glädja sig som man gläds under skördetiden, såsom man fröjdar sig när man utskiftar byte.
Ty du skall bryta sönder deras bördors ok och deras skuldrors gissel och deras plågraes stav, liksom i Midjans tid.
Och skon som krigaren bar i stridslarmet och manteln som sölades i blod, allt sådant skall brännas upp och förtäras av eld.
Ty ett barn varder oss fött, en son bliver oss given, och på hans skuldror skall herradömet vila, och hans namn skall vara: Underbar i råd, Väldig Gud, Evig Fader, Fridsfurste"
"Detta är den enda text i hela Gamla Testamentet där ett barn presenteras som Väldig Gud, Evig Fader, sade påven Benedikt..Profeten har också talat om barnet som " ett stort ljus"och att freden skulle komma och att och att plågarens stav och manteln som sölades ui blod skulle brännas upp.
Vid denna tid då världen ständigt hotas av våld på så många platser och när där finns så många plågares stavar och blodstänkta mantlar ,ropar vi till Gud:"O,mäktige Gud, du har vist dig som ett barn, du har uppenbarat dig som den Ende som älskar oss, den Ende som skall triumfera. Och du har visat oss att vi måste bli fredsstiftare smed dig.Vi älskar ditt barnsliga tillstånd, din maktlöshet, men vi lider av det ständiga återkommande våldet i vår värld och därför ber vi: visa din makt.,så att din frid kan triumfera i vår värld."
Detta menar påven, har ingenting med stämning eller sentimentalitet att göra.Det är här i denna verklighet av Jesu mänsklighet som trons stora mysterium uppenbaras.
Och just detta är det som mysmänskorna missar. De har inte fattat någonting därför att de hänger sig åt mys och stämning.
Även om jag också är en mysmänniska och älskar röda ljus och sprakande brasor, vackra dukar och doftande hycinter, är inte detta det viktigaste för mig, utan det är den realistiska insiktn om det ofattbara, att Konungarnas Konung, Herrarnas Herre, har ödmjukat sig och blivit ett barn,ett skyddslöst litet spädbarn för att skapa fred på jorden, frid i våra hjärtan.
Frid i era hjärtan som råkar läsa detta!
Sabina
Men anledningen att jag reflekterar över vårt folks kärlek till mysiga stämningar är att i de många intervjuer av kända och okända människor före jul, som tillfrågats varför de tycker om julen så har svaren varit nästan enstämmiga: Det är så mysigt. Och varför de går i kyrkan på julen - midnattsmässan till exempel - så svarar folk nästan alltid: "Det är så stämningsfullt".
De har fel. De har inte fattat någonting. De har inte lyssnat till vad prästen läser eller predikar - de har inte lyssnat, även om de läst julevangeliet hemma , vilket förvånansvärt många gör.
För julevangeliet är inte stämningsfullt. Det handlar om en hård verklighet. Om en mödosam resa under vind och regn i karga trakter. Det handlar om ovänligt bemötande och en förlossning under primitiva förhållanden.
Detta är den mänskliga bakgrunden till de stämningsfulla kyrkorna på julnatten.
Den verkliga sanningen om julen - Epifanian - som få tycks ha fattat - förklarade påven Benedikt XVI i sin predikan från Rom, som sändes ut över världen, också i svensk tv.. Han berättar där att i samtliga tre mässor som förekommer på julaftonen läses följande text(9:5..) från profeten Jesajas nionde kapitel: Det är mäktiga ord, jag citerar från 1917 års bibel:
"Det folk som vandrar i mörkret skall se ett stort ljus, ja över dem som bor i dödsskuggans land skall ett ljus skina klart. Du skall göra folket talrikt och du skall göra dess glädje stor, inför dig skola de glädja sig som man gläds under skördetiden, såsom man fröjdar sig när man utskiftar byte.
Ty du skall bryta sönder deras bördors ok och deras skuldrors gissel och deras plågraes stav, liksom i Midjans tid.
Och skon som krigaren bar i stridslarmet och manteln som sölades i blod, allt sådant skall brännas upp och förtäras av eld.
Ty ett barn varder oss fött, en son bliver oss given, och på hans skuldror skall herradömet vila, och hans namn skall vara: Underbar i råd, Väldig Gud, Evig Fader, Fridsfurste"
"Detta är den enda text i hela Gamla Testamentet där ett barn presenteras som Väldig Gud, Evig Fader, sade påven Benedikt..Profeten har också talat om barnet som " ett stort ljus"och att freden skulle komma och att och att plågarens stav och manteln som sölades ui blod skulle brännas upp.
Vid denna tid då världen ständigt hotas av våld på så många platser och när där finns så många plågares stavar och blodstänkta mantlar ,ropar vi till Gud:"O,mäktige Gud, du har vist dig som ett barn, du har uppenbarat dig som den Ende som älskar oss, den Ende som skall triumfera. Och du har visat oss att vi måste bli fredsstiftare smed dig.Vi älskar ditt barnsliga tillstånd, din maktlöshet, men vi lider av det ständiga återkommande våldet i vår värld och därför ber vi: visa din makt.,så att din frid kan triumfera i vår värld."
Detta menar påven, har ingenting med stämning eller sentimentalitet att göra.Det är här i denna verklighet av Jesu mänsklighet som trons stora mysterium uppenbaras.
Och just detta är det som mysmänskorna missar. De har inte fattat någonting därför att de hänger sig åt mys och stämning.
Även om jag också är en mysmänniska och älskar röda ljus och sprakande brasor, vackra dukar och doftande hycinter, är inte detta det viktigaste för mig, utan det är den realistiska insiktn om det ofattbara, att Konungarnas Konung, Herrarnas Herre, har ödmjukat sig och blivit ett barn,ett skyddslöst litet spädbarn för att skapa fred på jorden, frid i våra hjärtan.
Frid i era hjärtan som råkar läsa detta!
Sabina
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
