Nattlig läsning

"Upp, upp, min själ och sinne,
Guds godhet till att minnas,
som räcker mig sin hand...."

Hon är en kungadotter och sitter sedan elva år i Blå Tornet på Köpenhamns slott- och ändå skriver hon dessa märkliga rader om "Guds godhet".Leonora Christina Ulfelt var i femtio årsåldern när hon skriver i sitt fängelse. Sanningsenligt handlar dock en av stroferna om eländets liv:
"Väl har jag skurit tänder,
av sorg jag vridit händer.
Jag snubblat. Fallit? Nej!
Ty Herren var min stötta,
min fot han ville flytta.
Pris vare dig som svikit ej."

Boken "Jämmers Minne" av Leonora Christina Ulfelt kom ut i Natur och Kulturs Klassikerserie 1958. Jag fick boken fem år senare och läser nu om den, sedan den dykt upp i myllret av våra böcker. Sammanlagt 22 år satt hon i Blå Tornet. Hon hade varit gift med rikshofmästaren Corfitz Ulfelt, Danmarks genom tiderna störste landsförrädare. Han förrådde den danske kungen när han tvingades fly till Sverige och orsakade bland annat Karl X Gustavs berömda tåg över Bält, vilket ledde till nederlag för Danmark. Och som hans hustru förmodades hon ha varit insatt i makens svek mot den danske kungen och fängslades därför.
Christina Leonora ansåg sig vara oskyldig. Jag tror inte heller att hon hade någon del i Corfitz elaka spel. En man kan mycket väl hålla tyst inför hustrun, särskilt om det rör politik.Historikerna bedömer olika och anser henne "med rätt eller orätt" vara anklagad för delaktighet i makens stora förräderi.

Christina Leonora var mycket begåvad, hon kunde många språk,hon var intresserad av litteratur och som synes av citatet skrv hon dikter eller snarare psalmer under fängelsetiden.
"Jämmers Minne" är en dagbok skriven för de sex barnen, som hon inte fick täffa under alla åren. Hon ville berätta hur hennes liv i fängelset varit, men framförallt ville hon genom sina verser visa hur man kan överleva även de värsta föhållanen och motgångar.

Jämmers Minne är en slags moralitet. Mot bakgrund av fängelselivets vidrighet, lyfter hon fram en aldrig svikande gudstro och en tålmodig vilja att förlåta förolämpningar och skymfer.
Skildringen av medfångar,av fångvaktare, både kvinnliga och manliga, av förtal och grovt språk,av fyllerier och slagsmål är festlig och litterärt roande.
Att Christina Leonora inte kunde stå ut med att vara syssolös förstår man av hennes ivriga försök att med små synålar rispa upp garn från underkjolen . Hon lyckas virka och brodera med nästan inga redskap. När hon efter elva år i fängelset tilldelas en summa pengar av en ung och medlidsam drottning köper hon böcker för hela summan! Och när samma drottning tillåter fångvaktaren och slottfogden att hugga ut ett stort fönster i den fula cellen börjar hon ana friheten.
Hon beskriver de olika präster som kommer med nattvarden till henne och hennes omdömen är bitvis ganska skarpa. Raden av kvinnliga fångvaktare skildras med humor och ironi. Hon enomskådar deras lögner,försöker läsa Guds Ord för dem och ordnar undervisning i både franska och engelska.Från latin roar hon sig med att översätta klassisk litteratur.
Det är sextonhundratalets liv som skildras. En dag får hon av drottningen några silksesmaskar att roa sig med. Maskarna spinner silke och när de arbetat färdigt skickar hon tillbaka dem. Hon beskriver hur hon lägger dem i en liten ask fordrad med vit taft . På locket broderar hon ett mönster med guldtråd. Den asken skulle jag gärna se!

Jämmers Minne har blivit min nattläsning nu i flera veckor. Ett kvinnöde, en annan värld har öppnats för mig. Jag unnar mina vänner samma upplevelse!

Sabina