Vingar som duvan

"Om jag ändå hade duvans vingar
Då flög jag bort för att finna ett bo.
Långt bort skulle jag fly
och slå mig ner i ödemarken.
Snabbt skulle jag söka ett skydd
mot vinande vind och storm..."
Ps. 55:7-10

Psalmisten uttrycker eremitens längtan efter en hydda i ödemarken där han kan vara ensam med Gud. Men också i alla människors hjärtan finns denna längtan efter avskiildhet, ensamhet, tystnad.
 Nu börjar fastan i morgon med Askonsdagen och sinnet ställer in sig på ett nytt sätt att leva. Det blir knappast ett liv som eremit i någon öken men kanske några dagar i ett kloster. men det vardagliga livet kommer att präglas av fastetidens allvar.

I går läste jag om en verklig eremit, den helige Charbel av Libanon, vars märkliga liv ger tröst åt många som lider i detta land. Han var en ung pojke som vallade sin farbrors får i bergen.Hans tankar gick till Gud i den storslagna ensamheten och där mötte han en gammal munk som berättade för honom om eremitens liv.Gossen talade om sitt hjärtas längtan och munken såg något i hans ansikte som grep honom. Han  tog hans ansikte mellan sina händer och sade till honom:"När Kristi frid har förankrat sig i dig, skall du också ge friden till andra och du skall lindra deras livsångest och deras tvivel."

Vilken underbar profetia! Undra på att Yousef Mahlouf skyndade till närmsta kloster och bad om inträde. Hans mor blev förtvivlad,han var hennes ende son och skulle ta hand om henne när hon blev gammal. Men Youssef sa att han ville bli munk. Då blev hon lugn , gav honom en klapp på kinden och sa: "Må Guds vilja ske. Men om du inte blir en bra munk, kom tillbaka till mej"

Youssef tog sig namnet Charbel efter ett forkristet helgon och skulle de kommande åren själv växa i helighet. Han blev präst, men var den ödmjukaste av alla i Annayas maronitkloster, arbetade hårt och gärna, tog hand om sjuka, firade mässan., allt med ett leende.
Efter tjugotre år bad han att få bli eremit och gick in i tystnaden - som duvan i ett bo i ödemarken. Många människor fann tröst och frid hos honom för han stängde inte sin dörr och när han dog stod det klart att det var en helig man som bott på berget i sin ensamhet.E n cancersjuk kvinna blev helad, en man med ett förlamat ben kunde åter böja knä, en flicka som förlorat talförmågan började tala - allt detta hände vid hans kista. Efter ett år lät den maronitiske patriarken öppna kistan och man fann den helige Charbels kropp fullkomligt oförstörd. En vätska av blod och vatten sipprade från kroppen och av den blev åter många helade. I dag vilar den helige eremiten i en glaskista i klosterkyrkan i Annaya, 1600 meter över havet i Libanon

Låt oss vara som duvor !

Sabina