Böcker öppnar förunderliga världar. Just nu färdas jag hundratals mil genom Egyptens, Sudans och Libyens öknar .Min reseledare är författaren Göran Börge, som rattar en fyrhuklsdriven Toyota genom sanddynerna tillsammans med hustrun Ingrid," färdkamrat sen 48 år", Boken "Sidor av Sahara" (Carlssons bokförlag) för mig genom svindlande ,ofattbara tidsrymder tack vare författarens geologiska kunskaper och iakttagelser. Men också till nedslag i vår närhistoria: här passerade Rommel, här var Kitchener på besök eller när han söker efter Darb al - Arbain, som var den klassiska slavtraden genom öknarna, kallad fyrtiodagarsvägen, en av de uråldriga handelsrutter som genomkorsade Sahara.
I tidskriften Triumph des Herzens ser jag en bild av slavar, hopfästade vid varandra, på väg genom öknen. En sorglig syn och tyvärr aktuell. Slavhandeln pågår som den alltid gjort.Det borde vara blod och tårar på fyrtiodagarsvägen från de miljoner människor som drivits fram här av grymma slavhandlare. I dag kan du friköpa en slav och det finns organisationer som gör detta. I samma tidning ser jag en bild av barn och tonåringar som viftar med sina frihetsbrev. De är på väg hem ,varifrån de rövades.
Jag minns historien av afroamerikanen Alex Haley, som blev bortrövad när han var ute och samlade ved åt sin familj. Han blev slav i Amerika och kom som vuxen tillbaka till den by där den gamle historieberättaren också i sin långa drapa hade en mening om "pojken som sprang ut efter ved och aldrig kom tillbaka". Det var Alex! En gripande bok, Rötter, som också gick som film på svensk TV.
Nu måste jag berä
tta om slavflickan Bakhita från Darfur som blev helgonet Sankta Josefin.," vår universella Syster" som påven Johannes II kallade henne vid helgonförklaringen i Rom år 2000.
Hon växte upp i en liten by i södra Sudan med systrar och bröder. En dag när hon och en väninna var ute och gick mötte de två främmande män. En av dem tog tag i hennes hand och med den andra handen höll han en kniv mot hennes strupe: "Tig, sa han, om du skriker dödar jag dig." Flickan blev så förskräckt att hon glömde både sitt namn och var hon kom ifrån. Hon var bara 9 år.Slavjägaren gav henne då hånfullt ett nytt namn: Bakhita, vilket betyder "den lyckliga". De följande åren var hon inte alls lycklig. Som slav blev hon illa behandlad, såld flera gånger men underligt nog inte sexuellt utnyttjad. Efteråt har hon sagt: " Guds Moder beskyddade mig innan jag ens kände henne"
.När hon var 14 år blev hon köpt av den italienske konsuln i Khartoum , Callisto Legnani. och för första gången i sitt slavliv blev hon väl behandlad . Hon var så lycklig att hon tackade den Gud hon ännu inte lärt känna. När han återvände till Italien fick hon följa med. Han skänkte henne till en familj som hade en liten dotter. Tillsammans med flickan fick Bakhita följa med till en klosterskola i Venedig. För första gången fick hon nu lära känna den Gud hon sedan sin barndom anat men inte vetat något om. Hon deltog ivrigt i katekesundervisningen och vid 20 års ålder blev hon döpt. Det som hade rört henne djupast i den kristna tron var att hon , fastän hon varit slav och var svart, också var Guds älskade dotter.
Hon gick in som nunna i Canossasystrarnas kloster och ofta sågs hon kyssa dopskålen, där hon blivit upptagen i Kristi familj som "Guds dotter".
Det var mycket ovanligt att ta in en svart kvinna i en kongregation, så sr Josefin fick resa omkring i Italien och berätta sin fantastiska historia. Hon kunde då säga: "Om jag någon gång mötte den slavjägare som rövade bort mig eller dem som misshandlade och sålde mig skulle jag böja knä och kyssa deras händer, därför att om det inte hade hänt mig skulle jag aldrig ha blivit kristen eller ordenssyster.".I 45 år tjänade hon som kokersta,sömmerska, sakristan och portvakt i det italienska klostret. Hon blev mycket älskad genom sin ödmjukhet och glädje och kallades #vår kära lilla svarta moder".
Den lilla slavflickan Bakhita var verkligen en av de sällsynta blommor som ibland kan slå ut i den torra ökensanden.
I tidskriften Triumph des Herzens ser jag en bild av slavar, hopfästade vid varandra, på väg genom öknen. En sorglig syn och tyvärr aktuell. Slavhandeln pågår som den alltid gjort.Det borde vara blod och tårar på fyrtiodagarsvägen från de miljoner människor som drivits fram här av grymma slavhandlare. I dag kan du friköpa en slav och det finns organisationer som gör detta. I samma tidning ser jag en bild av barn och tonåringar som viftar med sina frihetsbrev. De är på väg hem ,varifrån de rövades.
Jag minns historien av afroamerikanen Alex Haley, som blev bortrövad när han var ute och samlade ved åt sin familj. Han blev slav i Amerika och kom som vuxen tillbaka till den by där den gamle historieberättaren också i sin långa drapa hade en mening om "pojken som sprang ut efter ved och aldrig kom tillbaka". Det var Alex! En gripande bok, Rötter, som också gick som film på svensk TV.
Nu måste jag berä
tta om slavflickan Bakhita från Darfur som blev helgonet Sankta Josefin.," vår universella Syster" som påven Johannes II kallade henne vid helgonförklaringen i Rom år 2000.Hon växte upp i en liten by i södra Sudan med systrar och bröder. En dag när hon och en väninna var ute och gick mötte de två främmande män. En av dem tog tag i hennes hand och med den andra handen höll han en kniv mot hennes strupe: "Tig, sa han, om du skriker dödar jag dig." Flickan blev så förskräckt att hon glömde både sitt namn och var hon kom ifrån. Hon var bara 9 år.Slavjägaren gav henne då hånfullt ett nytt namn: Bakhita, vilket betyder "den lyckliga". De följande åren var hon inte alls lycklig. Som slav blev hon illa behandlad, såld flera gånger men underligt nog inte sexuellt utnyttjad. Efteråt har hon sagt: " Guds Moder beskyddade mig innan jag ens kände henne"
.När hon var 14 år blev hon köpt av den italienske konsuln i Khartoum , Callisto Legnani. och för första gången i sitt slavliv blev hon väl behandlad . Hon var så lycklig att hon tackade den Gud hon ännu inte lärt känna. När han återvände till Italien fick hon följa med. Han skänkte henne till en familj som hade en liten dotter. Tillsammans med flickan fick Bakhita följa med till en klosterskola i Venedig. För första gången fick hon nu lära känna den Gud hon sedan sin barndom anat men inte vetat något om. Hon deltog ivrigt i katekesundervisningen och vid 20 års ålder blev hon döpt. Det som hade rört henne djupast i den kristna tron var att hon , fastän hon varit slav och var svart, också var Guds älskade dotter.
Hon gick in som nunna i Canossasystrarnas kloster och ofta sågs hon kyssa dopskålen, där hon blivit upptagen i Kristi familj som "Guds dotter".
Det var mycket ovanligt att ta in en svart kvinna i en kongregation, så sr Josefin fick resa omkring i Italien och berätta sin fantastiska historia. Hon kunde då säga: "Om jag någon gång mötte den slavjägare som rövade bort mig eller dem som misshandlade och sålde mig skulle jag böja knä och kyssa deras händer, därför att om det inte hade hänt mig skulle jag aldrig ha blivit kristen eller ordenssyster.".I 45 år tjänade hon som kokersta,sömmerska, sakristan och portvakt i det italienska klostret. Hon blev mycket älskad genom sin ödmjukhet och glädje och kallades #vår kära lilla svarta moder".
Den lilla slavflickan Bakhita var verkligen en av de sällsynta blommor som ibland kan slå ut i den torra ökensanden.
Här regnar det i Ölmstad när jag drömmer mig bort till öknens fyrtiograders hetta
SABINA
SABINA
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar