Han kom, han sågs, han segrade.

Olycksprofeterna och motståndarna siade om motstånd, attacker och nederlag inför påve Benedikts historiska resa till Skottland och England. Visst fanns det motstånd och nog försökte några tusen att med plakat och rop störa den mäktiga vigilian i Hyde Park i London inför saligförklaringen av John Henry Newman. Men vad är 8000 mot 80.000?
Nej, det blev ju en överraskande succé, en triumf för både påven personligen och för den katolska kyrkan , som är liten och genom århundraden har varit föraktad och en minoritet alltsedan Henrik den åttondes dagar i England.
Det har varit spännande att följa med i tidningarna och på webben , att lyssna till hans klanderfria englska med en och annan lätt tysk brytning, att se hans goda ansikte lysa upp inför de jublande skarorna av unga och gamla, som kantade gatorna där den vita påvebilen körde.
"Den lågmälde, blygsamme påven charmade många," skrev vänstertidningen Observer och premiärminister David Camerons avskedsord var starka:
"Ni har verkligen utmanat hela landet att sätta i gång och tänka, och det kan vara gott. Ni har gett var och en av oss ett budskap, en utmaning att följa vårt samvete och fråga - inte vad vi har för rättigheter - utan vad vi har för skyldigheter."

Ur mängden av artiklar, tal och vittnesbörd har jag spontant skrivit ned några ord som lyste som diamanter i det fantastiska tal påven höll till engelska ungdomar. Han uppmanade dem att sträva efter helighet, ja han sa, att den verkliga lyckan i livet är just detta: att besluta sig för att gå helighetens väg.

"Att vittna om helighetens skönhet,
sanningens prakt och den glädje och frihet
som föds ur en levande relation med Kristus."

Han uppmanade de unga att i konfrontation och diskussioner med icketroende
"tala ärligt, känsligt , med klarhet ,förnuft och ett öppet hjärta om tron"

Påve Benedikt kom , hördes och övertygade det skotska och brittiska folket om "den väg som till himmelen bär"

Vilken kontrast mot den visionslösa valrörelsen med betoningen på skatter och förmåner, vilket resulterade i det trista resultatet där de borgerliga bokstavligt talat hänger på en skör tråd. Kristdemokraternas försök att föra in en annan syn med mottot Ett mänskligare Sverige" gjorde knappast genomslag, eftersom de inte lyckades formulera medmänsklighetens innehåll.
Nu är det upp till var och en som vill ha ett "mänskligt Sverige "att själv praktisera "den glädje och frihet som föds ur en levande relation med Kristus" för att citera påvens vision för de unga i England.
Jag vill till slut berätta om en artonårig kille, som i lokaltidningen skrev om hur trist det var att bara se unga mänskor inneslutna i sina egna bubblor på gatorna i Jönköping,han kände sig ensam och dyster, då han mötte en tjej, som förändrade allt. Han sa några vänliga ord till henne och då brast hon ut i ett strålande leende.

"Det där strålande leendet fick mig att inse hur värdefulla de vänliga orden är och hur de förändrar oss, inbringar hopp och lägger grunden till något större."
Javisst , så enkelt är det

."Säga ett ord eller två/
gjorde det lätt att gå.
Alla människors möte
borde vara så"

Sabina

Fred i sikte?

Gamla Testamentet är fullt av krig. Det kan göra det svårt att läsa. Samtidigt är det också fyllt av hopp om fred och försoning. Gud leder det judiska folket genom historien och det är mycket tydligt, att när folket inte lyder profeternas ord,går det dåligt, det blir krig, förödelse. I Jesaja står ett hoppfullt ord att läsa:
"Upp, låt oss dra åstad till Herrens berg, upp till Jakobs Guds hus för att han må undervisa oss om sina vägar, så att vi kan vandra på hans stigar, ty från Sion ska lag utgå, och Herrens ord från Jerusalem, och han skall döma mellan hednafolken och skipa rätt åt många folk.
Då skall de smida sina svärd till plogbillar och sina spjut till vingårdsknivar.Folk skall inte mer lyfta svärd mot varandra och inte mer lära sig att strida." Jes.2:3-4

Är det vad som sker i Washington. Är Netanjanu och Abbas redo att följa bibelns ord? Eller står Hammas ivägen ovillig till försoning och fred? Vem av dem lyssnar till Herrens ord? Vem vill följa profetens uppmaning? Här behövs många böner för att mjuka upp hårda hjärtan och få politiken att tvärvända. Från krig och hat till fred och försoning.

Än viktigare är vad som sker i Paris, där EU skall samlas kring folket utan land,romerna, som för tusen år sedan lämnade moderlandet Indien och bredde ut sig i många andra länder.De har en kultur.d e har en tradition. De har en längtan men skall EU förstå dem? Skall de välkomnas i den europeiska familjen? Kan vi bereda dem rum i våra hjärtan?

Jag tänker på Stig Dagermans dikt: Flykten valde oss

Fågeln väljer flykten. Vi valde den icke.
Flykten valde oss. Därför är vi här.
Ni som ej blev valda - men ändå frihet äger,'
hjälp oss att bära den tunga flykt vi bär!

Ingen väljer nöden. Vi valde den icke.
Den valde oss på vägen. Nu är vi här.'
Ni som ej blev valda! Vi vet vad frihet väger!
Hjälp oss att bära den frihet som vi bär!

Sabina

Törnekronan

I min katolska kalender stod det med liten stil den 2 september :Herrens törnekrona. Jag minns inte att jag settdet förut men lät tankarna vandra kring denna viktiga symbol för Herrens lidande. Då mindes jag den helige biskop Brynolf av Skara, som av den norske konungen som tack för utförda tjänster fick en dyrbar gåva. Han hade bland annat visat gästfrihet mot en landsflyktig biskop från Nidaros och när Stavangers domkyrka brann ned bidrog han ekonomiskt att återuppbygga den. I ett silverskrin överlämnades en tagg ur Kristi törnekrona till biskop Brynolf i Lödöse vid gränsen mellan Norge och Sverige. Biskopen som var en stor diktare skrev ett vackert officium till den kostbara relikens ära. Här en av stroferna:

Herrens törne, dyr relik
Västergötland vunnit
Evighetens blomma bär
törnet som sin krona
Livets Herre liv beskär
vill från död oss skona

Det var den 2 september som gåvan överlämnades, vilket blev en stor vallfärdsdag, då många pilgrimer sökte sig till Skara domkyrka, där törntaggen förvarades i ett genomskinligt kärl av kristall till reformationen.
Det är bra att knyta samman en medeltida tradition med vår dag i dag, som dessutom är en fredag, den dag, då vi påminns särskilt om Herrens lidande.
Man kan undra hur det kom sig att en sådan relik hamnat i Norge. Givetvis en lång och spännande historia: Fram till femhundratalet förvarades törnekronan i Konstantinopel. Men då pantsattes den hos en köpman i Venedig, som i sin tur sålde den till den franske kungen Ludvig IX, som lät bygga det undersköna Sainte Chapelle utanför Paris, där reliken vördades. Taggar skänktes bort åt olika håll och så en gång till den norske kungen.I dag finns väl knappast någonting kvar en detta taggiga pinoredskap. Kvar finns dock tredje mysteriet i den smärtorika rosenkransen. Där ber man tio Var hälsad Maria medan man i tankarna betraktar Jesu törnekröning.

Sabina

Sol,sol i de blommande snår

Nu måste jag sjunga den där gamla spelemansvisan, som hörde till min skoltids sånger med den härliga refrängen: Sol, sol, sol i de blommande snår, sol,sol är det var jag går...

I dag ser jag knappast blommande snår där jag går, men mogna fylliga nypon och lockande röda äpplen. Det är augustis sista dag. Sista sommardagen. Förr i världen började vi skolan 1 september.

Det var också den skräckens dag, då Hitler anföll Polen och andra världskriget startade. Hur väl minns jag inte den dagen, som var en lördag, då familjen satt i övre hallen och lyssnade till radion. Ingen av oss anade då vad som låg framför Europa under de kommande sex åren.

Miljoner fängslades, torterades, dödades. En svensk diktarere fångade något av det mod och den längtans ande, som lyfte sig över koncentrationslägets och fängelsernas murar när han skrev:

Då höjde sig min längtan. Vem kunde hindra den?

Ej murens taggtrådsstängsel. Ej vaktpatrullens män.

Jag sargades med skymford.Jag gisslades med slag.

Men högre steg min längtan för varje andetag.

Vem kunde klippa vingen? Vem kunde täcka den?

Den sprängde cellens väggar och kedjan utav män.

Den höjde sig i frihet. Den sökte sig till byn.

Där lever den bland gräsen vid skogens höga bryn.

Den finns källans spegkling. Den finns i trädens sus.

Den finns i fågelns locksång. Den finns i bäckens brus.

Och långt sen benen vitnat och kroppen blivit mull.

Skall torpets backar blomma för all min längtans skull.

Helmer Grundström

Minnet av alla dessa förföljda och marterade offer för nazismens och kommunismens brott mot mänskligheten högtidlighölls på Norrmalmstorg den 23 augusti. Det var den dag då Molotov 1941slöt en pakt med Hitlertyskland och delade Europa. Inte bara i Sverige utan i de flesta Europeiska huvudstäder samlades man kring detta sorgliga minne.

Sabina

Honung ur klippan

Från mitt fönster i skrivstugan ser jag två bikupor, en gul och en grön. I sommar har svärmar av bin kommit dansande under soliga dagar med rapporter från honungstyngda blomkalkar.
När regnet öst ner har det varit stilla omkring kuporna men inuti kunde man lyssna till dova brummande orgeltoner från de arbetande bina. I går kväll tömdes deras skörd,finaste ljusgul honung rann ner i burk efter burk. I morse förseddes de flitiga bina med vinterfoder.
Anar någon hur mycket arbete det är bakom en enda liten burk honung?

När Herren kom till Moses i Egypten lovade han honom och hela Israel, som plågades under Farao som slavar:
"Jag har sert deras betryck och stigit ner för att rädda dem och föra dem till ett land som flyter av mjölk och honung.."(2 >Mos 3:8)
När det står talat om honung i Bibeln är det något av det allra finaste och bästa.
I den långa psaltarpsalmen 119, en hyllning till Tora,Israelernas lagbok, står det :" Hur ljuvt är inte ditt tal. Det är ljuvare än honung för min mun."
Och på ett annat ställe heter det att Herren skall bespisa sitt folk med bästa vete, ja "med honung ur klippan, skall han mätta det." Anders Pilz har gett ut en fin bok omPsaltaren med denna titel!
När profeten Hesekiel får befallning att äta upp en bokrulle säger han: "Den var i min mun söt som honung."
I profetian om Marias jungfrufödelse står det i Jesajas sjunde kapitel om det barn hon skall föda, att "Gräddmjölk och honung ska bli hans mat..."

Så kan man låta orden om honung flöda fram från bibelsidorna, medan den sena augustisolen lyser över de två bikuporna vid rosarugosahäcken, varifrån så många kilo honung skördas denna sommar.

Sabina

Skyddshelgon för vår svåra tid

Det var på en tågresa jag först hörde talas om Maximilian Kolbe. Det är roligare att åka tåg än flygplan. Man sitter mitt emot varandra, man sitter ofta trångt och medan tåghjulen rullar över skenorna surrar kupén av röster från olika delar av världen – åtminstone om tåget går genom Europa. Där satt jag och fick plötsligt en tidning i min hand av en ung man, som gjorde mig uppmärksam på artikeln om ”Helgonet som gav sitt liv för en annan i Auschwitz”

Jag var på väg till Assisi för att lära känna den helige Franciskus och skriva en bok om honom. Där kom nästa tecken. Jag hade varit ute i snön och känt den kalla vinden mot mina kinder just som jag inbillade mig att Franciskus gjorde när han barfota och fattig vandrade nerför sluttningarna i Assisi. Då mötte jag en amerikansk student i trappan i Birgittaklostret ,som räckt mig ett kort och försvann. På kortet läste jag : If you want to know more about Saint Maximilian Kolbe, read this book”
Naturligtvis beställde jag boken och när den kom från Amerika började jag gripas av denne moderne franciskan, som så tydligt hade ett budskap till mig.
När jag därför denna morgon kom till Mässan i Sankt Franciskus för att fira den på Kolbes martyrdag möttes jag av hans bild i koret och så många minnen kom över mig och jag förstod att av alla helgon jag mött och läst om och skrivit om finns det nog ingen som bränt mitt hjärta så som denne livlige energiske och djärve Maximilian Kolbe.

Bokens namn blev ALLT FÖR IMMACULATA. Den kunde inte heta något annat eftersom just Immaculata – den alltid rena Jungfrun Maria- alltsedan hans barndom styrt och välsignat hans liv. Som barn visade hon sig för honom med två tecken: en vit och en röd krona. Vilken vill du ha, Raimond, frågade Maria och gossen svarade: Båda. Den vita stod för kyskhet. Han blev munk. Den röda stod för martyriet. Han blev martyr.
Han var matematiskt begåvad och drömde om en framtid som ingenjör men Gud ville ha honom i sin tjänst.
Så blev han franciskan, filosofie och teologie doktor. Han återvände från Rom full av iver att ”rekristianisera” sitt land, Polen, som efter första världskriget för första gången på många hundra år blivit ett fritt land.
Att nittonhundratalet skulle bli ett århundrade för media förstod han snart .Han satsade på att sprida de goda nyheterna via först en, sedan många tidningar. Han byggde ett jättekloster och drog hundratals unga män in i arbetet för Guds rike. Han reste till Japan sedan han på en tågresa mött en japansk student som inte hade hört talas om Kristus. Där byggde han klostret Mugensa noSono och gav ut en tidning på japanska.
När tyskarna ockuperade Polen blev han deras fiende och skickades till Auschwitz. Där skulle han vinna den röda martyrkronan.
Det är vad vi firar i dag.

Första gången jag kom till Niepokalanow, Kolbes ”Mariastad” utanför Warszawa, mötte jag broder Kornel. Han berättade att han givit sina första löften inför Fader Kolbe, som just återvänt från Japan.
Andra gången jag kom till Niepokalanow var den 10 oktober 1982 ,den dag Kolbe helgonförklarades i Rom. Ärkebiskop Glemp var inbjuden men valde att stanna i Polen och höll ett brinnande tal vid friluftsmässan i Kolbes kloster mot det kommunistiska förtrycket i landet.
Tredje gången jag besökte Niepokalanow stod jag vid broder Kornels och broder Hieronymus gravar på den enkla kyrkogården en bit bortom pilgrimskyrkan.

Inom mig brinner ord av Kolbe:
”Maria Immaculata, hur ljuvligt låter icke detta namn, som genljuder i hjärtat på ditt barns själ.

I botten på all aktivitet ligger mödan, offret. Den gör väl som fastän han är trött ändå slutför sitt arbete så gott han kan efter sin kapacitet och av kärlek till Gud.

Vi måste i dag leva, så att vi kan dö på ett värdigt sätt.”

Tack, du helige, du skyddshelgon för vår svåra tid!

Sabina

Hjälten på gallret

I går skrev jag om möjligheten att bli hjälte. I dag kom l’Osservatore Romano och där finner jag en två bilder av två hjältar. Den ene ligger på ett galler , den andre står och håller någonting tryckt till sitt hjärta.
Det är den helige Laurentius, diakon och ansvarig för ekonomin i en av oms största kyrkor. Kejsar Valerianus på 200-talet förföljde de kristna och som alla kejsare var han ute efter pengar (Jämför med Gustav Vasa i Sverige) Han befallde diakon Laurentius att samla ihop kyrkans skatter och presentera dem för honom följande vecka. När han kom med sin skattmästare för att ta emot en förmögenhet fann han diakonen som stod framför en hop fattig, trasiga romare.

”Detta är kyrkans skatter, sa Laurentius högtidligt.
Kejsaren blev rasande och befallde ögonblickligen att den fräcke diakonen skulle halstras till döds.
En plågsam död. Men legenden säger att den unge diakonen skämtsamt sa till bödlarna: Nu är jag stekt på ena sidan, var så goda och vänd på mig..”

I dag står en präktig basilika i Rom uppförd till minne av den modige diakonen, som med sina ord till kejsaren gav en fingervisning om var kyrkans verkliga skatter finns: et är inte i tavlor eller skulpturer eller dyrbara mässklädnader. Det är i de fattiga, de enkla och osynliga som Kyrkans verkliga skatter göms. De som trofast kommer till mässan ,de som ber för prästerna , de som ger sin sista slant i bössan och som hjälper till utan att förvänta sig något tack.

En liten minstrant

• Den andra bilden som jag betraktar i tidningen i dag föreställer en stor bronsstaty av en liten pojke. Statyn finns i Rom och var förra veckan placerad På Sankt Petersplatsen där nära 60.000 ministranter hade samlats på den årliga pilgrimsfärden för pojkar och flickor som hjälper till vid altaret under Mässan.
• Tarcicius levde hundra år efter den helige Laurentius men det var fortfarande farligt att vara kristen. Han fick ofta uppdraget att bära kommunionen till sjuka och till fångna kristna i fängelset. En gång blev han attackerad på vägen. Man försökte ta från honom skrinet med den helige Hostian, som han bar på. Han tryckte den mot sitt hjärta och vägrade att lämna ifrån sig de heliga gåvorna. Han var inte rädd för att dö, han bar ju Jesus närmast hjärtat och vägrade se honom skymfad av soldaterna. Troligen blev han stenad till döds.

Hur gammal var han? Kanske bara åtta eller tio år.

Tarcicius visade hjältemod, se där en verklig hjälte!

Statyn är jättestor. Konstnären, en schweizisk skulptör, Bernhard Lang, som själv varit altarpojke i sin barndom ville gestalta ministranternas skyddshelgon som en pojke på språng med korkåpan fladdrande kring benen och skrinet med hostian tyckt till sitt hjärta.

Första gången statyn visades var i Aarau inför 8000 ministranter från Schweiz. Därefter har den rest runt i Schweiz, Luxemburg, Ungern och till slut Rom. Den kommer att placeras i Calixtus katakomben ,när Tarcicius egen grav.

I vår församling har vi flera duktiga ministranter. Jag hoppas att de vill vara lika modiga som Tarcicius.

Sabina